Nu kunde jag sitta uppe. I kvällningen satt jag ofta bredvid honom när han rökte sin tobak eller sjöng sina sånger. Det tog ett tag, men till slut kände jag igen dem som sånger från De Fria Kvinnorna. Han hade vacker röst. Men alla sångerna lät som sorgekväden, var sig de var hyllningssånger till Gudinnan eller glädjesånger, eller rena danskväden. Mycket vackra, mycket sorgliga. Fortfarande hade jag inte sagt ett ord. Det fanns massor jag kunde ha förklarat om jag haft förmågan. Speciellt när det gällde Fatima. Han älskade sin bild av henne. Men han tillät henne inte att vara som hon var. Vild och fri. Han kunde inte acceptera att de inte hade kunnat leva ett liv tillsammans. Det alternativet fanns inte hos honom. Han levde i skuld för att han inte räddat henne. Han drömde om hur livet kunde ha blivit om det fått varandra. Och i det livet bodde de som hans föräldrar hade gjort, vid havet, lyckliga, med barn i en bygemenskap. Fatima skulle ha dött där med. Eller skrämt slag på byborna. Ibland skakade jag på huvudet när han berättade för att få honom att förstå att det han sa inte var sant. Varje gång vände han bort huvudet. Han ville inte bli ifrågasatt. Han ville leva i sin smärta. Inte ens om jag haft orden hade jag kunnat ändra det. Det gjorde mig sorgsen. Han var min bror, min far, min son och min vän. Självklart smärtade det mig att han inte kunde släppa. Men var jag inte likadan? Hade jag släppt alla de jag älskat? Nej. Jag var likadan. Gick och bar på smärtsamma minnen. Vårdade dem. Ältade dem. Trots att Gudinnan själv sagt och visat att det var det sämsta man kan göra mot sig själv. När jag insåg det såg jag också vilken utmaning jag hade framför mig.

Min kropp var lemlästad och varje steg kändes i mitt bäcken. Jag kunde inte tugga ordentligt och saknade flera tänder. Hur jag såg ut hade jag ingen aning om. Och varje morgon var det första jag tänkte på Joas. Det var en daglig ritual för mig att gå igenom händelseförloppet, från det att jag vaknade av Joas konvulsioner till att jag vaknade i panik under jorden. Jag tänkte på Ina och hennes oresonliga hat mot mig. Jag tänkte på männen jag pratat, druckit och skrattat med. Jag tänkte på de andra kvinnorna i byn … de som spottat på mig, föraktat mig. Och jag tyckte att känslan av bitterhet som sakta spreds i kroppen hjälpte mig att överleva. Precis som min hjälpare. Hur skulle jag kunna vända det för honom om jag inte lyckades vända det för mig själv?

Så var det plötsligt dags. Han hade nämnt det innan han var nere i byn och lånade en åsna och en kärra. Vi skulle iväg. Jag skulle iväg. Nu skulle det bli skönt. Jag var så pass mycket bättre att jag såg fram emot omväxlingen. Inte för att jag visste vart jag skulle. Men vad som helst var bättre än den lilla fårvaktarstugan vid det här laget. Båda kände vi förändringen och båda blev vi påverkade av den. På natten när vi som vanligt höll om varandra fyllde Gudinnan oss för första gången och lika enkelt som vi låg tätt ihop, lika enkelt låg vi samman med varandra. Stilla. Mjukt och nära. Något fördjupades. Efteråt somnade vi, omslingrade. Dagen efter ville han inte se på mig. Jag blev förvirrad. Varför? Var något fel? Försökte fråga honom med ögonen men han vände sig bort.