Stämningen förändrades. Luften andades uppbrott. Det fanns en hets som jag inte känt i Dalen tidigare. Det är underligt, tänkte jag, allt blir annorlunda när omständigheterna förändras. Att Utu var bort ur mitt sinne kändes inte längre sorgligt, jag kunde inte längre förstå hur jag hade kunnat lägga så stor betydelse på en man. Det var inte längre intressant, nu handlade det bara om avresan. Vi var uppdelade på sex grupper som skulle ge sig av åt var sitt håll. Det berodde på att Al-Kihiya ville vara säker på att Dalens medvetande på något sätt skulle överleva och nå ut i världen. Vi skulle spridas som solstrålar ut.

Skakningarna fortsatte och nu tänkte jag inte längre på födslovärkar … nu dök istället tankar om ulkningar upp. Jorden var på väg att spy upp något.

Inte förrän alla var helt klara och Al-Kihiya stod beredd att ta avsked av oss förstod jag att han inte tänkte följa med. Han skulle stanna kvar och gå under med Dalen.
- Det måste bli så, Altheia, sa han. Det är som det ska. Det är min väg.

Jag hade så svårt att acceptera hans beslut. Hela mitt inre reste sig och ville skrika åt honom att han inte hade rätt att fatta ett så viktigt beslut utan att rådfråga mig först! Varför hade han inte berättat? Vad var det som gjorde att jag inte räknades, fick stå utanför? Varför skulle alla jag uppriktigt älskade försvinna?

Jag ville rasa, skrika, slå, men gjorde ingenting. Förlorade den lilla gnutta av engagemang jag haft för att starta en ny resa. Kände mig apatisk.

Ingen hade vetat att Al-Kihiya skulle stanna. Alla hade haft en känsla av att han skulle följa med just deras grupp. Det hade varit ett sätt för honom att ingjuta mod i oss. Inte så att han ljugit eller fört oss bakom ljuset …. Vi hade själva skapat förväntningen i respektive grupp och han hade inte motsatt sig den. Rätt eller fel? Vi kanske undvek en del misstämningar under de månvarv som gått, men å andra sidan gick luften totalt ur de flesta när det blev klart att han skulle stanna. Det var fler än jag som kände sig övergivna. Han sa att han i anden skulle vara med varje grupp ändå. Och att det var en av anledningarna till att han stannade; för att på så sätt kunna följa alla.

Jag var förvirrad, uppgiven, nedslagen.