Minnena är oklara och suddiga. Mitt problem var att jag var svår för min omgivning att hantera. Jag ställde frågor. Om jag inte förstod ville jag veta. Om jag inte förstod det jag fått veta ställde jag ännu fler frågor. Det var mycket svårt att godta något som verkade fel. Och anledningen till att jag inte blev kvar på skolan var just min vetgirighet och mitt ifrågasättande. Någon gång i nioårsåldern fick Sol nog av mig och skickade mig med en grupp kvinnor till det som skulle bli mitt verkliga hem under så många år. Då hade det hänt mycket, i mina ögon, oförklarliga saker på Skolan.

Men nu var jag någon helt annanstans. Nu var jag i Dalen.

Tiden gick på denna läkande plats utan att det märktes. Jag skulle lika gärna kunna säga att tiden stod stilla. Där bodde många människor. Allteftersom lärde jag känna fler och fler. Jag fann min plats bland alla dessa mjuka, starka och kärleksfulla. Jag lärde mig att sluta kämpa. För att istället leva.
Inom mig fanns sår som inte skulle hinna läkas under den livstiden. Men de blev mer som ärr som skavde ibland. Jag kunde se det som hänt i ett större sammanhang. I alla fall vissa stunder. Något nytt föddes i mig. Något jag inte visste fanns. En ömhet inför livet. Varsamhet. Det blev jag som tog hand om djuren i dalen. Jag vårdade. Jag … krigaren, skötte de små och värnlösa. De nyfödda. Jag blev också barnmorska efter att Yemaja givit sig av.

För Yemaja gav sig av. Kanske började det med att jag kom dit. Jag vet inte. Men min berättelse om mitt liv, om slakten på kvinnorna, hårdheten och hänsynslösheten mot barnen kan ha påverkat. Det var inget nytt för henne. Hon hade ju själv levt under de förhållandena och valt bort det. Ändå … Att förnedra, stena och begrava en havande kvinna utan hänsyn till det Liv hon bar inom sig. Inas handlande berörde henne också djupt. Att svika en av sina egna systrar.

- Det har gått för långt, hörde jag henne säga till Al-Kihiya, mannen med det vita skägget som delade hus med henne. Det kan inte vara meningen att man ska glömma det gamla så totalt! Hennes röst var pressad. Hon försökte lägga band på sig. Jag hade kommit gående för att lämna tillbaka en skål. Jag stannade utanför deras hus. Hejdade mig och lyssnade. Al- Kihiya svarade: - Du vet ju hur det är. Det var likadant förut. Skillnaden är att du inte såg allt, inte var den du är idag, inte visste hur enkelt det kan vara. – Men barnen! Man har glömt att barnen är det viktigaste av allt! Man har glömt att de är vår framtid, vårt hopp och vår glädje! Barnen måste vara lyckliga! Hon lät förtvivlad. Jag förstod att han tog henne i sin famn och höll henne medan hon grät. Jag ställde skålen utanför dörren och gick.