Hon log mot mig. Jag var djupt tagen. Och förstod intensivt att det var sant. Att genomskåda sin livslögn skulle dra undan hela hans grund. Skulle rasera hela hans värld. Ändå … tänkte jag, vars värld raserats så många gånger, ändå borde det väl vara bättre att göra det och vara fri? Än att leva olycklig i ofrihet.

- Hur vet du allt detta? frågade jag Yemaja. – Jag är hans köttsliga syster, svarade hon. Jag tog mig ifrån allt det jag berättat om, men jag gjorde det med öppna ögon. Jag har haft min resa. Han har sin. Och du har din.
- Jag älskar honom, sa jag. När han nu är borta finns ett tomrum i mitt hjärta. Hur kan det vara så? Jag har alltid trott att kärlek är frihet. Och i frihet låter man den gå som vill gå. Så var det i kvinnobyn. Vi var alla delar av en enhet. Vi älskade varandra och såg på varandra som bidrag till helheten. Vi ägde inte varandra. Jag vill inte äga Utu. Jag ägde inte den man jag sökte mig till bland de fria Hästmännen. Han var fri. Jag var fri. Vi valde varandra för att vi tyckte om varandra. Inte för att vi måste. Jag ägde ingen av de kvinnor som ibland värmde min säng i byn. Men jag tror att jag älskade dem alla. Kärlek har förut berikat mig. Nu är det som om en del av mig har dött när han har gått. Fast jag vet att det är fel skulle jag vilja tvinga honom att stanna. Men jag visste inte detta förrän han var borta. Det känns som om han svikit mig. Och jag vet ju att han inte gjort det. Han gör det han måste göra.
Hon tvekade. – Jag vet inte, sa hon långsamt. Som du kanske förstått är det väldigt speciella människor som valt att bo på denna plats. Den här dalen är en fristad från det som pågår ute i världen. Här lever bara människor som vågar att se igenom sin egen livslögn. Människor som är beredda att ge upp sitt jag för att bejaka Ljuset. Alla är inte där ännu, men alla har intentionen att nå dit. Platsen här är helig. Ljuset genomsyrar den. Du kände det säkert redan på väg hit. De som inte ska vara här står inte ut med det och kommer aldrig hit. Eller kommer hit och lämnar sedan, som Utu. Fyller på lite grand. Jag har levt här i många år nu. Kom hit när mina barn var små. Jag säger inte längre att Gudinnan fyller mig, som jag gjorde. Jag säger att Ljuset fyller mig. Eller att jag lever Ljus. För varje dag som går blir det alltmer sant. Jag ”ser” mer och mer och det jag ”ser” är inte samma som jag ser med mina vanliga ögon. Men jag ”ser” inte allt och jag förstår inte allt. Du är också en som ”ser”, men du har levt förblindad eftersom du fått kämpa så för att överleva. Det kommer att komma mer och mer Ljus till dig på den här platsen. Se då om du kan släppa idén om Gudinnan. Om du kan byta ut tanken om henne till tanken på Ljuset.