Ingen aning faktiskt. Just nu borde jag ha fortsatt julpynta men blev sittande här, eftersom jag i flera dagar funderat på det här med att sitta och skriva en slags dagbok på nätet. Att göra en snygg sida är inte det viktigaste för mig just nu. Det är att få skriva och i alla fall låtsas att jag kommunicerar med någon som förstår mig.Och det gör jag ju på sätt och vis, eftersom jag skriver för mig själv. Och jag förstår mig mycket bra. För det är det jag längtar efter när jag sitter på någon av dessa dejtingsajter som finns. Jag vill träffa en man som är en reskamrat i livet, någon att älska och älska med, att skratta med, att skapa med, att sova med och att bli omhållen av och att hålla om. Någon det är enkelt att vara med. En vän och älskare.Inte särskilt ovanliga önskemål. Men ack, så svåra att uppfylla. Det finns många trevliga människor. Men det ska väl vara något mer? Jag har en väl utvecklad livsfilosofi. Skulle kunna skriva en bok om det. Skulle kunna måla tavlor för att beskriva. Men hur beskriver jag det utan att låta utflippad? För mig finns det bara en sak som är verkligt sann och det är Ljuset som finns bakom allt skapat. Det är det som gör att jag orkar fortsätta med den glädje jag känner mer eller mindre alltid nuförtiden. För jag har upplevt det. Ljuset alltså. Det kanske inte är det första jag berättar i en dejtingsajt ... låter ju som om jag vore en frälsningsoldat. Inte för att det är något fel på frälsningssoldater. Men jag är ingen sådan. Men jag märker snabbt om det är en man som skulle kunna förstå mig. Det är det sällan. Och då handlar det om att på ett fint och vänligt sätt dra sig ur. För det är ju inte dem det handlar om. Det är mig. Sedan kanske jag upptäcker någon som verkar ha liknande livsfilosofi som jag. Men då är det de som drar sig ur. Och då förstår jag att jag måste ha haft fel ... Jag har enormt mycket tillit. Tack vare att jag gått igenom så mycket skit har jag lärt mig att den enda som i längden håller är kärleken och tilliten. Alltså tror jag att allt är som det ska vara. Annars skulle det väl varit på ett annat sätt? Det är ju som det är. Jag kan inte annat än acceptera det, eller hur? Sedan kan jag förstås utgå ifrån det och göra de förändringar jag vill göra. Men nu vill jag träffa en man. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att göra det. Gå på krogen är inte min stil. Dejtingsajter har inte gett mig någonting. (Förutom lite trevliga möten). Frigörande dans som jag går på ibland ... nja, det är få män där och de som kommer är oftast mycket yngre, och ... upptagna. Gå med i en förening? Har inte tid med mer än vad jag gör. Man tycker ju att jag skulle kunna träffa någon på jobbet, men det som kommer till mig mår ju alltid dåligt på något sätt och jag vill inte ha någon som mår dåligt ... dom hör till jobbet.Ja, shit. Inte vet jag. Men nu har jag i alla fall skrivit av mig lite. Det är nog bra. Får väl fortsätta att prata med min inre Ljusvägledare och se om jag kan få lite klarare tips om hur jag ska kunna träffa någon ... Och hur avslutar man det här då? Jag skriver ju inte till någon särskild. Vad säger man? kram o puss? Tack för ikväll? That´s it, folks? Sov gott o dröm vackra drömmar!