Under en period kom det fler till dalen människor än det någonsin gjort förut. Det var inte vanligt att det kom någon alls. Det krävdes mycket för att hitta dit. Någon som viskade om möjligheten i ens öra. En stark längtan. Och en drivkraft som hjälpte en att inte ge upp fast det var svårt att hitta och svårt att behålla tron på att det fanns. Men under några månader kom nio vuxna och sjutton barn. Inte samtidigt utan i olika grupper. De hade alla, på olika sätt, råkat mycket illa ut. Flera av barnen hade varit utsatta av vuxna mäns övergrepp. Det var nog det som Yemaja hade svårast att hantera. Att barnen inte betydde någonting. Att vuxna människor hänsynslöst beredde sig själva njutning, kunde känna njutning, utan att se smärtan de förorsakade. Utan att se skadan i framtiden.

Vi i dalen fick höra om ett krig som brutit ut. Det var större och värre än något krig förut. Det var ett definitivt sätt att försöka släcka ut allt det gamla. Men det handlade också om nya revir och nya statsherrar som ville ha mer och mer makt. Man hade glömt att man inte kan äga jord. Kriget var mer brutalt och förödande än något annat tidigare. Därav så många människor som kom. Det var det sista hoppet, ryktet om den Förlovade Dalen. Bland de vuxna var det sex kvinnor och tre män.

Det var en stor dal och vi fick mycket väl plats. Ändå uppfattade jag att ett uns av tvivel hade smugit sig in hos Yemaja. Hon tänkte framåt. Hon tänkte på alla människor som skulle kunna komma att vara i behov av Dalens läkande krafter. Hon tänkte på alla som led, som inte hittade dit. Hon tänkte på barnen; totalt utlämnade till de vuxnas godtycke. Och hon fattade beslutet att det var dags att föra ut i världen det vi alla i Dalen visste. Al-Kihiya höll inte med henne. – Det är inte moget ännu, sa han henne. Vi har pratat så många gånger om att det är viktigt att vänta och att det kan ta lång, lång tid. Kanske flera livstider. Kanske många tusen år. Under tiden ska vi odla de insikter och den förståelse vi har, sköta om platsen som tilldelats oss och växa i Ljus! Han försökte på alla sätt att övertala henne.

Även om vi inte hade någon uttalad ledare i Dalen, vägde Yemajas och Al-Kihiyas ord tyngst. Enbart av den anledningen att de var de som ”såg” mest. De förstod helheten bättre än någon annan. Ljuset var starkast i dem och man kunde se att det strålade från deras ögon av ren kärlek. Jag hade aldrig varit med om något liknande. I deras närvaro förändrades världen och blev hel. Eller så hel den kunde bli för mig. Ensam bröt jag ibland fortfarande ihop i saknad över alla jag förlorat. Jag ville bli som de, men visste inte hur. Om jag förklarade det för dem skrattade de åt mig och sa att min önskan var allt som behövdes.

Dalen var ett välorganiserat samhälle utan yttre struktur. Det som sattes i första rummet var barnens väl och ve. Här handlade det inte om att uppfostra någon till ett visst syfte. I min kvinnoby hade alla småflickor med modersmjölken lärt sig att bli krigare för att försvara Gudinnan och friheten. Det var det grundläggande, det viktigaste. De gamla normerna. Gudinnans storhet. Livets ursprung, Kvinnan. Det var något jag aldrig hade ifrågasatt. Jag hade utgått från att det var det bästa. För flickorna och för världen. Pojkarna som skickades till Hästmännens by vid sju års ålder uppfostrades i samma tradition fast med ett manligt perspektiv. Det var så självklart för mig att jag mådde illa när jag mötte den nya tidens barn. Som inte fick ta del av något av det som jag trodde var viktigt.