Det var fest kvällen innan de gav sig av.  Stora eldar tändes och vi hade spel och turneringar i olika lekar. Skådespel uppfördes som handlade om deras uppdrag och eldslukare och gycklare dansade runt. Jag stod hela tiden lite vid sidan om. Precis som när Drottningen förberedde inför slaget när vi alla blev slaktade visste jag att detta inte skulle gå bra. Jag hade försökt tala med Yemaja om det. Hon avfärdade mig med att det var min oro och mina gamla erfarenheter som spökade. Jag tvivlade på mig själv. Min kontakt med Gudinnan var inte vad den hade varit. Mitt liv var skakat i sina grundvalar. Jag höll på att byta ut min gamla verklighet mot en ny. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Men detta var den största förändring jag gjort. Om jag lyckades. Kunde jag då lita på min känsla? Till slut blev den så stark att jag sökte upp Al-Kihiya.

- Al-Kihiya, sa jag, jag har ingen bra känsla när det gäller den här resan. Vi borde hindra henne. Jag har tvivlat på mig själv, men jag har fått samma budskap förut och då stämde det. Det var när kvinnobyn gick under. Hon borde inte åka!

Al-Kihiya tittade länge på mig. – Du har rätt, sa han. Jag har samma känsla. Men se dig omkring. Vad ser du? Frihet. Det är det som är själva grunden till att något som detta kan fungera. Frihet och en gemensam idé om att varje människa har rätt att vara sig själv. Det är då vi hittar Ljuset inom oss. Vi kan inte tvinga någon till något. Ingen av dem som ger sig iväg är tvingade. Allt sker av egen fri vilja. Jag har sagt till henne att jag inte tror att det kommer att lyckas. Att världen inte är redo ännu. Men hon känner att hon måste åka för barnens skull. Hon vill bara förkorta lidandet i världen. Det vore fel av mig att hindra henne. Hon känner alla tvivel, men något inom henne säger att hon måste försöka. Vi måste låta dem ge sig av. Det är bara i frihet kärleken kan leva. Utan frihet blir den band eller boja. Vi får ha tillit till att vad som än sker så sker det som ska ske.
- Även om de blir dödade? Kan vi ha det på vårt samvete? Är det rätt? Jag nästan grät när jag spottade ur mig frågorna.
- Kan vi ha på vårt samvete att ta över vuxna människors beslut? Kan vi ha på vårt samvete att ta friheten ifrån fria människor? Altheia, jag har grubblat mycket på detta. Talat med Yemaja om det. Om vi skulle bestämma över henne skulle vi rasera allt som finns här. Detta är ett beslut hon var tvungen att ta. Jag vet inte varför, jag vet bara att det är så. Om de misslyckas … då dör de i frihet.

Jag grät. Jag älskade Yemaja innerligt. Hon var den mor jag aldrig haft, och den syster jag saknat så länge. Borde jag inte tvinga henne att stanna?   Som jag borde ha tvingat Drottningen … jag insåg att det var omöjligt. Lika lite som jag kunde ha hindrat Drottningen, lika lite kunde jag hindra Yemaja. Istället gjorde jag henne sällskap när hon tittade på eldslukarna. Hon såg strålande ut. – Jag vet, sa hon plötsligt, i låg ton till mig. Jag vet vad du tänker. Och kanske har du rätt. Kanske är det ett omöjligt uppdrag. Men jag känner så starkt att jag måste göra det. Och den drivkraften vet jag att jag måste följa. Det är en högre makt som leder mig. Den har alltid lett mig rätt förut. Jag förlitar mig helt på den. Hur det än går. Kom ihåg det, min vackra syster, hur det än går så blir det som det ska. Ingenting är som det ser ut att vara. Minns det. Alltid.

M för att du gjorde mig uppmärksam på oklarheten i "får lov att vara människa". Jag har förtydligat mig och lagt till lite. Mer sådant! :-)

Eftersom barnets växande var den gemensamma förutsättningen, förutom upplevelsen av Ljuset, uppstod inga frågor som hade med hierarki att göra. Samhället var uppbyggt med barnens bästa för ögonen. Barnens bästa handlade också om att de vuxna skulle må bra. Man arbetade tillsammans, man skötte djuren, hämtade vatten, bar ved, sådde och skördade, byggde och bad tillsammans. Bönerna var inte böner om att få, utan böner om att leva i sanning. Var och en gjorde det den var bäst på. Då och då bytte någon uppgifter därför att det var dags att lära sig något nytt. Det var alltid någon annan som tog över, någon som i sin tur behövde nya arbetsuppgifter. Och allt skedde i frihet.

Ibland lade jag mig naken i gräset vid bäcken. Att dansa för Gudinnan hade jag inte gjort sedan Joas dog. Jag kände konstigt nog inte längre något behov av det. Men att få vara naken i naturen var en rättighet som jag inte förvägrade mig. Där hände något med mig. Vattnet porlade, solen värmde och jorden bar upp min kropp … Jag blev Ett. För en stund var jag alldeles hel och såg allt klart. Men i vanliga fall visste jag att jag inte var hel. Inte alls. Ärren var skarpa och skavde. Jag upplevde en kluvenhet mellan mitt seende och mina minnen. Mellan helande och smärta.

Men Yemaja hade beslutat att ge sig av. Det var hennes övertygelse att vi inte längre kunde dölja för världen de insikter Dalen hade givit oss alla. Det var så enkelt. Det handlade om att lyssna på varandra och ge varandra utrymme. Att låta barnen vara centrum och att tillåta Ljuset, värmen och kärleken ta plats i våra liv. Det var så enkelt. Al-Kihiya tänkte inte ge sig av samtidigt. Någon behövdes som stannade kvar och … gjorde det de två gjort tillsammans förut. Om allt gick som det skulle kunde han komma efter. Om allt gick som det skulle kunde hon komma tillbaka. Om allt gick som det skulle behövdes inte Dalen som en tillflyktsort längre. Då skulle alla vara fria överallt.

Jag frågade om jag skulle följa med. Jag var ju krigare. Inom mig kände jag ett enormt motstånd. Ändå erbjöd jag Yemaja mina tjänster. Hon log emot mig och sa att jag inte var tillräckligt frisk ännu för att ge mig ut i världen. – Dessutom är det inte krigare vi behöver, det är ljusväktare. När vi delar med oss av våra erfarenheter kommer man inte att vilja annat än dela vår väg.

Hon såg så trygg ut när hon sa det. Men jag visste att också hon hade en flaga tvivel i sig. Hon gjorde det för barnen. Yemaja stod inte ut med att veta att alla dessa barn gick miste om sin barndom, sitt liv, sig själva. Även om hon tvivlade var hon tvungen att göra något. Med sig hade hon människor som själva valt att följa henne. Allt som allt var det etthundrafemtio män, kvinnor och barn som gav sig av. De flesta hade bott där mycket länge. De gav sig av med fyllda förråd och med gåvor till fattiga och rika. Vi hade gott om honung och kryddor, läkemedel och vackra ting som skapats av våra konstnärer och hantverkare.