men så började det regna igen. Det gör mig inte så mycket faktiskt. Tänker bara på att vägen kan regna bort igen. Har nyss fått ordning på den. Vilken härlig dag det har varit idag! Har jobbat hemma hela dagen. Tycker mycket om att möta dessa fantastiska människor som kommer. Sedan åkte jag och handlade för att kunna göra julgodis till sonens skola. Ungarna är inte hos mig nu, men jag känner att jag vill bidra till deras julmarknad med det jag kan.Idag har jag levt vidare i frågetecknen kring rädsla. Läser en bok om hämnd och om vad som lever i skuggan av känslan av att vara kränkt. Jag tänker att allt handlar om rädsla. Om människor drabbas av en naturkatastrof blir grupptraumat helt annorlunda än om de drabbas av krig eller terrorattentat. I det senare fallet är det svårare att gå igenom sorgen och istället blir det en känsla som handlar om att ge igen. Den känslan överförs till barnen som får bära traumat vidare. Men egentligen ... om människor dör och lemlästas ... borde det spela någon roll om det är naturkatastrof eller förvirrade människor som gör det? Tänk om vi kunde betrakta dessa aggressiva, destruktiva människor som naturkatastrofer ... offer för sin egen tsunami ... hur skulle det bli då? Självklart ska man sätta gränser för vad andra får göra. Men hur gör man det utan att skapa ännu mer våld och hämndaktioner?Ja, det var apropå rädsla. Jag har ju bett ILVL om hjälp med min relation till den här kvinnan som jag känner mig osäker inför. Och det känns om om det pågår en process inom mig. Klart för mig är att jag ska ta detta som tema på söndag: Hur påverkar vår rädsla oss? Jag tänker också att det är intressant att se hur sådant som man fokuserar på växer. Att bara se våldet i världen och förfasa sig över det ... vart leder det? Till en massa misstro och försvar. Och försvar leder ofelbart till attack. Inte bara i det stora utan lika mycket i det lilla. Hur bemöter jag mitt barn? Med misstro eller med tillit? Med respekt eller med försvar? Lyssnande eller med attack? Och i grunden handlar det om rädsla. Rädslan är kärlekens motsats. Rädslan förgör. Så ... kanske en annan infallsvinkel skulle vara att fokusera på motsatsen till rädsla? Där kan jag ju använda mig själv som ett levande exempel (... om jag lyckas komma igenom min rädsla för den här kvinnan ...) på att man kan fokusera på kärleken och upplösa rädslan genom det. Allting blir bäst om man själv genomlevt det. Oh, jag önskar att jag fick en ILVL upplevelse som bara löste det hela!Fast det fick jag kanske i dag under en behandling? Jag upplevde att jag inte var själv, vilket jag i och för sig känt förut, men nu upplevde jag att jag inte behövde "göra" något alls för att min kropp togs i anspråk av ett ljus som gjorde vad som krävdes just då. Jag var ett med Ljuset istället för att Ljuset var i rummet. Det var en befrielse.Jag var inte ensam. Gud, det finns så mycket i det här! Känner att jag är ostrukturerad och oklar. Det kommer tusen tankar medan jag skriver. Kan inte få ner alla och inte skulle det bli bättre av det. Men om vi alla trodde att vi var världen Ljus och om vi insåg att alla andra var det också ... då skulle inte rädslan ha något fäste ...