har jag förberett morgondagens meditationer. Tagit hjälp av en bok, men också inspirerats fritt. Under en mörknande skogspromenad såg jag mig själv försöka ta mig över den där tröskeln och jag var liten som en tesked. Det var svårt och jag visste inte om jag ville komma över och träffa den där kvinnan... Så kom en bild där jag var mycket stor och det var lätt att ta klivet över tröskeln. Jag förstod plötslig att jag kan välja att ta hela mig själv i anspråk. Jag behöver inte längre förminska mig själv. Jag är faktiskt så stor som jag är. Om man kan säga så ... Och det är först när jag visar mig i min fulla potential som jag har möjlighet att vara den jag är fullt ut. Kanske är det därför vi har triggat varandra? För att vi ser hos den andre en större potential än den som visas upp?Jag kommer inte att förminska mig själv imorgon. På så sätt kan jag inspirera andra att ta hela sin potential i anspråk. "Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.Vi frågar oss:Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?Egentligen – hur kan vi undgå att vara det?Du är ett barn av Gud.Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss.Det finns inte bara i några av oss:Den finns i alla.Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.När vi gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria."Nelson Mandelas tal vid sin presidentinstallation 1994

närmar sig. Har fortfarande inte löst upp knuten inom mig. Men har en alldeles otrolig tillit till att det ska ordna sig. Tänker att det handlar om perspektiv. Jag tycker mycket om att tänka mig att jag är "världens Ljus" . Det skapar en härlig känsla inom mig. Ingen annan behöver veta om det, det räcker med att jag vet det. Och om jag är världens Ljus, då kan jag inse att alla andra också är det, även om jag inte kan se det på deras kroppar! Och om vi båda, eller alla, är världens Ljus då kan jag också inse/känna/förstå att vi alla är ett och att "dom andra" bara är en spegling av delar i mig. Som delarna i ett hologram. Här ligger lösningen till min svårighet med den här kvinnan. Det är som en tröskel jag behöver ta mig över. Jag kan se över tröskeln, men har ännu inte förmått mig att ta själva klivet över. När jag väl tar klivet är hon integrerad och inte längre en konflikt. Känns svårt att kliva över, fast jag vill. Mycket skulle lösas om vi inte alienerade oss så från varandra. För att skydda oss. Fast det fungerar tvärtom, ju mer vi ser på varandra som främlingar desto mer oskyddade blir vi. Desto ensammare blir vi. Nu ska jag gå och njuta av min egen tid hemma med mig själv! Tills julfesten ikväll. ... och kanske ska jag göra en djupdykning in i mig själv igen ... ?