En dag slocknade ett ljus inom mig. Jag kände det men visste inte vad det var. Ingenting hade förändrats, ändå var det tydligt. Inte förrän natten kom förstod jag vad det var. Utu hade stängt mig ute. Jag gick till vår mötesplats i drömvärlden men den var tom. Det var inte bara så att han inte var där. Hans ande hade dragit sig tillbaka från vår plats. Det var svart, tomt, ett hål. Jag kallade på honom men han gav mig inget svar. Jag ropade, jag skrek. Varför kom han inte? Han var inte död. Det hade jag vetat. Han stängde mig bara ute. Men jag var ju hans vän? Den som alltid skulle finnas för honom när han behövde det. Varför fick jag inte vara hans vän längre? När jag kände in honom var det bara svart. Han hade effektivt stängt mig ute. Tusen känslor slogs om främsta platsen inom mig. Varför? Dög jag inte? Skrämde jag honom? Ville han lida? Hur kunde han behandla mig så, utan förklaring? Vad trodde han om mig? Var jag en trasa som man bara kunde kasta bort? Vänner behandlar man inte så! Jag som ville honom så väl! Jag hade vant mig vid hans närvaro och jag längtade.

I en slags halvdvala gick jag igenom alla tänkbara orsaker till att han inte ville ha kontakt. Och igen sved mitt hjärta. Jag kunde känna att hjärtat var trött på all smärta. Trött på att gång på gång få en glödande kniv in i det mjuka, varma som jag öppnade för dem jag älskade. Fast jag visste att Utu levde i sin smärta och i sin illusion kunde jag inte acceptera att han lämnade mig. För jag ville ta honom ur hans illusion. Jag ville väcka honom. Jag ville att han skulle se sanningen. Att han var utan skuld. Att det inte finns EN kärlek. Och att ligga samman inte bevisar kärlek. Men framför allt att han var utan skuld. Att det som skett var … oundvikligt. I min värld hade det blivit mitt uppdrag. Att rädda honom från sig själv. Nu visade han att han inte ville bli räddad. Varför ville jag så desperat rädda honom?

Den natten var som ett slags reningsbad. Den tog ifrån mig mina sista illusioner.

Ändå nådde jag inte fram …

På morgonen gick jag för att söka upp Al-Kihiya. Han stod inte att finna någonstans. Ingen visste var han var. Mina tre vänner sa sig inte vara oroliga, men jag kunde inte skaka av mig en känsla av obehag. Nej, sorg var det. En gråtung känsla av att något var fel. En tung matta av våt ylle låg över min tillvaro. Jag visste att något var fel.

Tre dagar senare kom Al-Kihiya vandrande ner ifrån bergen. Han hade sökt stillheten och Ljuset. Det var tydligt att något hade hänt. Han var förändrad, fast det var svårt att sätta fingret på vad som förändrats. Jag hade alltid upplevt honom som ganska gammal, men nu var han tidlös. Smalare, knotigare och ändå spänstigare än förut. Ögonen som redan tidigare lyst av tillit och kärlek var nu nästan outhärdliga att skåda in i. De sa sanningar som jag inte visste om jag ville veta.

Jag mötte honom utanför hans hus när han var på väg att söka upp mig. Helt olikt mig började jag babbla nästan hysteriskt och berättade om Utu och om min oro för honom och för Al-Kihiya själv.