Resan var lång och till en början fick jag ligga på vagnsgolvet för att ingen skulle få syn på mig. Det var obekvämt. Men jag tror att han tyckte att det var skönt att han slapp se på mig. Till slut somnade jag, trots skumpiga vägar och en trotsig åsna.

Vi kom längre och längre från byn. Nu satt vi bredvid varandra och jag kunde känna att mera förändrades ju längre bort jag kom från min grav. En sång kom till mig. Jag hörde min egen röst ljuda över bergen. Först lite rosslig, sedan allt klarare. Jag har aldrig haft en vacker röst, men den var kraftfull. Min hjälpare höll på att leda åsnan rakt över ett stup. Jag kunde bara skratta åt hans ansiktsuttryck. Jag skrattade! När jag kom på det skrattade jag ännu mer och höll på att ramla ur kärran. Till slut började han också att skratta. Jag hade fått tillbaka rösten! Orden!
Vi stannade för natten i en liten grotta utefter vägen.

Det var ansträngande att tala. Jag hade inte talat på två månader. Jag visste inte vad jag skulle tala om nu när jag hade möjligheten. Det hade ju gått bra att vara tyst! Först skrattade jag mycket. Det var pirrigt att kunna tala igen. Sedan kom enstaviga ord. – Vatten! Tack! Täcke! Men när vi låg bredvid varandra i mörkret, och det var varmt och tryggt,  kom dom, orden, alltmer lättflytande. Äntligen fick jag berätta min historia. Äntligen fick han veta var jag kom ifrån och vilken väg jag hade gått. Äntligen fick jag berätta om Adamanthea, den vilda, som liknade Fatima så. Jag förstod att han inte trodde mig. Kunde känna hur han höll det jag sade ifrån sig. Han sa: - Du kan inget veta om henne. Du kan inte förstå den kärlek vi kände till varandra. Men det kunde jag. Jag visste. Det spelade ingen roll. Jag hade inte längre något  intresse av att ändra honom. Det kunde han bara göra själv. Men det var skönt att få berätta om mig och mitt folk. Och att få ställa frågor! Jag ställde massor av frågor om vart vi skulle.

Han ville inte berätta så mycket. Sa att det fanns en plats för sådana som jag. Ett bra ställe. Jag skulle trivs där. Men jag fick vänta och se. Han vågade inte berätta mer eftersom det var en helig plats och en hemlig plats. En tillflyktsort. Jag blev mer och mer nyfiken. Om det skulle hända något innan vi kom dit var det bättre att jag inget visste om den. Då kunde jag inte avslöja något. Han hade själv varit där vid två tillfällen. Jag frågade varför han inte stannat? Det kunde han inte, sa han. Han var inte färdig att stanna där. Jag undrade om han trodde att jag var det. – Jag tror det, sa han. Men om du inte är det så kan du resa därifrån när du vill.

Till slut vågade jag fråga varför han vänt sig bort från mig efter att vi legat samman. Det kändes hur obekväm han blev av frågan. – Försök inte, sa jag. Vi har levt ihop under lång tid och vi känner varandra i anden. Vad kan rimligtvis vara svårt med att ligga ihop? Det var precis som det skulle vara, precis vad vi behövde. Vi blev varken bättre eller sämre människor av det, men kanske lite helare. Vi har helat varandra på olika sätt under den här tiden, så varför inte på detta sättet?