innan tolvslaget. Nu sjunger Carola för fulla muggar och granen är klädd. Dottern är väldigt förtjust i julstämning och det är härligt att se henne pynta och få igång oss, mig och sonen. Imorgon firar vi födelsedag och båda är helt på det klara med att vi ska städa och laga mat. Och är positiva till det!!! Det är underbart.Det har varit en bra dag. Det känns som en nåd att leva. Jag fick en svacka efter att jag varit och handlat på en stormarknad (inte riktigt konstruerade för människor, dom där stora affärerna ...)men kom som tur var ihåg att ta en stund för mig själv och hittade tillbaka till balansen igen. Att skriva. Jag älskar att skriva. Det är som att måla. Det gör att jag har en känsla av att det är något jag måste värna om, inte får slarva med ... men det kanske är tvärtom? Kanske ska jag slösa med det, vräka ur mig text för att sedan kunna välja det som blir bättre bland allt som kommer? Jag vet inte. Men hela jag är fullt av tankar och funderingar som vill ut, ut, ut. En del är sådant jag varit med om, annat sådant jag läst om, men jag tror att det mesta är inre upplevelser. Den här julen känner jag inte någon stress. Det finns inget inre tryck, ingen oro och ingen direkt trötthet som beror på julandet. Tröttheten jag känner hänger ihop med för mycket jobb och en eventuell infektion som till följd av det nosar mig i hälarna.Jag tänker att det är en direkt följd av att jag bejakar mig själv, min inre värld. När jag var liten fattade jag ett beslut vid sex års ålder, och jag minns det fortfarande. Jag lovade mig själv att jag skulle bli som alla andra och inte hålla på med alla konstiga låtsaskompisar längre. Jag pratade med allt och alla innan dess (varelser som ingen annan såg), jag pratade med Gud och med växter. Men efter det slutade jag. Jag förstod att jag var tvungen att vara normal. Jag bad till och med några av dem om ursäkt för att jag skulle lämna dem, och hoppades att de skulle förstå. Det låter ju jättekonstigt nu när jag tänker på det och skriver om det, men så var det. Det var nog första gången jag ... stympade mig själv. Det hände fler gånger på andra sätt senare, och min strävan var att bli normal. Jag tyckte ända upp i vuxen ålder att livet var grått och oförståeligt. Jag bar på en diffus och oklar ångest som jag inte ens visste var ångest,eftersom det var en känsla som följt mig så länge jag mindes. Och ändå fattade jag inte vad som försigick, hur jag skulle vara, hur jag skulle förstå motsägelsefulla människor och situationer. Det var bara när jag blev riktigt trängd som jag blev knivskarp och visste exakt var jag stod och vad som krävdes av mig. Och det visste jag inom mig. Jag läste för många år sedan C G Jungs självbiografi. Den var underbar. Som jag uppfattade den så berättade han i princip inte något om vad som försigick i hans yttre liv. Men han beskrev sin inre process på ett sätt som var som en spännande roman för mig. Han tog upp sin relation till Gud och till sig själv och till sitt undermedvetna/omedvetna på samma självklara enkla sätt. Det är nog så jag fungerar också. Idag var en kvinna hemma hos mig och hon sa på ett lika självklart sätt att hon går omkring och processar olika saker. Det slog mig då att det är väl det vi gör, vi människor, vi går omkring och processar. Vare sig vi är medvetna om det eller inte. För mig är det oerhört intressant och spännande att vara medveten om min egen process. Eftersom jag då är med och bestämmer och kan göra det i en riktning som passar med vem jag verkligen är. Så har jag då en fråga som är fruktansvärt naiv, men som jag har haft med mig från det jag var liten, varför gör inte alla människor det? Ser på sitt inre och är med i sin egen process?Varför gjorde inte mamma det i all den dramatik hon skapade runt sig? Pappa, i sin stress och sina extrema krav på sig själv? Och alla andra människor som bråkar och lever ut sin ångest på och genom andra?Nej, jag vet, det ÄR en dum fråga och den kräver inget svar. På en nivå vet jag naturligtvis varför. Ändå ... Hur kom jag in på det här? Bara funderingar och minnen och ett försök att vara sann. Godnatt Bloggen! ... och det är väl inatt det vänder? Vi går mot ljusare tider! Yes! :-)