kan man bli sittande ... nu har jag fattat hur man sätter färg på sidan ... det får man vara glad för. Den kommer nog att ändras många gånger innan jag blir nöjd. Fast jag får ju smaka på hur det känns innan jag ändrar ...

då sitter jag här igen. Dagen idag har varit en bra dag, men när jag kom hem kl halv sex var jag trött. Först dagen på skolan med två massager och sedan sex stycken till. Men nu är det bättre. Min längtan efter att träffa en reskamrat i livet har inte minskat. Men min rädsla för att göra det har minskat, tror jag ... Sedan jag talade med min inre vägledare ILVL har det hänt en del på den inre fronten. Jag tog hjälp av bilden av den vite riddaren. Det blev så här:Ett barn, en liten flicka lekte på en äng. Allt var väldigt lätt. Hon försökte fånga en fjäril ... på lek. Då landade en pil framför hennes fötter, med en tillyxad stenspets på. Det satte sig i marken och flicka blev rädd. Hon lovade sig själv att hon aldrig skulle bli träffad av en sådan pil. Hon måste skydda sig! Alltså byggde hon sig ett torn. Det var högt, vackert och stabilt. Taket var liksom förhöjt så att det översta rummet var öppet. I mitten stod hennes säng. Där växte flickan upp, i en slags skyddad frihet. Men det kom en dag när hon längtade efter att få ge sig ut i världen igen. Med sin längtan kallade hon på sin vite riddare och han kom så snart han hörde hennes kallelse.Hon förklarade för honom att han måste hitta den skärva av rädsla som pilen en gång kommit med. Bara den kunde förlösa henne från tornets fångenskap. Han gav sig ut i världen för att leta och sökte överallt, han for över land och över hav, besteg berg och undersökte grottor, men ingenstans stod skärvan att finna. Han måste ge sig iväg hem för att berätta att sökandet varit förgäves. Strax innan han kom fram red han genom en stor, mycket djup skog. Där red han vilse. Han hamnade vid en liten stuga med en liten trädgård och ett litet trädgårdsland. Där stod också ... (såklart!) en liten gumma. Hon bjöd in honom. Han blev bjuden på en god soppa och ett glas vin. Det gjorde honom alldeles dåsig och plötsligt hade han berättat sitt uppdrag. Gumman nickade. - Det var på tiden, sa hon. Sitta där, i det där tornet, är väl inget liv heller när man är ung och stark som den tösen är! Kom här, sa hon till riddaren (vars häst såklart hade fått vatten, hö och havre i den lilla trädgården). Så fick riddaren lägga sig i en liten säng och precis innan han skulle somna viskade gumman i hans öra allt han behövde veta. För precis innan man somnar är man så öppen att allt man får reda på bara finns där utan att man behöver anstränga sig för att komma ihåg efteråt.Efter frukost nästa dag red riddaren glad i hågen iväg igen. Plötsligt visste han vägen, fast han inte riktigt försod hur det gick till. Strax innan solnedgången den dagen var han framme vid tornet. Flickan, som nu hunnit bli kvinna, tittade ut och frågade hur det hade gått. Riddaren beklagade att han inte hittat skärvan av rädsla någonstans och sa att han nu inte visste vad han skulle göra. Flickans ansiktsuttryck var outgrundligt. Hon tackade honom för hans hjälp. Sedan satte sig riddaren nedanför tornet och spelade vackra vaggvisor resten av kvällen. När flickan somnat hade månen stigit högt på himlen. Allt var i silver, blått och svart. Riddaren, som verkligen inte medvetet visste vad han skulle göra, klättrade resolut uppför murgrönan, upp till tornrummet under det lyfta taket. Där stod den runda sängen med vita silverlakan och där låg flickan som nu blivit kvinna och sov. Han gick fram till henne och lade handen på hennes hjärta. Så läste han en ramsa: Renhet, klarhet, enkelhet ... glädje, kärlek, skönhet ... mod, kraft, styrka, ... medlidande, medkänsla, mildhet, ... sanning, visdom, vakenhet. Då öppnades flickans hjärta och delades i två. Försiktigt kunde riddaren plocka ut skärvan av sten och rädsla. Det var där den hade legat hela tiden. Han tog den varsamt i sin ena hand och höll den andra mjukt kupad över det delade hjärtat. Så läste han samma ramsa baklänges: Vakenhet, visdom, sanning, ... mildhet, medkänsla, medlidande, ... styrka, kraft, mod, ... skönhet, kärlek, glädje, ... enkelhet klarhet, renhet. Och flickans hjärta läkte samman och blev helt. Hon vaknade i samma stund och kände direkt vad som hade hänt. Hon kände sig alldeles värnlös. Men fri. I samma ögonblick började tornet att rasa. Det mullrade och skakade. Stenarna som skyddat flickan föll isär och riddaren och flickan började skratta. De skyndade sig att klättra ut över balkonräcket och gled och ramlade ned till marken medan tornet föll sönder. Efter det var tornet borta. Ängen var hel igen och de somnade utmattade hand i hand.Så .... det var ungefär vad som utspelades när jag tittade in i mig själv för att se om jag kunde bli av med min rädsla för att skapa en relation med en man, skaffa en livskamrat. Och när jag vaknade imorse var jag verkligen på alldeles ovanlig gott humör. Hur jag skapar kontakt med min ILVL? Tja, jag har liksom ett rum inom mig dit jag kan gå. Jag har alltid haft det rummet, men det var först för tjugo år sedan som jag aktivt började bejaka det. Det tog ett tag att rensa ut det värsta inre tjattret så att jag kunde lyssna till det som kom fram där. Men nu är jag nog ganska bra på det. Kanske det har varit en anledning till min rädsla att skapa en relation ... att bli fråntagen mitt inre space. Men faktum är att jag inte känner mig lika rädd nu. Visst är min inre resa en illusion! Men det är ju livet också, så varför inte skapa det liv jag vill ha?