bodde i runda hus som hängde från träden, relativt långt ner mot marken. Men det var sällan de var inne. Husen användes mest som sovplats. Annars åt man, umgicks och älskade i luften eller i trädkronorna. De hade en behaglig tillvaro. Dessa varelser var mycket skickliga på att tillverka vackra ting. Antingen det var vävda, täljda eller målade saker. Behovet av kläder var inte stort, men för skönhetens skull kunde man ibland svepa in sig i ett skrimrande sidentyg eller en vacker nässelsjal. Dessa varelser levde för kärlek. För dem var det anledningen till att leva. Det var deras livsluft, deras livselixir.Stadsmänniskorna hade under en längre tid på avstånd studerat fjärilsmänniskorna. Under sådär tvåhundra år hade de haft en studie om dem och försökt ta reda på så mycket som möjligt om dem. De hade kommit fram till att fjärilsmänniskorna var omöjliga att tämja och att de hade ett, i silvermänniskornas ögon, omättligt behov av beröring. Vid något tillfälle för många år sedan hade man fångat en ung hona och hon hade dött efter bara några dagar. Senare hade man försökt fånga en till, men den här gången var det en äldre hona och den styrka hon uppvisade var det ingen av silvermänniskorna som kunde mäta sig med. Nu var det en ung silverman (det var uppriktigt sagt inte stor skillnad mellan kvinnor och män hos det här släktet, men för enkelhetens skull...) som kommit på den geniala idéen att anledningen till att fjärilsmänniskorna höll sig i skogarna och över havet var att luften var så tät där. De dansade på energin som steg från naturen, det var på det viset de kunde flyga. Silvermänniskorna var mycket intresserade av vad det var som gjorde att de andra kunde flyga. Dessutom var de uppriktigt intresserade av att studera fjärilsmänniskorna närmare. Man byggde en trädgård på taket till sjukhuset. Visst fanns det gröna växter i staden, vackert utplacerade för att bryta det silvergrå och genomskinliga. Och det fanns växter inne i sjukhuset också. Snyggt uppställda. Men den här trädgården ... den var annorlunda. Man hade försökt efterlikna naturen och skapat en så tät och harmoniskt miljö som möjligt. Man hade lyckats. Från taket steg en underbar doft av växter och ett moln av syre. Planen lyckades. En ung man från fjärilsmänniskorna, lite nyfiknare än de andra, lite oräddare flög mot det frestande taket. Han lekte en stund i luften ovanför, men tröttnade på ensamheten och tänkte bege sig av föra att ta med några vänner. Då begick han misstaget att flyga ut över staden istället för att flyga från det håll han kommit. Strax hade vingarna inget fäste. De växte, och växte, de blev enorma och mycket, mycket tunna. Och för första gången i sitt liv kände han rädsla. Hur han än försökte kunde han inte hålla sig uppe. Han föll och föll och föll. Tills han till slut landade på den metalltäckte marken med en duns. Han hamnade på rygg och trots att han höll upp huvudet kunde han inte undvika wiplash smällen. Det svartnade för hans ögon. Silvermänniskorna var rädda att de dödat en till. Det var inte alls deras mening. De ville bara undersöka och tyckte att ändamålet helgade medlen. Nu är det slut för i kväll. Jag MÅSTE komma i säng i tid i kväll. Jag är en hopplös kvällsmänniska och jag inte har tider att passa på morgonen. Varför jag skriver den här historien? Ingen aning faktiskt. Vet inte ens hur den kommer att sluta. Det är bara en massa bilder och en historia som ligger och trycker på ... den behöver få komma ut. Jag kan helt enkelt inte låta bli.Godnatt bloggen!

långt, långt borta på en annan planet, i ett annat universum, två olika sorters varelser, som bodde sida vid sida. De var mycket olika varandra. Den ena sorten bodde i något som vi skulle kunna kalla för städer. Liksom varelserna själva var husen höga och gracila, med många luftbroar och sinnrika transportsystem. Matrialet var mycket glas, en slags lätt metall och kristall. Metallbubblorna som man tog sig fram med, kunde röra sig obehindrat upp och ner för husväggarna, lika väl som de tog sig fram horisontellt på vägarna. Människorna, som visserligen inte var människor, men låt oss kalla dem det för enkelhetens skull, var mycket långa och mycket smala. Deras huvuden var märkligt stora, och ibland kunde en ovan betraktare uppleva att huvuvdet nästan var för tungt för dem att bära upp. Deras hud hade en silverton och ögonen var stora, mörka och mandelformade. Näsan och munnen var inte lika utvecklade utan kunde mer anas i det annars släta ansiktet.Dessa varelser var mycket intresserade av vetenskap. Det var deras passion, deras livsluft. De visste inte ens om att det var en passion, så övertygade var de om att vetenskapen var anledningen till att leva. Och kanske var det så också? Utan möjlighet att förkovra sig vetenskapligt skulle de dö. Att ta ifrån dem vetenskapen vore att ta ifrån dem livet. De levde ett gott liv. De hade ett fungerande samhälle, fungerande lagar, de reproducerade sig på ett fungerande sätt. Det fanns i en av städerna, en byggnad som vi skulle kunna kalla för sjukhus. Det var inget sjukhus i vanlig bemärkelse, men det var ett ställe dit man kom om man hade skadat sig, skadat sin kropp. Att må dåligt var ett okänt fenomen bland dessa varelser. Antingen hade man råkat ut för en olycka och brutit, stukat eller vrickat något, eller så var man frisk. Det var också en plats där man exprimenterade fram nya sätt att läka skador.Bredvid städerna fanns det stora skogar och stora vatten. Där bodde de andra varelserna. De var inte heller människor, men kanske kan vi kalla dem för det för enkelhetens skull. Dessa människor flög. De var fjärilsmänniskor. Eller kanske trollsländemänniskor. Det är inte så viktigt. Deras vingar bestod inte av fast materia utan var mer energistrålar som kom från ryggen på dem. Som solstrålar som satt tätt, tätt och lyste ut i olika färger. Dessa varelser var en del av naturen de bodde i. Skogarna var fulla av surrande, bzzande insekter, fulla av fåglar och marklevande djur som jag inte kan beskriva för att det skulle ta för lång tid. Luften var tät och mättad med syre. Havet var fullt av liv och friskt och rent. Man kunde känna syret stiga upp från det. Fjärilsmänniskorna hade helt klart vissa drag av insekt. Två korta, men mycket känsliga spröt fanns på huvudet. Huvudet var litet och sött med tydliga ögon, näsa och mun. Munnen var sensuell. För övrigt var de formade som en människa med getingmidja. De var mycket starka, med långa smidiga muskler.Nu ringer köksklockan. Maten är färdig och fortsättning följer.

i ett alldeles speciellt tillstånd som jag inte riktigt kan förklara. Ett melankoliskt, aningen smärtsamt, men ändå förväntansfullt tillstånd. Ungefär som om något är över och det finns en sorg över det gamla. Men också en förväntan inför det som ska komma. Det har vuxit fram starkare och starkare de sista dagarna, trots julstök och kalas. Det handlar om ont och gott, rädsla och frid. Det handlar om att leva i samklang med insikten om att bortom rädslan finns friden och kärleken, den allomfattande. Vågar jag leva utan rädsla?Vågar jag leva utan rädsla? Och om jag vågar det, vad innebär det? Total frihet, föreställer jag mig. Men också ett ansvar ... Först idag insåg jag djupet av den resa jag gjort de sista sju åren. Kanske är det verkligen det jag känner av nu. Måste sova på saken ...