just lärt mig en ny sak. Hur man kan göra för att förlora texten. Nåja, det fanns kanske en mening med det också. Jag tänkte i alla fall på att jag betraktar livet som ett äventyr. Och man kan inte mer än dö. Vilket - faktiskt - är en del av livet. Som alla äventyr innehåller livet glädje och sorg, utmaningar, smärta, lust, och ständigt nya överraskningar. Under snart sju år har jag gått igenom ... en reningsprocess kanske man kan kalla det. På olika sätt har mitt liv varit hotat. Det låter ju väldigt dramatiskt, men när jag var mitt upp i det var det bara något att ta tag i. Det gällde att överleva från dag till dag under en lång tid. Efter det gällde det att överleva psykiskt och inte bli galen av vrede och själslig smärta. Men jag lärde mig att se att det inte var lyckan som var en illusion, utan all denna förtvivlan och all denna smärta. DET var illusionen.En dag var det över. Då betraktade jag mig själv och visste inte riktigt hur man gjorde när man levde utan att kämpa. En dag insåg jag att det inte fanns något att kämpa med eller mot längre. Att jag var, i alla fall i någon bemärkelse, fri. Det var färdigt. Antiklimax. Och samtidigt en sådan befrielse!!! Men efter det tog en annan resa vid. Undersökningen av hur det var att leva fri. Om jag kunde säga ja till det och vad det i så fall innebar. I relationer, arbete, kreativitet, livslust. Och där är jag nog fortfarande. Min blå vision med dunig vass fortsatte en aning i morse. De båda ljusgestalterna gick ner till bryggan och väl där angjorde ett skepp vid den. I månskenet såg det också vitt ut. Vad jag kan se går de ombord. De lämnar något som är färdigt. Kan det vara så att jag går in i en ny fas? En ny oviss framtid, men trygg i mig själv ...