visst är hon fin, min hund? säger en stolt matte. Hon är en riktig goding. Fantastisk med barn och tålmodig som en ... ja, vad säger man? Väldigt tålmodig.Idag har jag gått en lång promenad i hällande ösregn. Har en magisk bokskog att vandra i. Därefter har jag skrivit 13 sidor i min blivande bok! Jag övar verkligen på att tala högt om den och prioritera den. Det betyder att jag trots allt inte städat mitt sovrum ännu. Ska göra ett försök ikväll. Men då kommer dottern oväntat hit och ska sova över så vi får väl se hur det blir med rummet.Första gången jag mötte mig själv som liten var en spontanupplevelse. Jag var oerhör ledsen över något som skett i min dåvarande relation, minns inte ens längre vad. Mådde väldigt, väldigt dåligt. Så jag gjorde som jag alltid gjorde då, tog en promenad i skogen utmed havet. Det var min enda chans att vara ensam. Ställde mig mellan två träd och lät mig bli hållen av dem. Då steg ett minne upp i mig från när jag var kanske fem år. Jag kunde ännu inte läsa så jag tittade bara på bilderna. Jag låg under täcket och tittade i en serietidning. Hade fått den samma dag. Det var (såklart) Walt Disney och handlade om barn som träffat pyttesmå människor i skogen. Och skogen blev hotad men så räddades alltihop på slutet. Jag hade redan fått den läst men kunde inte sluta fascineras av de små vingklädda människorna (hmmm påminner mig om min berättelse häromdagen ...)Man kan verkligen säga att jag älskade att se på bilderna och läsa historien i tidningen. Mamma hade sagt till mig flera gånger att släcka, ändå låg jag kvar under täcket med ficklampan och tittade på dessa underbara små människor. Då rusar min mor in, skriker och sliter av mig täcket. Det kunde väl gå an. Jag hade ju sett henne sån förut. Men hon tar min tidning och river den i bitar. Det låter kanske löjligt. Men det smärtade mig så oerhört djupt. Hon kunde gjort vad hon ville med mig. Men hon förstörde min tidning! Kan inte förklar varför det gjorde så ont. Men det gjorde det. I alla fall, när jag stod där mellan träden dök detta upp igen och det hjälpte mig att gråta ut min sorg. Sedan (och det skedde helt spontant) gick jag som vuxen in i det gamla minnet, la mig bredvid det hysteriskt (fast tyst) gråtande barnet och tröstade det. Jag sa till henne att hon var ett underbart ljuvligt barn och att mamma hade haft helt fel som gjort det hon gjort. Jag höll om henne och sa att jag älskade henne djupt och innerligt. Att hon var det bästa jag visste. Att hon kunde sova gott. Och att hon kunde kalla på mig precis när som helst när hon behövde. Och min inre bild var så verklig och så levande att jag kunde känna när hon blev lugn och när hon somnade.Först flera år senare fick jag reda på att det är en väl använd teknik inom flera samtalsterapier att använda sig av det inre lilla barnet. Jag hade då använt mig av det många gånger och vid många olika åldrar.Det har läkt mig på många sätt. Känslomässiga sår som kan tyckas fåniga ligger som energiblockeringar av is som måste smältas för att det ska flöda fritt igen. Men också andra sår som misshandel och övergrepp kan mötas med samma kärlek.Igen ser jag att det är kärleken som helar och kärlekn jag skriver om. Kanske är det ett tema som jag håller på att utforska ännu mer? Nästan jämt nuförtiden känner jag mig smått förälskad ... det är bara det att det saknas en person som kan ta emot. Det gör inget. Känslan är härlig.Nu kom dottern. Då ska vi prova nya outfits för varandra. Fniss