Den kvällen berättade Utu att han inte skulle stanna längre. Jag kunde inte förstå varför. Den här platsen var … hemma. Och jag visste att det var hemma för honom också. Han förklarade det med att han inte kunde göra det jag gjort. Han kunde inte låta sig helas. Det gick bara till en viss gräns. Och det berodde på att han upplevde att han svek Fatima. Han ville inte släppa sin skuld, sin sorg, sitt inbillade öde. Han sa sig att han inte kunde. Jag visste att han inte ville. Men jag förstod inte varför. I mig var en sådan frid att jag bara konstaterade att det var som det var. Jag ville ge honom något. En avskedsgåva. Ett bevis på min kärlek och min tillit. Men jag hade inget att ge mer än min kärlek.. När jag såg in i hans ögon förstod jag att han visste vad jag tänkte. Men han kunde inte ta emot. Hade han tagit emot hade han fått släppa Fatima. Hade han tagit emot hade han låtit sig helas. Något hindrade honom från det.

Den natten sov vi tätt, tätt ihop. Jag vaknade av att han grät. Tyst, tyst grät han och höll mig hårt. Jag sa inget, bara andades lite djupare för att lugna honom. När vi somnade in igen drömde vi om älskog. Vi lämnade våra kroppar och förenades med lätthet på ett annat plan. Utu och jag var förenade i anden. Fria och förenade. Det var inte som med Hästmannen, inte som med Laertes, inte som med Joas. Det var förening i total frihet. Utu hade lagt sin begränsning i sin kropp. Men hans ande var fri.

Han begav sig av nästa dag som han sagt. Först när han åkt insåg jag att jag skulle komma att sakna honom. Jag hade trott att jag när jag helades skulle vara skyddad mot all smärta. Så var det inte. Jag förstod inte. Kärlek, sann kärlek var för mig frihet. Inte band. Jag tillät mig att vara i saknaden och längtan. Vad som helst var bättre än att stänga hjärtat igen. Jag talade med Yemaja om det.

- Som du vet har Utu varit här förut. Två gånger. Han helas lite mer för varje gång han är här, och jag har aldrig sett honom så hel som den här gången. Du har gjort honom gott. Men som du förstått vill han inte. Att bli helad skulle innebära att han fick erkänna att vissa delar av hans liv varit en lögn. Och det vill han inte. Han beskriver sin uppväxt som fri och vacker, med kärleksfulla och medvetna föräldrar. Det var också så hans föräldrar ville att det skulle vara. Det är inte sant. Hans mor var en dominant och medveten kvinna som inte fått utrymme i den nya tiden. Hennes ”sort” är inte accepterad, inte ens i Utus hemby. Hans mormor blev dödad för sin dyrkan av Gudinnan. Hans far, som älskade sin hustru mycket, slog henne för att hon skulle bli som han trodde att de andra kvinnorna var, undergiven och lydig. Han var rädd för att sticka ut, för att dra uppmärksamheten till sig. Han trodde att de kunde bli dödade allihop om inte hon anpassade sig. Detta har legat under ytan under hela Utus uppväxt. Han såg inte våldet. Men han var ett sensitivt barn och barn vet mer än de förstår själva. Varför tror du att han gav sig av hemifrån så pass tidigt i sitt liv som han gjorde? Varför tror du att han inte återvänt utom för korta visiter? Trots att han beskriver hembyn som ett paradis. Under en av Utus tidiga resor slog fadern ihjäl modern. Det var naturligtvis ett misstag. Inget han ville göra. Men våld har en tendens att stegras när det används. Våld behöver avvisas redan i tanken för att utrotas. Utu vill inte höra sanningen om moderns död. Samtidigt anklagar han sig själv för att han var borta när det hände. Om … Om han varit hemma skulle han kunnat hindra det. Detta upprepas när han träffar Fatima. Fatima, den som skulle bli den han räddade, när han nu inte kunde rädda sin mor. Fatima, som inte ville bli räddad när hennes hem var utplånat. Han lever i en livslögn som han inte vill ta sig ur. Och det enda vi kan göra är att älska honom.