ledig på förmiddagen, det var skönt efter den hektiska tid som har varit. Lagom jobb på eftermiddagen.Nu är det försent att skriva om min fortsatta inre resa för att utforska om jag kan få bort skärvan av rädsla som sitter där ... någonstans. Men imorgon hoppas jag och tror att jag kommit vidare och inte är för trött.Hörs imorgon, bloggen!

Min ILVL är alltså min Inre Ljusvägledare ... Hur skulle jag klara mig utan? När jag vaknade i morse blev det klart för mig att jag fortfarande har ett motstånd, en rädsla för vad det skulle innebära att gå in i en relation. Typiskt vattumän, kanske? Eller bara typiskt mig ... Det jobbiga är att jag har kräftan i månen, vilket gör att jag blir helt förvirrad av alla dessa känslor samtididgt som jag är ett starkt lufttecken som behöver total frihet. Eller känslan av total frihet. Låter som om jag kan mycket om astrologi, det kan jag inte. Men just det här stämmer väldigt bra med mig och hur min väg genom livet sett ut. Nå, tillbaka till min rädsla för förhållanden. Jag trodde jag kommit över det totalt, men tittar jag tillräckligt djupt in i mig så ser jag att det finns något som talar om att jag är rädd för att förlora mig själv igen. Att anpassa sig till döds, så som jag nästan en gång gjorde. En del av mig VET att jag inte kan förlora mig själv ... en annan del påminner mig om att jag har försökt att förtränga hela min personliga makt en gång förut och skulle inte det kunna ske igen? Anpassning behövs väl alltid i en relation, och var går gränsen till att ge upp sig själv?Jag tror att vi skapar vår egen verklighet i varje stund. Tror vi att världen är emot oss så möter vi en värld som är emot oss. Tror vi att världen vill oss väl så är det vad vi möter. Jag tror att världen vill mig väl, men har kvar den här skärvan av rädsla för att förlora mig själv, ge bort min makt, tappa kraften. Den skärvan av osäkerhet vill jag gärna släppa. Jag lever lika mycket i min inre värld som i den yttre. Och de sista åren har jag kunnat bejaka det så mycket som jag i hela mitt liv velat göra. Det som sker inom mig är minst lika viktigt ... nej, det är inte sant, ... det är viktigare än det som sker utanför mig. För inom mig bestämmer jag hur jag ska ta saker, hur jag ska bemöta människor, hur jag kan låta kärleken styra mitt liv. Det är bara jag som kan avgöra hur jag ska möta livet. Med tillit eller med skräck. I min inre värld har jag gjort en visualisering där jag spänt min önskans båge, riktat in den och ... äntligen, släppt iväg pilen. Och min önskan handlar om att hitta en medmänniska, en man att resa genom livet med. Nu ska jag också finna ut ett sätt att släppa den här skärvan av rädsla för att förlora mig själv. Och det är bara jag som kan göra det. Det finns ingen riddare på en vit häst som kan komma och ta bort den åt mig. Möjligtvis en inre riddare, en i mig. Hmmm. Det kanske var en bra idé? Jag ska låta en inre del av mig komma ridande och rädda mig från min skärva av rädsla ...Återkommer senare :)