var julen över. Finns inget jag kan klaga på. Juldagsmiddagen igår gick väldigt bra. Knytkalas med gott humör. Och även om jag höll på hela dagen var jag inte helt slut när alla kom. Barnen är klippor. Vet precis vad de ska göra och inga sura miner alls. Nästan så att jag är förvånad. Beror det på att jag ändrat mig eller på ett de blivit större? Kan det betyda så mycket hur jag talar till dem? Nu har de åkt i alla fall ... det är tyst i huset. Jag har plockat och städat upp efter igår. 22 personer går inte obemärkt förbi. Men jag fick mycket hjälp med röjandet också, av syrran. Och dottern. Sonen tyckte nog att han gjorde sitt igår.Det fanns en liten tagg. Jag har en vän som jag tycker mycket om. Han är alkoholist. En väldigt, väldigt vacker själ. Men helt vilse i tillvaron. Han lever med en kvinna som ... antagligen inte har det så lätt. Hon "äger" honom. Och han låter sig bli ägd. Jag skickade ett sms med ett God Jul och en glad gubbe. Och fick tillbaka en hälsning som sa "God Jul själv, men skriv inte mer, nu är julefriden förstörd."En del av mig kan betrakta vad som händer i mig när jag får det meddelandet. Först känner jag skuld. Ojdå, nu har jag förstört allt för honom. Sedan blir jag arg. Jag ville ju bara visa att jag bryr mig. Så blir jag ledsen. Vad är det som får honom att välja ett sådant helvete som han lever i? Känslan som stannade kvar i mig och över mig var en klibbig, äcklig ångestliknande känsla. Jag är inte intresserad av den, den är inte min. Min avsikt var god och jag var/är inte intresserad av att bli indragen i någons drama. Det fanns en ... som ett gammalt spår i mig, som sa att jag borde slå mig själv i huvudet och förbanna min dumhet, kräla i stoftet och må dåligt för att jag förorsakat problem för min vän. Det krävdes en ordentlig medvetandegörning (finns säkert inget sådant ord, jag har just uppfunnit det), för att jag skulle kunna släppa det gamla mönstret. Det gällde att komma ihåg att min avsikt var helt ok. Att det är hans situation som är jobbig. Att problem som kan dyka upp för att jag önskar God Jul kan bli en hjälp för att förändra en livssituation som är för jävlig. Kan inte göra mycket för honom mer än att då och då höra av mig och visa att det finns gamla vänner kvar om han någon gång skulle behöva.Men jag tror att han givit upp. Om han ser till att skapa ett liv som är vidrigt så har han en möjlighet att fortsätta att vara ett offer och han kan fortsätta dricka ostörd. Annars är han en sådan känslig och kreativ människa. Hans begåvning är stor. Tråkigt nog är hans bakgrund kantad med alkohol, ända sedan spädbarnstiden, så det har självklart blivit hans utväg när livet har utmanat honom. Eller självklart? Jag vet inte. Men det är nog lätt att gå den vägen när det blir svårt om man är den känsliga typen. Det gör gott att skriva om det. Har inte talat med någon om det, inte lyft fram det och "sett" det utanför mig själv. Men jag ser att jag inte behöver bära hans känsla, hans rädsla. Han måste ta ansvar för den själv. Läser en väldigt intressant bok just nu som bekräftar det jag tänker om ondska (apropå rädsla, inte ondska) och rädsla. Att ondska är förnekad rädsla som hör ihop med olika minnen. Man separerar sig från sig själv (och därigenom andra) genom att separera sig från smärtan som finns i rädslan. Och man lägger över smärtan till andra människor. För om man tog ansvar för smärtan skulle det leda till att man var tvungen att titta på den förträngda rädslan. Det kan bli nästan oöverstigligt smärtsamt.Därför vill inte människor se in i sig själva.Nu kommer snart några kompisar på restmiddag! ses sedan!