Hon hade fötts som en av sju döttrar till en matriark långt därifrån. Redan som barn hade hon varit mycket vacker. Som tredje yngsta dotter skulle hon bli medicinkvinna och skickades bort som sjuåring för att gå i lära. På vägen till medicinmästaren blev hela sällskapet överfallet och rånat. Alla dödades utom hon. Hennes skönhet räddade henne. Hon gavs bort till en furste som försoningsgåva för att rövarna skulle få fri lejd genom landet. Då hade man redan rest långt ifrån hennes land. En annan anledning till att hon gavs bort var att hon varit så besvärlig att ha att göra med. Ingen hade kunnat våldta henne utan att riskera antingen sig själva eller hennes skönhet. Och de ville ha henne som handelsvara. Alltså hade de låtit henne vara. Fursten fick en sjuårig oskuld, vackrare än någon sett förut. Till en början hölls hon inlåst för att hon skulle lugna ned sig. Men när hon inte lugnade sig fick hon en dag sömnmedel i maten. När hon vaknade nästa dag var hon bunden i sängen bredvid fursten.

Han använde henne som man använder en soptunna. Hon fick ta emot hans frustration och vrede när det gick honom emot. Hon tog tacksamt emot sömnmedlet varje kväll för att slippa vara med. Till slut var rollerna ombytta. Hon bad om att få ta emot fursten bara hon fick drogerna. Då var hon inte intressant längre. Tre år hade hunnit gå. Fursten kunde henne utan och innan. Hon var visserligen vacker, men drogerna hade blivit ett missbruk och började sätta sina spår. Han gav henne till sina vakter. Det var första gången på tre år hon kom utanför sitt rum. Det var också då hon började ana att hon själv skulle kunna styra över sitt öde. Hon bodde med vakterna som använde henne som det passade dem, men det var ändå bättre än att vara inlåst i rummet med fursten. Hon hade inte längre tillgång till drogerna. Det var ett smärtsamt sätt att bli av med beroendet, men hon klarade det. På det stora hela.  Hon skulle alltid längta efter det smärtdämpande. Och efter det som kunde försänka henne i glömska. När hon senare fick möjlighet såg hon till att alltid ha något i beredskap. Det hjälpte henne att låta bli. För hon insåg att hon inte fick vara beroende av någonting över huvud taget för att kunna styra sitt eget liv. När hon var tolv blev hon kvinna och strax också havande. Hon födde ett barn som vakterna tog hand om. Vart det tog vägen fick hon aldrig veta. Efter det lovade hon sig själv att aldrig vara tillsammans med en man igen. Hon hade aldrig upplevt någon som helst njutning. Och hon ville inte ge världen fler barn.

Själva beslutet gav henne kraft och hon rymde från vaktstugan och från staden. Våldet som kantade hennes väg kunde jag bara ana. Men hennes minnen från tiden före sju år, med en Gudinna som styrde, hade präglat henne. Kanske var det en slags hämnd mot Gudinnan att utveckla våldet till något som skedde i Hennes namn. Kunskaperna om växternas kraft lärde hon sig hos en ensling som bodde långt uppe i bergen. Det var en gammal kvinna, tacksam över sällskapet. Det blev det närmsta en mor hon kom sedan sju års ålder. När gumman  dog var hon gammal nog att ge sig ut i världen. Men med sina skador i sitt inre hade hon svårt att finna sig tillrätta. Hon upptäckte snart att hon drogs till våld och kvinnor.

Det var en lättnad för henne att dö. Hennes egna skrämmande spöken kom ett efter ett under dödskampen. Och även om jag tagit rollen av Dödsgudinnan och utan att tänka givit henne drycken, var hon ändå en av de mina. Hennes historia kunde varit vems som helst under dessa tider. Det kunde varit min.

Det kunde varit min.

Det tanken lämnade mig inte. Om det blivit så för mig, hade jag då utvecklat samma våldsamma natur? Hade jag då funnit samma njutning i smärtan och blodet? Jag hade svårt att tro det. Men jag kunde inte veta. Ändå … visst har vi ett eget ansvar för vårt handlande? Att agera för helhetens bästa, är att handla i Gudinnans namn. Vad vi än råkar ut för. Men jag kunde inte längre döma henne.

Utan att svara öste upp jag en kopp full ur grytan med avkoket på roten.
- Drick, sa jag.
- Aldrig, sa hon. Det är bara dårar som dricker mer av den skiten än vad dom tål. Den sållar agnarna från vetet.
Nästan utan att veta själv hur det gick till satt jag på ett ögonblick bakom henne. Jag höll henne i en bensax och hade min kniv mot hennes strupe. I andra handen höll jag muggen. Jag borde inte ha blivit förvånad. Men det fanns ingen rädsla hos henne. Bara enorm upphetsning. Hon tryckte sig mot mitt sköte och andades tungt. Det verkade inte alls som om hon uppfattade mitt äckel. Ingenting kunde distrahera mig nu. Kniven sjönk en aning djupare.
- Du skulle inte kunna … sa hon tvärsäkert. Jag har aldrig träffat någon som du. Den första som förstått vad jag behöver, vad jag vill ha. Ingen har kunnat mäta sig med mig förut …
- Jag skulle kunna … sa jag. Känner du inte Dödsgudinnans närvaro här? Hon kan välja vem hon vill här … till och med Drottningen …

På avstånd hörde jag min egen röst. Den var hes av raseri. Aldrig förut hade jag känt bärsärkarraseri mot en kvinna. Det var med största viljestyrka jag lät bli att låta kniven glida igenom skinnet, ner mot benet i skelettet. Hon förstod fortfarande inte. Eller så var hon så styrd av sina drifter att hon inte kunde förstå.
- Om det passar dig, sa hon och skrattade rossligt. Jag tar lite grann.
Men när hon väl satt muggen till munnen hade hon inget annat val än att svälja. Så fort hon slutade tryckte jag hårdare med kniven. Det var mycket i muggen. Inte bara en munfull. Hon fick mer än någon av de andra fått under hela kvällen. Och det fick hon på en gång. Där någonstans började hon förstå. Fram till dess hade hon varit säker på sin makt. Över mig och över alla som var där. Men när hon inte kunde stoppa drogens verkan på henne … när hon började känna av sina egna demoner … när hon mötte sin egen ångest … den hon lagt ut på andra fram tills nu … Då blev hon rädd.
- Vem är du, viskade hon och såg på mig med stora ögon. Vem är du som kommer med hopp och förintelse? Är du Gudinnans utsända? Är du Döden själv? Och i hennes röst fanns spår av en djup längtan efter befrielse, en önskan om att allt skulle vara över. Jag insåg att det aldrig funnits en plan, aldrig funnits en tanke på att verkligen lyckas med att ta över världen. Det hade bara varit ett sätt att behålla makten, att leka det upphetsande spelet där hon var Drottning. Hon hade använt alla knep, alla tricks, allt som dök upp för att upprätthålla fasaden. Genom att spela på människors längtan efter gemenskap och deras rädsla för att bli övergivna. Hennes enda mål var tillfredsställelse av egna drifter. Att jag inte sett det med detsamma!


Jag satt hos henne medan hon dog. Det var det minsta jag kunde göra. Av hennes osammanhängande tal kunde jag ana hennes historia.

Under vårt samtal hade hon dragit sig närmare och närmare. När hon berättade om att döda mig och offra barnet om det blev en pojke viskade hon det ömsint i mitt öra. Jag förstod att våldet gjorde henne våldsamt upphetsad. Jag blev illamående. Ett skrik hördes plötsligt genom natten. Förfärligt, ångestladdat. Jag ryckte till och ville gå och se vad som hände. Hennes händer hårdnade och höll mig kvar. Hon fortsatte viska i mitt öra.
- Det är bara någon som fått för mycket, sa hon. Man blir galen om man dricker för mycket. Man kan skada sig själv. Eller andra.
Hon luktade. Det ångade om henne. Stämningen, makten, skräcken som genomsyrade klanen, allt hetsade upp henne. Det hade inte ett dugg med mig att göra. Jag var ny, en utmaning, en möjlighet att utöka sin makt. Nu flåsade hon. Jag log och sa att jag var tvungen att uträtta mina behov.
- Kom snart tillbaka, sa hon med en stämma som innehöll både hot och åtrå.

Elden hade börjat falna. Den kastade vilda skuggor över marken. Månen doldes av moln som drog förbi, som om en storm var på väg. Kvinnorna som suttit i ring var borta. Känslan av ångest i mig ökade. Nu hördes ett nytt skri. Från ett annat håll. Någonstans i mörkret hördes flåsanden och stönanden. Njutning eller smärta? Slag och sparkar. Jag kände Dödsgudinnans närvaro. Så kom månen fram och jag såg ett inferno. Några kroppar var sammanlindade, men man kunde inte se om det var kamp eller njutning. Rakel hade just skurit av sitt högra bröst. Blodet rann och hon var vit som månen själv i ansiktet. Mana satt och skar sig i armarna. Gång på gång, medan hon vaggade fram och tillbaka. Hennes ögon sa att hon var i en annan värld. En kvinna tillfredsställde sig själv om och om igen medan en annan lystet såg på. Överallt låg kvinnor helt utslagna, med drömmar som fick dem att rycka, krampa och skrika av skräck. Mitt illamående blev allt kraftigare. Elena låg helt stilla, ganska nära elden. När jag gick åt hennes håll såg jag att också hon skurit av sig sitt högra bröst. Om hon inte redan förblött skulle hon ha gjort det innan morgonen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. När jag närmade mig Rakel tittade hon oseende på mig. Hon kände inte igen mig. Jag ville stoppa hennes blodflöde, men hon satt redan med ett klädesplagg hårt tryckt mot bröstkorgen. Där hennes bröst hade funnits för en liten stund sedan. Istället gick jag fram till Mana. Jag la armen om henne. Hon lutade huvudet mot min axel och fortsatte skära. Djupare och djupare. Hela hon var nedblodad. Jag tog varsamt kniven ifrån henne och hon tittade förvirrat på mig.
- Sov, Mana, sa jag. Sov. I morgon är allt bättre.
- Men … det gör så ont, gnällde hon, som en liten flicka. Allt gör så ont.
- Bara sov, så ska du se att allt blir bra.
Hon slöt ögonen som ett barn som gör vad det blir tillsagt, utan att veta varför. Försiktigt la jag om hennes armar så gott jag kunde. Jag hade blod över mina armar och över mina händer. Blod i ansiktet. Jag gick tillbaka till Drottningen. Månen var fortfarande framme.
- Blod, sa hon. Du är alldeles nedblodad … och hon strök med pekfingret över min kind. Så stoppade hon fingret i munnen.
- Vems är det?
- Manas, svarade jag.
- Är hon död? Nästan viskade hon.
- Nej, svarade jag kallt. Rakel och Elena har skurit bort sitt högra bröst. De är snart döda, däremot.
- Åh, sa hon släpigt. Inte trodde jag att de skulle ta mig på allvar …
- Vad menar du?
- Jag berättade för dem om en klan jag bott med, där kvinnorna skar bort sitt högra bröst för att bli bättre krigare. För att kunna spänna bågen lättare. Jag hittade bara på. Vilken kvinna vill skära bort sitt bröst? Hon skrattade. Inte trodde jag att de var så dumma ...

Det gick ett sus genom församlingen. Dimman från drogerna hade tätnat i deras ögon, men var inte ogenomtränglig. Spänningen steg.  Drottningen talade och talade. Plötsligt insåg jag att hon talade om mig. Min ankomst var Gudinnans svar på Drottningens böner. Barnet i min mage var helt och hållet Gudinnans verk. Det hade ingen far, bara en mor. Barnet skulle vara en människa helt ren från det manliga släktets förbannelse. Barnet var gudomligt och Drottningen var dess beskyddare.

Och var kom jag in i bilden? Vem var jag som födde detta barn? Hon sa det inte rent ut, men det jag kunde bidra med var att amma. Sedan slutade min uppgift. Jag kände mig … det finns inga ord. Chockad.   Kände mig bedragen. Trots att jag hela tiden vetat om hennes skadade inre. Jag blundade och andades. Värmen och eldröken trängde in i min näsa. Käkarna var hårt sammanbitna. Jag ville dricka den där drycken för att komma undan. Hon hade bara behållit mig för att få tag i barnet. Hennes varma händer …. Allt för att förföra mig. Jag hade vetat om det och ändå stannat. Jag hade hoppats … på vad?

Hur skulle jag vara, vad skulle jag säga, hur skulle jag reagera? Vad hade jag gjort om jag varit full av dekokten? Drottningen hade tystnat och tittade intensivt på mig. Lystet. En röst inom mig sa blixtsnabbt till mig vad jag skulle göra. Jag log mot henne och vände blygsamt ned blicken. Jag låtsades att jag kände tacksamhet. Slog upp mina ögon och lät dem tindra mot henne. Men jag ville gråta. Vuxna kvinnan, ville bara gråta, bli omhållen och tröstad. Ville bara höra att någon sa att allt var som det skulle och att jag var djupt älskad av universum.

I samma ögonblick talade Ljuset till mig och sa att jag var djupt älskad av universum. Och jag blev lugn. I alla fall för ögonblicket.

Det har tagit mig veckor att komma så här långt i min berättelse om denna kvinnoklan som levde i bergen. Jag har inte kunnat få fram orden. Inte velat tänka på det. Det är mig så motbjudande. Jag hade helst velat förbise alltihop, men jag har lovat att  vara sann. Det måste berättas. Även kvinnor kan glömma var de kommer ifrån, glömma sitt arv och sin Gudinna. Det hade varit lätt att säga att män är av en annan sort. Att män är fruktansvärda och vidriga. Det smärtar mig djupt att också min egen sort kan utföra saker som strider mot allt gott. Jag skriver lite i taget. Låter det gå en tid emellan. Hoppas att orden ska rinna fram utan att jag behöver tänka. Annars får det vara som det är. Lite i taget.

Det har aldrig varit min starka sida, att spela spel för att överleva. Men där, bland kvinnorna, framför elden, förstod jag plötsligt. Och det var som om en annan, okänd del av mig trädde fram. Jag kröp närmre Drottningen, log och tackade henne för äran att som tilldelats mig. Om hon undrade över min inställsamhet kunde intagandet av drogen vara en förklaring. Jag bad henne berätta mer, förklara mer om sina planer. Och även om hon inte druckit så mycket var hon påverkad och lättsmickrad. Det stod klart att mina erfarenheter som Gudinnans kontakt med Drottningen inte var eftertraktade. Men som någon som värmer bädden var jag varmt välkommen. Var inte det intressant fanns det inte mycket utrymme för mig i klanen. Inte efter att jag ammat barnet färdigt. Och om, Gudinnan förbjude, barnet blev en pojke? Då skulle jag dödas som förräderska och barnet offras för att sona förräderiet.

Allt detta berättade hon vänligt och kärleksfullt. Som något som är oundvikligt, även om det är tragiskt. Under tiden hade man fortsatt att dricka av drogen. På ett sätt kunde jag verkligen förstå dem. Det gift Drottningen spred omkring sig var så laddat av ångest och rädsla i sin maskerade form, att man inte ville vara kvar i det. Själv kände jag mer och mer lust att hälla i mig för att döva och ta bort. Jag ville ha en annan verklighet.

Hon inbjöd mig flera gånger att sova hos henne. Jag avböjde alltid och skyllde på att jag svettades så mycket av havandeskapet. Trådarna i hennes väv var inte lätta att undvika, men jag visste att om jag sov med henne skulle det vara mycket svårare att göra mig fri. Och svårare att göra det jag måste. Även om jag ännu inte visste vad det var.

- I kväll vill jag att du delar vår gemensamma upplevelse genom att dricka av den här dekokten, sa Drottningen till mig strax innan allt skulle börja. Jag tittade på henne, frågande.
- Ja, du kan ju inte alltid undvika att delta i det som vi andra gör! Sa hon skrattande. Om du vill bli en fullvärdig medlem av vår klan, behöver du komma in i vissa rutiner och vissa gemensamma vanor. En av dem är att gång på gång söka kontakt med Gudinnan. Och jag tror bestämt att du har naturliga anlag? Hon log mot mig och strök mig inbjudande över kinden. Kanske vill du dela min säng inatt?
Jag fick behärska mig för att inte rygga tillbaka. Hennes händer var allför mjuka och tilltalande för att jag skulle våga utsätta mig för dem. Min kropp skrek efter beröring och jag tror att hon visste om det. Det var som om hon alltid visste varje kvinnas svaghet.
- Det är klart att jag ska dela upplevelsen med klanen ikväll, sa jag. Och, tillade jag med uppriktighet, du har rätt, jag har naturliga anlag att tala med Gudinnan. Det var min uppgift i min förra klan … att vara länken mellan Drottningen och Gudinnan.

Jag visste inte varför jag berättade det. Innan hade jag inte haft en tanke på att avslöja något sådant. Orden bara kom, utan att jag kunde hejda dem. Jag såg att hon bleknade. Det var inte vad hon väntat sig att höra. Jag ville det inte, men jag kände att jag växte. Under en tidsrymd som en blinkning var det som om jag var enorm och hon krympte till halva sin storlek. Hon blev rädd. En del av mig förstod inte vad som hände … en annan del av mig var helt lugn. Gudinnan hade tagit över.

Det underliga lugnet fyllde mig. Som om jag var bortkopplad från det som skulle komma att ske. Hur länge? Jag vet inte. När jag blinkade nästa gång var allt som vanligt. Drottningen såg mig i ögonen och jag var hennes underdåniga. Djupt inne i dem kunde jag  se spår av rädsla, men på ytan dolde hon det noggrant. Men osäkerheten hade sått sina frön och hennes närmanden tog abrupt slut. Istället gick hon över till Rakel. Rakel, stackarn, lyste upp när Drottningen för första gången på länge visade sig vänligt mot henne. Och spelet hon spelade blev allt tydligare i mina ögon.

Jag tackar Gudinnan för att hon fyllde mig den här kvällen. Något inom mig sa hela tiden att jag inte skulle vara rädd. Att allt var som det skulle vara. Att det jag såg inte var sant. Det som följde var så motbjudande.

En enkel köttgryta inledde. Vi bad en gemensam bön av tacksamhet till Gudinnan, den första jag varit med om där. Därefter gick kruset med dekokten runt. Alla tog en klunk var. Men jag svalde inte. Jag lät det helt osmakligt rinna ut genom ena mungipan ner i knät. I ljuset från eldskenet syntes det inte. När alla fått sin första klunk började Drottningen tala. Hennes röst hade en klang som jag möjligtvis anat förut, men aldrig hört. Allt hon sa lät sant. Hon talade om mörkret som kommit över världen. Hon talade om Gudinnans sätt att pröva sina människobarn. Hon talade om möjligheten att komma Gudinnan nära genom att slåss för henne. Gudinnans rike var inte långt borta och vi kunde alla komma in i det om vi valde Hennes väg. Men om vi valde att bli förslavade av männen, våra fiender, eller om vi valde en annan väg än Gudinnans utvalda, då skulle vi för alltid förbli ensamma, utstötta. Vi skulle bli ständigt sökande efter frid i vårt sinne, men vi skulle inte kunna hitta tillbaka till Henne igen.

Blicken hos kvinnorna blev oklar och brinnande. De tyckte om det här. Det gav dem mening i deras liv. Jag förstod att de hört det förut, många gånger. Tillsammans med drogen blev de förtrollade. Även utan örter blev jag berörd. Jag fick gång på gång luta mig in i mig själv för att behålla kontakten med Ljuset, med det som var den sanna Gudinnan. Jag kände mig utanför. Ensam. Men fick inte låta det synas. Kärlet gick en ny runda. Jag såg noga på Drottningen. Men den här gången stod hon över. Hennes blick for vaksamt fram och tillbaka över alla som satt där.

- Och nu, sa hon med en stämma som klingade mellan stenarna, har tecknet kommit! Det ska födas en ny Drottning ibland oss! Jag kommer att vara hennes ledsagerska till hon är mogen att ta över rollen som Gudinnans hämnare i världen!

Dessutom hade jag mina egna behov och min egen längtan att kämpa med. Om jag förändrade något hos dessa människor, vad hade jag då? Skulle jag kanske kunna stanna där och bli som en av dem? Drottningen skulle säkert ta emot mig som sin närmaste kvinna, och jag skulle säkert också få dela hennes säng. I denna underliga maktstruktur, som var uppbyggd som en pyramid, med Drottningen högst, vakterna sedan och sedan olika kvinnor i rangordning, ned till den lägsta, den som tömde nattkärlen, skulle jag kunna få den näst högsta positionen. Det sade Drottningen rent ut. Men så ville jag ju inte ha det! Det var onaturligt. Det var emot allt jag lärt mig. Dessutom var Drottningen nyckfull. Vad som helst kunde hända när hon var med.
Jag upptäckte att Drottningen hade ett aldrig sinande förråd av tunga läkeörter. Speciellt den sömngivande läkeroten hon hade mycket av. Hon bar alltid en påse full av droger på sig. Jag förstod att hon måste ha ett förråd någonstans där hon fyllde på sin påse. Jag gissade på den lilla gången innanför reservutgången. Jag fick aldrig tillfälle att utforska, jag blev inte lämnad ensam.

Tillsammans med Mana lärde jag känna de andra kvinnorna också. Där fanns alla sorter. Från alla väderstreck, från platser jag aldrig hört talas om. Det fanns vita, bruna, gyllene, svarta, gula människor. Det talades många olika språk. Alla hade sina berättelser att dela med sig av. Det förvånade mig att dessa kloka, erfarna, varma personligheter kunde acceptera en kvinna som Drottningen och hennes lagar. Men det gjorde de. Det var som om de trodde att Drottningen var den sammanhållande länken mellan dem och att det var hon som möjliggjorde deras lilla sammanslutning. Men det fanns mycket förvirring och splittring, kvinnorna emellan. Man bevakade varandra för att inte låta någon få fördelar inför från Drottningen.  Hon härskade genom att söndra.

Efter min stund med Mana och kvinnorna blev jag visad till en plats som låg lite avsides uppe på en klipphylla. Jag kunde ses och jag kunde se men ingen kunde komma tillräckligt nära för att tala med mig. Där skulle jag nu sitta och låta mig uppfyllas av Gudinnan. Det var ett spel, en charad för att upprätthålla illusionen om att jag var sänd från Henne som Ser Allt. Med mig hade jag hela tiden Elena och Rakel. På behörigt avstånd. Det gav mig en vila att sitta för mig själv en stund. Det blev allt tydligare att jag måste komma bort därifrån. Spindeln i nätet spred sitt gift som långsamt förlamade också mig. Trots att jag inte använde mig av drogerna. Men vad var min uppgift där? Varför hade Gudinnan sänt mig dit? För att det fanns en speciell mening med att jag kommit dit det tvivlade jag inte längre på. I hela min kropp kändes det att det var sant.

Framåt kvällen var det dags för en ny måltid och jag fick komma  ner till de andra. Oftast satt man och tuggade på roten innan man gick till sängs.

Men nu skulle det bli fest igen. Det var fullmåne och man förberedde extra mat, extra örter och vilda danser. Det fanns en stämning av förväntan som jag inte känt tidigare. Jag frågade Mana om det och hon sa att Drottningen skulle komma med en överraskning. Ingen visste vad det var. Även om jag anade vad det handlade om.

Jag var glad att jag ”sett” henne innan jag lärde känna henne. Hon hade betagit mig fullständigt annars.  Nu såg jag luckorna i de det hon sa. Jag hörde allt som inte stämde, som inte hörde samman. Jag tvivlade till och med på att hon verkligen varit Drottning tidigare. Men jag var övertygad om att hon själv trodde på vad hon sa. Hon hade byggt en egen, inre verklighet och hon kämpade för att den skulle vara sann. Allt annat skulle vara för smärtsamt för henne. Att spräcka den falska lerkrukan och avslöja innehållet vore fullkomligt livsfarligt. Hon dödade lätt för att få behålla sin illusion. Jag förstod mer och mer varför kvinnorna runt henne gick omkring i ett nästan ständigt rus av något slag. Och jag förstod varför hon uppmuntrade det. Lägret var inte byggt på fri vilja. Hon hade gjort ting av de människor som kom dit. Det var vad som stört mig när jag mötte vakterna. Det var vad som fått mig att tänka på Nacza. Nacza hade varit en egen, fri individ. När vi red tillsammans blev vi två ett, men jag tvingade henne aldrig någonsin till något. Vi fick en gemensam vilja. Det betydde att jag anpassade mig till henne, liksom hon till mig. Vakterna, som påminde om vildhästar, var förslavade.  De tänkte inga egna tankar. Deras blick var död. De var antagligen tacksamma för att de fick vara där. De kanske till och med upplevde sig privilegierade som stod Drottningen närmast. Alla där var en slags slavar. Inneslutna i en märklig hierarkisk formation. Tacksamma för att de hade en hemvist där de fick lov att vara kvinnor, svalde de allt. Till och med drogerna. Det dövade också smärtan, sorgen och saknaden efter det som varit.

Efter vår pratstund vid morgonmåltiden var det dags för mig att bekanta mig med de andra. Det var på Drottningens uppmaning jag skulle göra det. Hon hade utsett Mana till att bli min följeslagare. Mana var trött och grinig men klagade inte över uppgiften.
- Elena såg oss tala med varandra häromdagen och Drottningen tyckte att vi lika gärna kunde fortsätta att lära känna varandra, sa hon.
Elena var den ena av vakterna. Rakel var den andra. Jag tyckte om Mana. Jag såg att hon var norrifrån och frågade om hon varit med Drottningen från början.
- Nej, absolut inte, sa hon och slog ifrån sig med båda händerna. Jag kommer långt härifrån och jag tror aldrig att Drottningen varit i mina trakter. Kvinnorna blev mycket illa behandlade i min by, och när alla mina släktingar blivit dödade ville jag inte vara kvar. Man sa att det behövdes en utrensning av allt det gamla, dåliga,  för att det nya skulle kunna växa upp. Det är märkligt. Man tar bort det som fungerar bra och ersätter det med blod och våld. Jag förstår det inte.
Hon skakade sorgset på huvudet. Jag tyckte om Mana. Hon kanske var slapp och oföretagsam just nu, men jag kunde se att det fanns en enorm kraft inom henne. Om hon vågade släppa fram den.

Hon hade begett sig söderut, med förhoppning om att Gudinnan fanns kvar någonstans. Men hon hade snart förstått att det som skedde, det skedde världen över. Gudinnan var utrotad. Gud var den som kom istället. Så hade hon en dag stött på en kvinna som jagade på det gamla sättet ute i bergen. Hon bodde i en kvinnogemenskap. Den här samlingen kvinnor. Och på den vägen var det. Hon var tacksam över att ha funnit ett hem bland gelikar och stannade kvar. Det var många månvarv sedan, två av Gudinnans nyår hade förflutit. Många gånger hade hon nog tänkt att dra vidare, men det blev liksom inte av.

Mana och jag tillbringade några timmar tillsammans varje dag. Jag förstod att hon var sann trots att hon faktiskt tyckte om att ta drogerna. Det hindrade henne från att tänka och känna. Vi blev ändå vänner. Allt vågade jag inte säga ännu till henne. Ändå kunde vi komma med förstulna antydningar om Drottningen som visade att även Mana hade genomskådat mycket. Dessa förbannade droger! Det gjorde det svårt , nästan omöjligt att tala om det jag ville tala om. De kunde ju inte tänka själva! … vad kunde jag förresten erbjuda dem? Bara ett annat slags slaveri. Eller ett liv som mitt eget, på flykt. Ändå kändes det inte rätt att Drottningens illusion skulle kväva dem alla.

Hennes mörka ögon såg stint på mig. Det var som om hon med sin vilja försökte få mig att acceptera vad hon än sa. Hon sa det som om det vore sanningar.
- Om du på något sätt antyder att detta inte är sant till någon i min klan, kommer du att offras till Gudinnans ära, som det första människooffret på tusentals år. Men om du väljer att vara Den Utsända kommer du att få vila i min grotta under hela din graviditet och i min bädd så ofta du vill. Jag ska skänka dig värme och stöd, ta hand om dig och föda dig.
Erbjudandet var lockande. Jag visste att det var fel, men jag var trött på att vara ensam, trött på att vara gravid, trött på att vara trött. Och hon var så kraftfull. Så vacker. Alternativet var inte lockande. De gamla berättelserna berättade om människooffer, visserligen män, men jag antog att jag skulle slaktas på liknande vis. Jag måste få henne att tro att jag antog hennes erbjudande.
- Tack, sa jag och försökte lägga in värme och äkta tacksamhet i rösten. Men vad ska vi göra om de upptäcker att jag inte är Gudinnans utsända?
- Det kommer de inte att göra. Det har jag sett till. Och hur vet du att du inte är det? Hur kan vi veta Gudinnans vilja? Du kanske har kommit till mig som min vänstra hand för att Gudinnan vill att jag ska lyckas.
Jag reste mig upp på armbågen och såg fundersamt på henne.
- Du kan ha rätt, sa jag allvarligt. Kanske är det meningen att jag ska vara här just nu. Kanske blev mina steg styrda hit.
Och någonting i mig sa att det var sant. Jag fanns där av en speciell anledning, men inte av samma skäl som Drottningen trodde. Det spelade ingen roll. Jag var där och hon trodde att jag accepterat hennes förslag.
Hennes ögon blev varma och hon reste sig.
- Jag hämtar lite mat till dig, sa hon vänligt.

Under några dagar blev det en slags rutin. Jag sov så länge jag behövde, klev upp och gick ut och gjorde mina morgonbehov vid Xandras grop. Ibland var hon där, ibland inte. Hon vägrade fortfarande att följa med in. Sedan gick jag tillbaka till den innersta grottan och då hade Drottningen plockat ihop något att äta. Hon var mycket kärleksfull. Under måltiden talade vi. Hon försökte fråga ut mig och jag försökte att berätta så lite som möjligt om mig själv. Jag kunde berätta vad som hänt mig, mina värsta erfarenheter. Det märktes ganska snart att hon inte var intresserad av att höra om Laertes. När jag antydde mina känslor för honom avbröt hon bara med att säga:
- Jag hoppas att du inte började tråna efter en man!
Så jag kortade ner min historia genom att utesluta honom. Våldtäkten tyckte hon om, nästan för mycket. Hon ville att jag skulle berätta den om och om igen. Hennes ögon blev kalla och blanka.
- Där ser man vad vi har att försvara oss mot, brukade hon säga som avslutning. Män är omänskliga.