var jag så glad när jag gick och la mig att jag inte kunde somna ... om det berodde på att jag satt igång det här med bloggandet eller om det var för att jag kände mig annorlunda och friare efter min vite riddares insats, det vet jag inte. Imorse var jag trött. Men glad fortfarande. Jag tänker ofta på hur bra jag mår nu mot för bara några år sedan. Jag tänker på att jag egentligen växte upp med en ständig ångest, fast det visste jag ju inte eftersom det var min verklighet och jag trodde att det skulle vara så. Alltid undra om jag passade in, om jag gjorde rätt och så koden ... den här sabla, märkliga koden som jag trodde att alla, verkligen ALLA utom jag hade begripit. Den som gjorde att man visste vad som var rätt och vad som var fel. Ofta var det som var rätt för mig, fel för någon annan. Hur skulle man veta?Nä, ångesten är jag fri ifrån. Det är sååå mycket jag rensat ut. Men kanske är det så att jag ännu har "resträdslor" som jag tryckt undan, eller helt enkelt inte sett, inte varit medveten om. För fortfarande skapar jag naturligtvis min egen verklighet och precis som fisken i vattnet inte är medveten om sitt element är inte heller jag medveten om djupt liggande föreställningar hos mig själv. Pilspetsen i hjärtat var jag inte medveten om. Men när jag kunde se den kunde jag ta bort den. Nu har en annan rädsla dykt upp. PÅ söndag ska jag hålla i en "andlig cirkel". Vi är några stycken som träffas regelbundet för att lära oss av varandra om våra inre världar och möjligheter. Vi har olika erfarenheter att dela med oss av, några av oss har jobbat med detta i många år, några är nya men väldigt intresserade. Gruppen är relativt ny, jag känner inte alla än. Det är ok, jag har haft grupper förut och gillar det. Men i den här gruppen finns en kvinna som jag har en märklig relation till. Jag är nog lite rädd för henne. Hon tar det som jag säger som kritik. Och jag tycker att hon är enormt kritisk mot det jag gör. Hon har tagit upp det och frågat vad jag har emot henne, vad det är emellan oss som "skaver". Jag har inget emot henne. Jag vill bara vara den jag är. Men jag kan också känna det, att det finns något där. Hon triggar något inom mig. Jag känner mig som en liten flicka inför henne. Och det är sällsynt nuförtiden. Hon väcker en känsla i mig som jag ständigt bar som barn , en känsla av att inte räcka till, av att aldrig vara tillräckligt bra, fin, duktig, smart. Jag kände det första gången jag såg henne. Och förmodligen kände hon något första gången hon såg mig. Jag bestämde mig för att inte bry mig om min känsla, att så att säga "stå över" den. Och det verkade vara det som triggade henne. Samtidigt så gillar jag henne. Hon har en sprakande energi. Det gnistrar om henne. Och hon är mycket känslig och intuitiv. PÅ jobbet idag hände det att ett av barnen råkade klappa till mig så att det gjorde alldeles förfärligt ont. Jag blev rasande. Och väntade tills det värsta gått över, eftersom jag vet att det inte var meningen. Vi redde ut det och gick vidare. Men efter det var mitt goda humör, fullt av tillit borta. Jag var "normal" igen. Normal med antydan till dipp. Inte alls roligt. Det påverkar ju allting. Jag tycker själv att jag blir jättedum. Och när jag tycker det klankar jag på mig själv och blir såklart ännu dummare, eftersom ingen blir bättre av att bli klankad på. Så jag tittade närmare på vad som egentligen låg bakom och kom fram till att det handlar om att jag är rädd för att inte göra tillräckligt bra ifrån mig på söndag. Rädd att få kritik inför hela gruppen som jag ännu inte känner. Rädd för att hon ska tala om för mig hur jag egentligen skulle ha gjort. Och det lägger liksom sordin på hela mig, på allt jag gör, även om jag inte tänker på det. Kontentan är att rädslan är motsatsen till kärleken. Inte hatet. Hat är ett av uttrycken för rädsla. Offermentalitet ett annat. Försvar ett tredje. Och det är nog det jag känner att jag går in i redan innan jag gjort något över huvudtaget. Försvar. Man kan inte hålla i en andligt utvecklande grupp som ska handla om ovillkorlig kärlek om man är i försvar!!!Så vilken utmaning! Jag fattar ju att jag lär mig något mycket viktigt av den här kvinnan. Det är bra. Undrar om jag hinner lära mig det innan söndag ... Känner ett motstånd mot att ta upp det med ILVL. Slår mig själv bildligt i huvudet och säger att detta borde jag kunna lösa på egen hand. Men det kan jag inte! Det ser jag tydligt nu när jag skriver om det. Hur ska jag ta upp det? Ska väl göra som vanligt och helt enkelt be om hjälp, förstås ...