Nästa dag var det bitande kallt. Det kom moln ut ur munnen när vi talade med varandra. – Nu är det inte långt kvar, sa Utu. Kan du härda ut lite till? Det kunde jag. Någonting var definitivt annorlunda. Det var lättare att andas, trots kylan. Ljuset var klarare. Jag tänkte att det måste vara höjden. Skrattet hade övergått till en känsla av tillfredsställelse, ja, nästan frid. Jag såg den smala bergsvägen svänga skarpt åt vänster. Undrade ett kort ögonblick om vi verkligen skulle klara det. Plötsligt kom vi in i ett trångt bergspass, väggarna var så höga att det var mycket mörkt. Utu fortsatte självsäkert. Här blev det ännu kallare. Ändå kände jag mig lugnare än någonsin. Det kändes som om jag var på väg hem. Som om jag äntligen var på väg hem. – Hur visste du att jag skulle hit? frågade jag Utu. – Det var när jag kände hur stark din förmåga att hela var. Trots att du var sjuk kunde du hela bara genom att lyssna och hålla om mig. Det är bara på den här platsen som vi ska till, som jag mått så bra som sedan du höll om mig. Han log. Jag förstod att han också var påverkad av  omgivningarna.

Så öppnade sig en enorm dal framför oss. Den låg långt nedanför oss och sträckte sig så långt bort att jag inte kunde se var det slutade. Här var det mycket varmare. Det var alldeles grönt nedanför oss. Solen verkade fylla hela dalen. Jag drog efter andan. – Inte illa, va? sa  Utu stolt, som om det var hans alltihop. Jag skrattade förtjust. – Nej, sa jag, inte illa! Det tog lång tid att ta sig nedför berget, men det gjorde ingenting. Plötsligt var allt lätt och roligt. Det var verkligen som att hitta hem.

Det tog nästan hela dagen att ta sig ner. Men när vi kom ner blev vi väl emottagna. Man hade sett oss och förberett sig. Den första som mötte oss var en högväxt kvinna som såg ut som en levande staty. Jag tyckte att hon var mycket vacker. Så rena, skarpa drag. Hon bar en enkel, blå klänning i ett lätt tyg liksom svept omkring sig. – Utu, sa hon, så roligt att se dig igen! Vi saknar dig när du inte är här! Han log lite generat. – Du har en vän med dig ser jag! Välkommen, du med! Vi har förberett med en liten måltid.

Vi, det var kvinnan själv och en man med långt vitt skägg. Han stod lite bakom henne och hade de vänligaste ögon jag någonsin sett. Han sa ingenting.

Solen var på väg ner, men lyste in mellan bergstopparna. Det var varmt nere i dalen, precis lagom. Det låg små hus här och var. Enkla trähus, överdragna med vit lera. Grästak. Men vi gick bort från husen, till en liten kulle bredvid en bäck. Där satte vi oss i gräset. Vi pratade inte om något särskilt. Jag upplevde en ny känsla av frihet. Friheten i min klan var alltid präglad av kamp. I den fanns en underton som sa att frihet inte var gratis. Man måste vara på sin vakt och slåss för den när det krävdes. Man måste offra något för att vara fri. Men här … det kändes mjukt på något sätt. Jag var fri att vara precis som jag var, utan att kämpa. Kvinna, svag, sjuk, ledsen, sårad, stark, glad, ja, vad som helst. Det fanns utrymme för det som var jag. Och jag behövde inget berätta för någon. Samtidigt visste jag att jag skulle kunna berätta allt och bli lika väl emottagen. I mig fanns en känsla av att det inte fanns något att dölja. Ingenting. Jag upplevde att jag aldrig mer skulle kunna förställa mig. Aldrig mer spela en roll.