hur många kvinnor och män som lever eller har levt i ett förhållande tillsammans med en narcissist? Jag har en känsla av att det är oändligt många fler än vad man har lust att tro. För det syns ju i regel inte, i alla fall inte så länge förhållandet pågår. Det blir som med missbrukare, familjen runtomkring blir medberoende. Dvs den går in och döljer och "städar upp". Med en narcissist är man aldrig helt avslappnad, det finns ständigt en känsla i magen av oro eller tomhet. En narcissists humör kan svänga på två sekunder och även om han eller hon inte alls behöver vara fysiskt våldsam så kan de mentala eller känslomässiga smällarna vara sådana råsopar att man fulllständigt förlorar balansen. Elakheterna som kommer ur deras munnar är ofta raffinerade och oemotsägbara. De som bor tillsammans med dem blir ofta deprimerade utan att veta varför. På något sätt hamnar sambon till narcissisten alltid på andra plats i alla sammanhang. Utom när förhållandet inleds. Då är det uppvaktning som gäller. Den utvalda är den perfekta. Det går över. Har just talat med en vän som levt i ett sådant förhållande. Nu har hon träffat en ny man och hon står inför frågan: Har han ett liknande problem? Vad är det för fel på mig som hittar samma typ av man i så fall? Jag har också egen erfarenhet av en sådan relation. Känner igen allt hon talar om. Tidigare trodde jag inte att det fanns människor man inte kunde nå fram till ... jag trodde att man kunde reda ut allt. Jag trodde på människans inneboende godhet. Och det gör jag fortfarande. Men på ett helt nytt sätt. Såren i dessa människor är så djupa och så smärtsamma att de har stängt av sig själva på en mycket djup nivå. Så de lever med en stor, stor tomhet inom sig. Och det finns ingen människa som kan fylla den tomheten åt dem. De måste göra det själva. Det försöker de göra genom att leva genom andra, förhöja sig själva genom att trycka ner sin partner till exempel. Genom att aldrig ta ansvar för sina negativa känslor utan lägga ut dem på andra.Men vad de verkigen behöver göra är att våga se in i sig själva och möta rädslan och smärtan som finns där, i det stora svarta hålet.Numera lägger jag ingen kraft på att försöka nå fram till en sådan skadad människa. Jag försöker bara komma ihåg att han eller hon är så skadad och se bakom, se vem det kunde ha varit. Se den friska personen. Men kommunikationen har jag lagt ner. Min vän är mitt uppe i att hantera exet och den nuvarande. Som kanske inte har samma problem. Men min vän har ont i magen och kan inte avgöra vad som är sant och inte.Min relation med en narcissist lärde mig mycket om livet. Den lärde mig att bli positiv och att ta mig själv på allvar utan att vara allvarlig. Den lärde mig att det enda som är viktigt är kärlek. Men gode gud, vad det var jobbigt ...Uppe för sent igen. Men jag ska sova gott. Gonatt!

visste inte att det skulle bli så långt ... lika lite som jag visste hur det skulle sluta ...Snabbt och effektivt tog silvermänniskorna hand om fjärilsmannen. De lade honom på en bår och körde honom genom oändliga korridorer av glas och metall. Högre och högre upp. Ungefär halvvägs vaknade den unge mannen upp. Det första han kände var skräck. Han kunde inte referera till den känslan eftersom den var alldeles ny, vilket gjorde att han blev ännu räddare. Han mådde illa. Svängarna båren tog genom korridorerna fick honom att vilja spy. De långa, silverskimrande figurerna vid sidan om fick honom att vilja svimma. Hela hans kropp värkte. Han ville inte vara med längre. Ögonen slöts och han sjönk in i sig själv. Aktiviteten blev febril bland de som stod runt omkring. Man förstod att objektet på båren höll på att gå förlorad. Det var svårt att förstå varför. De skador man kunnat scanna fram var redan korrigerade; ett lätt brott på höger hand, en felvridning på bäckenet, vibrationsskador i huvudet och diverse blåmärken. Han borde definitivt vara på bättringsvägen! Då upptäckte en av de klokare bland dem att spinalvätskan hade hamnat i obalans ... Detta var det enda man inte kunnat påverka i sina medicinstudier. Spinalvätskan som tydligen hade något med själva livet att göra. När silvermänniskorna dog efter fyra-femhundra år brukade man göra en total genomgång för att lära sig mer innan kroppen slängdes bort, och vad man kunnat konstatera var att spinalvätskan alltid på något sätt ... tömts ut. Därför kopplade man ihop det med livet. Intensiva studier hade gjorts för att hindra spinalvätskans försvinnande, men det var som om det var omöjligt att påverka. När man dog så dog man. Hos dessa människor fanns inga funderingar över livet efter detta, eller om det fannas en Gud eller Gudinna som tog vid efter döden. Det fanns över huvud taget inte några andliga dimensioner. Men om spinalvätskan var skadad hos den här varelsen förstod man att det var fara o färde. Hans vingar, som varit så vackra och klara i sina färger när han flög över taket, bleknade nu alltmer. Hans känselspröt var indragna som om han inte orkade möta omvärlden längre. Hans kropp blev allt slappare. Båren stannades. Man diskuterade vad som skulle göras. Det fanns inga moraliska tankar om fjärilsmänniskans liv eller död, men intentionen hade inte varit att döda honom, alltså var det ett nederlag om han skulle dö. Men man hade inga förslag på vad som skulle kunna göras. Till slut kom man fram till att han fick läggas i det nybyggda kristallrummet. Taket var format i en spets uppåt och helt gjort i kristall. Centrum i rummet var oerhört koncentrerat av en speciell typ av joner och det var den sista idéen som framlagts och konstruerats för att kunna hantera problemet med spinalvätskan. Man hade inte kunnat se att det påverkat någon av de döda det minsta. Men utan alternativ var det vad som återstod. Fjärilsmannen låg nu hopkrupen i fosterställning på båren och dolde sitt huvud med sina armar så gott han kunde. Han lades ensam på ett bord i centrum av det enorma rummet. Där fick han ligga, ensam, i två veckor. Han rörde sig inte. Genom daglig scanning kunde man se att han fortfarande levde. Fjärilsmannen hade gått in i drömvärlden. Han drömde om sina vänner, sina älskade, sin familj och sin stam. Han drömde om vackre ting och om luften som lekte med honom när han flög. Han drömde om gnistrande grönt och sprakande blått. Han drömde om mjuka händer som höll honom och armar som omfamnade. Han drömde och han längtade, kort sagt, om kärlek. Det vore lätt för mig att säga att kärleken helade honom. Men vad vet jag? Kanske var det kristalltaket i alla fall? Det var vad silvermänniskorna trodde. På timmen två veckor efter hans fall började hans vingar att pulsera i fantastiska färger. I en enda rörelse reste han sig och med armarna utsträckta ovanför huvudet flög han rakt igenom det glasklara taket och i ett enda svep, utan att stanna för att tumla runt i luften en enda gång, var han framme hos sina fränder. Där togs han om hand. Mycket värme och kärlek. Mycket beröring. Han läkte helt. För kärleken var starkare än rädslan. Och det var rädslan som skapat det djupaste såret. Det var rädslan som höll på att döda honom.Silvermänniskorna, som fortsatte sina studier, såg vad som hände hos fjärilarna. De skakade på huvudet åt de underliga och primitiva metoder man hade att ta hand om varandra där borta. Och tackade varandra för att kristallrummet kommit till användning och givit så bra resultat.Men hos mannen med vingarna hade ändå något förändrats. Han hade sett att det fanns något som var en motsats till kärlek. Han hade förstått att även om kärleken var allt, genomsyrade allt, så fanns det något som kunde göra en blind, som kunde få en människa att tro att kärleken var död. Och det var rädsla. Hans medvetenhet gjorde hans liv djupare och ännu rikare. Han hade blivit klar över att det han tagit för givet var en gåva att vara tacksam över, en gåva att vårda och värna om. Och här är historien slut. Med en kraftansträngning. För medan jag avslutar kommer nya bilder upp i huvudet som jag INTE tänker formulera här. Inte just nu i alla fall. Har sovit elva timmar inatt och hade jag inte haft hund (och en blogg? :-) ) kanske jag legat kvar. Var hos Leah på session igår. Har fortfarande inte smält det.Mår bra. Men vet inte vad jag ska göra på nyår. Dottern vill ha fest här och det kan hon få, bara jag vet vart jag kan ta vägen. Behöver sova över. Nu ska jag gå och äta. Har ätit så mycket i jul att jag inte är hungrig men jag förstår att jag ändå behöver peta i mig något. En kopp te och en macka blir nog bra.