kanske inte är min grej, riktigt, även om vi hade det riktigt mysigt, jag och barna. Skönt att de är så stora nu. Fast det har varit kul varje ålder, egentligen. Kanske hellre ska säga att det är bekvämt att de är så stora (de betalar ju till och med sina julklappar själva nuförtiden! :-))Reflekterade en stund i morse (eller var det i går kväll?) på min oro för sonen. Är inte det, den svåraste känslan att hantera, oro för barnen? Ärligt talat så skulle jag gärna vilja lägga skuld på en del av omvärlden för det jag upplever som sonens ... ångest (?). Vet inte vad jag ska kalla det för. Han har mycket spänningar och får ofta huvudvärk bland annat. Men vad händer om jag tittar på mig själv? Om jag tillåter sonen att gå igenom sina svårigheter utan att oroa mig och istället tillåter mig att känna tillit och förtröstan? Säger inte att det är så ... lätt att göra det, men vad skulle hända om jag gjorde det?Antagligen skulle han känna att jag var en person som var trevlig att vara tillsammans med, istället för en som det bara blir jobbigt med. Kanske skulle han känna förtroende för mig eftersom jag i så fall känner förtroende för honom. Han skulle uppleva positiva förväntningar istället för negativa. Han skulle uppleva att det finns möjligheter att ta sitt öde i egna händer och vända saker och ting till något bra istället för att det bara ÄR något dåligt. Han skulle, förhoppningsvis, känna att han inte är ett offer utan i högsta grad skapare av sitt eget öde. Jo, så skulle det säkert vara. Och ibland är det lätt för mig att vara positiv på ett äkta sätt, genomsyrat, liksom. Men ibland när han är så trött och har ont och själv ser allt mörkt, och jag dessutom är trött, då vill jag bara skrika och skaka om honom och de jag ser som orsak till hans håglöshet. Jag skulle vilja skälla och gapa och säga till Någon Annan hur allt ska lösas. Fast jag vet att Någon Annan är jag själv och om jag kan behålla balansen och Ljuset inom mig så löser sig allting utan att jag behöver anstränga mig det minsta. Det är konstigt att det är så svårt att behålla den insikten hela tiden.Helt klart är att jag inte bara måste sluta tjata om hans kläder ... jag måste dessutom sluta reta mig på dem. För sånt känns även om man inte säger något. Precis som allt annat. Det är inte lätt att rena sina tankar. Nä, det är inte lätt att rena sina tankar. Läste någonstans att genomsnittsmänniskan tänker till 95% gamla tankar. Alltså samma tankar som man tänkte igår och i förrgår. Och det är oftast tankar som handlar om gamla saker, saker som ännu inte hänt, saker som gått snett, saker man inte hunnit med.Det handlar om självförebråelser och om att bildligt "slå sig själv i huvudet". Om vi kunde byta ut dessa fullståndigt meningslösa tankar till konstruktiva och kreativa tankar skulle livet se helt annorlunda ut. Det finns ingen objektiv verklighet. I min värld hänger det tätt ihop med känslan av att förlåta sig själv. För det är det jag mest ser i mitt arbete med mig själv och med de som kommer till mig, att vi är så vansinnigt kritiska och hårda mot oss själva. De mest "förfärliga" människor har någon slag förklaring till sitt beteende och det handlar alltid i grunden om att de föraktar eller till och med hatar sig själva. (Åh, det är det jag är rädd att sonen ska göra ... och det är ju så onödigt!!)Även människor som säger sig tycka om sig själva har begränsningar som handlar om att "nej, men inte ska väl jag ... (ta plats, tycka något, lägga mig i, synas osv) och det handlar om att inte tycka om sig själv. Egentligen. Nelson Mandelas text som jag lagt in tidigare ÄR SÅ BRA!Om vi kunde betrakta oss själva och varandra som de Ljus vi är skulle allt framstå i ett annat sken ...skrattar en trött Linda som inte mera ska lägga sig i sonens klädvanor. Puh! Vilket löfte ...