Skrattet hördes igen. Ett kacklande, gällt skratt från en spindelliknande varelse.
- Du ser inte lycklig ut, sa jag, fullkomligt trygg i mitt flödande Ljus.
Skrattet kom av sig. Hon tittade ilsket på mig.
- Om bara alla gjorde som jag sa och lyssnade på mig, skulle allt bli bra, fräste hon. Hennes ögon försökte förbanna mig, men inget kunde skada mig där jag stod. Jag log.
- Nu känner jag dig, sa jag. Nu vet jag vad jag har att göra med. Alla Drottningar ska vara som spindlar, ett centrum för sina systrar. En offergåva till klanen. Men hon får inte vara dödligt farlig. Hon får inte göra något för sin egen skull. Då är hon ingen Drottning. Hon får aldrig stå över sina medsystrar. Hon får inte kräva makt för maktens skull. Du är ingen Drottning.
Hennes ansiktsuttryck blev för en sekund osäkert. Så sa hon, hårt:
- Det är nya tider nu. Det gamla gäller inte längre. Gudinnan är död, länge leve Drottningen. Varför är du inte rädd för mig? Hon såg ilsket på mig.
- Det, måste vara din sak att lista ut, sa jag medan Ljuset sakta drog ut mig från min inre värld, ut till grottan och golvet som jag fallit ihop på.

Jag kröp bort till mina fällar och kröp in under dem. Tröttheten övermannade mig. En kort stund sov jag djupt och drömlöst. Det var precis den återhämtning jag behövde. Jag vaknade med ett ryck, klarvaken. Hela händelsen med Spindelkvinnan spelades upp inom mig och jag förstod att jag mött kvinnan som kallade sig drottning ur ett annat perspektiv. Jag förstod vad Gudinnan velat visa mig. Jag förstod varför hon varnat mig så snart jag kom dit. Men jag förstod inte mitt syfte där, bland dessa vilsna kvinnor. Vad skulle jag göra med min vetskap? Det påminde mig om min vetskap om vår undergång innan vi gick ut i vår sista strid. Vad kunde jag gjort då för att förhindra? Vad kunde ha räddat oss? Vanmakten överföll mig.

I samma ögonblick kände jag att någon kom in. Jag tittade upp och där stod hon. I sin mänskliga gestalt slogs jag av hennes skönhet. Det var svårt att förstå att denna ståtliga kvinna med nästan Gudinneliknande skönhet var så sargad inuti.

Hon slog sig ner bredvid mig där jag låg. Utan att röra vid mig. Jag förbannade min kropp som längtade efter varma händer som skulle trösta och ta hand om mig. Det gjorde mig beroende och svag. Det sista jag behövde just nu. Hon sa inte ett ord om var hon kom ifrån eller vad hon gjort.
- De andra kvinnorna undrar varför jag har tagit emot dig hos oss. Det var länge sedan vi gjorde något sådant. Vi har inte plats för fler än vi är, och knappt det. Jag har sagt dem att du är utsänd från Gudinnan och att du kommer att komma med det glada budskapet att en ny tid ska komma där nya människor ska födas som ska återta makten från männen. Ja, de vet ännu inte att det rent konkret är så att du bär på ett barn, bara att du är Gudinnans budbärare som kommer med hopp.

- Och nu är du här, avslutade hon sin långa utläggning. Undrar varför Drottningen tagit emot dig? De sista förbipasserande har vi antingen skickat iväg eller slagit ihjäl.
Hon sa det utan någon speciell sinnesrörelse. Det var ett konstaterande. Men hon märkte att jag ryckte till.
- Vad ska vi göra? Vi är för många redan som det är,  och det är svårt att livnära alla. Samtidigt behöver vi vara många för att kunna strida … Hon såg fundersam ut.
- Men, sa jag, om ni inte använde drogerna utan istället arbetade med jakt eller odling av något slag så skulle nu kunna ta emot många fler. Det behövs platser som den här för de fria kvinnorna. Man kan inte köra bort dem som behöver hjälp! Och om tillräckligt många samlas här så blir vi till slut tillräckligt starka.
Hon tittade lite halvt intresserad på mig.
- Var försiktig med vad du säger, sa hon. Drottningen får veta allt och hon är snabb att rensa ut de hon tror kan splittra oss. Det du säger är inte vad Drottningen säger. Även om jag kan hålla med till viss del, tillade hon med mycket låg röst.

I ögonvrån såg jag vakten närma sig. Jag reste mig långsamt och sävligt.
- Jag förstår, sa jag högt till Mana. Den här Drottningen verkar vara en klok ledare.
Jag kände vaktens hand runt min armbåge. Den var stor och stark, som hon själv.
- Kom med, sa hon. Drottningen vill inte att du talar med alltför många innan hon kommer tillbaka. Du får vänta i hennes grotta.

Och där stannade jag i flera timmar. Vaktkvinnan stod utanför. Eftersom hon var säker på att jag var fast i grottan bevakade hon bara utgången. Inte mig. Det passade mig bra. Jag undersökte den lilla grottan. Mycket riktigt fanns det en utgång till. Den var inte helt lätt att hitta. Det låg stora klippblock längst in och bakom dem fanns en gång som ledde till en nästan osynlig spricka i berget. Följde man den sprickan uppåt vidgade den sig till en skreva och genom den kunde man ta sig ner i ännu en gång. Jag vågade inte följa den av rädsla för att bli upptäckt. Men frisk luft strömmade emot mig och jag visste att det var en utgång. Jag gick tillbaka för att undersöka Drottningens sovplats. Hennes fällar låg på en upphöjning i grottan alldeles framför klippblocken. Nästan som ett altare. Där fanns inte mycket. En sked av ben. En kam. En vattenlägel fylld med något mycket illaluktande. Jag kände inte igen lukten. Men den gav mig rysningar. Hennes fällar var välskötta och skakade. Hon var noga med sig själv.

När jag gått igenom allt satte jag mig och sökte kontakt med Gudinnan. Jag bad henne om hjälp för att förstå.

Inom mig bredde ett landskap ut sig. Det var torrt, stenigt och krackelerat. I sprickorna stack huvuden upp. Huvuden som skrek ut sin ångest. Som skrek ut sin rädsla och sin vanmakt. Varelserna försökte förgäves ta sig upp ur jordens mörka inre. Någon lyckades, men föll direkt ner i nästa spricka. Då och då slöt sig någon av sprickorna och slukade den som befann sig i den. Det var en bild av skräck. Jag tyckte inte om den. Plötsligt såg jag mig själv i utkanten av bilden. Jag kom gående, försiktigt mellan huvudena. Jag såg orolig ut. Marken var inte stabil. I en grottliknande håla längre fram satt en svart, spindelliknande figur. Det var hon som vävde sprickorna i jorden. Nu kunde jag se att de var formade som spindelväv och utgick från henne. Hon sträckte fram handen och visade med sitt pekfinger att hon ville att jag skulle komma till henne. Hon skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick mot henne. Då hörde jag Xandra skälla och morra. Jag stannade, tveksam, rädd. Den svarta figurens gest blev mer uppfodrande. Så förstod jag vad jag skulle göra. Jag ställde mig mer stabilt mellan trådarna av sprickor och andades in Ljuset från Gudinnan så som jag visste att jag kunde göra. Rädslan sjönk undan. Ljuset fyllde mig. Nu mindes jag vem jag var. Jag var Ljus. Inget annat. Inget och ingen kunde skada mig eller skrämma mig, mer än jag själv. När jag tittade på den svarta figuren såg jag hennes min bli förvånad. Hon förvandlades till olika djur. Jag visste att det var för att skrämma mig och få mig att förlora kontakten med mitt inre Ljus. Till slut fick hon ett ansikte som liknade kvinnan som antagit Drottningens plats.
- Vem är du egentligen, frågade jag.
- Jag är mörkret och skräcken som breder ut sig över världen.
- Är du Mörkrets Gudinna?
Hon skrattade.
- Gudinnan finns inte. Det är en myt att det skulle finnas något utöver människan själv. Det är ett sätt att skaffa sig makt, att spela på människors rädsla för det okända. Hur skulle annars männen kunnat ta över världen som de har gjort, med våld och förtryck? Om Gudinnan funnits … hade hon då tillåtit detta? JAG är den jag är, en människa som tar för mig av det som finns i världen. Jag har insett sanningen. Det är bara jag som kan skapa min egen lycka.

Den här gången fick jag sova ostörd. När jag vaknade var jag ensam och var det redan långt gånget på dagen. Jag kände mig utsövd. När jag kom ut på gården strosade några få kvinnor omkring. De såg sömndruckna ut. Det förvånade mig inte. Det, som de tuggat kvällen innan brukade sitta i flera dagar. Det gjorde en oduglig för jakt och spaning. Det gjorde en oduglig till det mesta. Drottningen syntes inte till. Jag drog mig försiktigt mot utgången, och först i själva tunneln märkte jag att en av vakterna var bakom mig. Det struntade jag i. Det var mer som en bekräftelse på vad jag redan visste. Xandra var inte där. Det förvånade mig inte heller. Hon hade sitt att göra. Utforska, jaga, hitta vatten, hålla sig undan. Hon hade lämnat sitt luktspår och en liten grop. Jag lät min morgonurin alldeles bredvid så att hon skulle veta att jag varit där. Sedan gick jag tillbaka. Utan att veta vad jag skulle göra letade jag efter lite mat. Fortfarande talade ingen med mig. Ingen erbjöd mig mat eller vatten. Jag hittade en bit bröd, bakat på något odefinierbart mjöl. Och där fanns en stor lerkruka full med regnvatten. Den slevade jag i mig ur. Sedan gick jag till kvinnornas sovgrotta.

Jag hittade en kvinna som just vaknat. Där fanns ytterligare några sovande. De verkade sova mycket hårt. Jag slog mig ner bredvid den nyvaknade.
- Mitt namn är Altheia, sa jag.
- Välkommen, sa hon, mitt namn är Mana. Hennes röst var sömndrucken. Kom du igår? Jag blev helt borta och minns nästan ingenting av kvällen … det är den förbannade roten. Skönt så länge det varar, med sedan … helt väck. Jag avskyr de här dagarna efteråt.
Jag tittade förvånat på henne.
- Varför tuggar du en då?
- Tja, sa hon, Drottningen uppmuntrar det. Hon säger att vi kan komma i kontakt med Gudinnan den vägen och vi behöver all vägledning vi kan få. Dessutom är det rätt skönt. Jag slipper tänka en stund, slipper känna oron.
Drottningen uppmuntrade sina kvinnor att tugga roten! Jag noterade den vaktande kvinnan i grottöppningen. Hon hade ögonen på mig. Jag var inte fri här. Men var jag fånge?
- Vill du verkligen tugga den? Vet du, känner du till verkningarna av den, undrade jag.
- Drottningen säger att det där inte är så farligt. Det är sådant man sagt för att hålla vanligt folk borta från sådant som helarna sysslade med.  Drottningen säger att det bara var för att behålla makten hos några få. Nu är det nya tider. Om vi ska få tillbaka kvinnomakten från männen måste vi förstå att vi har precis lika stora krafter och lika mycket kontakt med Gudinnan allihop.
Jag tittade förvirrat på henne. Vad var det hon sa egentligen? Det klart att vi alla hade lika stora krafter … och självklart kunde alla träna upp sin förmåga att förnimma Gudinnan … men så hade det väl alltid varit? Nacza dök upp inom mig och jag mindes tanken på henne och min jämförelse med Drottningens vakter. Här fanns en motsägelse, men jag kunde inte greppa den.

Mana fortsatte prata. Hon talade i en övertygande ton som inte hade samband med det hon sade. Trots att hon var sömndrucken och lite mosig tvekade hon inte en sekund på orden. Det hon beskrev var en sammanslutning av kvinnor som hade som uppgift att hämnas på männen och återta makten i världen. För att göra det krävdes det vissa avkall på gamla traditioner som kvinnor stått för. Bland annat dyrkades den Mörka Gudinnan. Det var hon som skulle hjälpa dem tillbaka till makten.  Det var mest henne de sökte få kontakt med när de provade olika droger. För tydligen experimenterades det ganska mycket bland kvinnorna för att uppnå ett sinnestillstånd som gjorde det möjligt att förstå Gudinnans vilja. Manas ord sa att hon var beredd att göra nästan vad som helst för att ta makten från männen. Jag kunde spåra Drottningens röst i allt hon sa. Trots tonen, trots orden,  kände jag att det hon sa inte var sant för henne. Varför hade hon accepterat det som sin sanning om hon inte kände att det var sant i djupet av sin själ?

Tröttheten blev mig övermäktig och jag föll i tung sömn på den kamelfäll jag blev anvisad. Innan jag försvann fullständigt kände jag att en annan fäll lades över mig. Långt bort hörde jag ett mummel av röster medan jag sjönk djupare och djupare in i en drömlös vila … och kände en mjuk hand på min mage. Det var Laertes. Han var tillbaka! Den mjuka, varma handen på min mage masserade försiktigt. En annan hand slöt sig varmt om mitt sköte och jag kände två fingrar stickas in … jag blev förvirrad. Laertes var inte här? Jag hade lämnat honom bakom mig? Vad var det som hände? Skötet som nyss varit varmt och mottagande slöt sig och blev kallt. Jag vaknade med ett ryck. Drottningen satt vid min sida med händerna på min kropp. Hon drog undan dem. Hon log. – Var inte rädd, sa hon med mjuk röst. Jag ville bara försäkra mig om att jag hade rätt. Vi är fulltaliga i vår klan. Vi kan egentligen inte ta emot fler kvinnor. Men du bär på ett barn. Det är ett gott tecken. Det kan jag använda för att ge människorna här nytt hopp, ny livslust och tro på framtiden. Du kommer med ett barn till mig! Gudinnan är med mig!

Jag kände mig äcklad och kränkt. Halvt borta i sömnens värld försökte jag att samla ihop mig. Det var svårt att förstå vad det var hon sade. Barn? Hopp? Gudinnan?

- Dessutom är du vacker, fortsatte hon. Jag ligger gärna samman med dig, här och nu. Mina kvinnor har jag skickat ut till de andra, de får sova där inatt … Medan hon talade gled hon ner längs med mig på min fäll. När jag kände hennes andedräkt i ansiktet rös jag till.

Jag hade aldrig träffat en människa som hon. Vacker, kraftfull och oerhört sensitiv, använde hon sina förmågor på ett sätt som jag aldrig trott att en Drottning skulle göra. Min kropp, som redan i sömnen avvisat henne, glödde ändå av längtan efter beröring, närhet och ömhet. Skötet hade återigen börjat pulsera på ett sätt som jag inte ville. Jag kände mig utelämnad och naken, kränkt och fruktansvärt ensam. Hon var den enda människa som brydde sig det minsta om mig. Och det var hon som kränkte mig. Jag uppfattade henne som kall. Men hennes händer var varma, mjuka. Jag började gråta.

Men ett ryck satte hon sig upp.
- Men, min vackra vän, gråter du? Kära, kära du, inte var det min mening att göra dig ledsen!
Hon tog mitt huvud i sitt knä och började försiktigt stryka mig över pannan. Lågt nynnade hon en gammal gudinnesång som jag inte hört sedan jag var barn. Och tårarna rann. Jag tyckte att det var förfärligt. Det var verkligen det jag minst av allt ville; blotta mig så inför denna kvinna. Varningsrösten inom mig ropade högt, men jag hade inget försvar. Långsamt gick det upp för mig att detta var en reaktion på barnet i min kropp. Jag hade sett liknande saker hända med mina vänner i systerskapet. Även de allra starkaste blev gråtmilda och känsliga under sitt havandeskap. Förbannade unge!

Jag somnade.

Jag kände en vag motvilja mot att berätta vad min roll hade varit i mitt gamla systerskap. Att jag hade varit kontakten mellan min Drottning och Gudinnan. Att jag kunnat ana framtiden och se möjligheter där ingen annan kunde se dem. Rösten inom mig varnade mig igen. Var försiktig!

- Jag är trött, hungrig och törstig, sa jag. Där jag kommer ifrån brukade vi börja med att bjuda på det vi hade innan vi hörde vandrarens berättelse.
- Du har så rätt, log Drottningen. Det har vi glömt bort! Självklart ska du få äta, dricka och sova. Hon gjorde en gest som fick hennes vakter att resa sig och hämta ett krus med vatten och en skål med innehållet från grytan. Jag luktade i skålen. Drottningen skrattade.
- Jag lovar, sa hon, det finns inget i den som är skadligt för dig på något sätt.
Jag visste att jag varit oartig som luktat på maten först. I mitt gamla systraskap var det en av de grövsta förolämpningarna. Det kunde ha varit en anledning till att be vandraren dra vidare. Men min känsla av fara var så stark att jag inte kunde bortse från den. Dessutom följde den här klanen ingen av de gamla reglerna själva.

Maten luktade underbart. Det var blandade rötter och kaninkött. Gott kryddat, salvia, rosmarin. Jag tror att jag skulle ha känt om det funnits någon läkerot i den.

Under tiden jag åt satt de andra tre kvinnorna tysta och tittade på mig. Efteråt nästan överväldigade sömnen mig. Drottningen log igen och bad mig följa med de två andra kvinnorna till mitt nya nattläger. Men jag hade ett ärende kvar innan jag tillät mig att sova. Xandra låg utanför och jag ville ha henne med mig. Nästan yr av trötthet gick jag genom tunneln ut till henne. Jag noterade att de två vakterna gick bakom mig.

Xandra låg kvar där jag lämnat henne. Hon lyfte huvudet när jag kom emot henne, men rörde sig inte för övrigt. Jag sjönk ner bredvid henne och kramade henne. Hon slickade mig i ansiktet och såg sedan allvarligt och bedjande på mig. Hon ville att jag skulle komma med henne. Att vi skulle gå därifrån. Jag talade med henne. Äntligen hade jag funnit kvinnor, sa jag. De var kanske inte som jag hade förväntat mig, men jag var tvungen att ge dem en chans. Med ett barn i magen fick jag vara tacksam för allt människostöd jag kunde få. Visst verkade de konstiga, men det var nya tider nu, och jag visste inte vad det innebar. Egentligen.

Vi blev båda lugnade av varandra. Hon ville fortfarande inte följa med mig in, men hon visste att jag tänkte på henne. Att jag inte övergivit henne. Jag stapplade tillbaka. Det var en underlig känsla att ha två krigare bakom mig. Om de gått med mig hade det varit en annan sak. Nu gick de bakom. Allt kändes mer och mer som en dröm. Väl inne på gården fördes jag till en grotta. Där inne var tydligen sovplatsen för de flesta av kvinnorna. Vi gick igenom den. Innanför fanns en annan, lite mindre grotta. Jag förstod att detta var Drottningens plats. Den var längst in, mest skyddad … men jag kunde känna på luften att det fanns en utgång i närheten som inte syntes. Hon hade en egen reträtt. Jag undrade om hennes klan kände till det. Hennes vakter gjorde det säkert. Dessa två kvinnor som ännu inte talat med mig. De hade talat till mig, men inte med mig. De var också mycket vackra och mycket starka. Drottningen hade valt de med bredast och längst benstomme. De påminde mig om två vildhästar som fångats in och tvingats till lydnad. De hade slutat tänka själva. Inte som min Nacza, som var en del av mig, när vi agerade tillsammans … vid den tanken klingade något an inom mig … men jag kunde inte få grepp om det …

Till sist blev hon ändå nöjd med mina svar och lät mig sitta med i ringen. De andra släppte utan protester in mig. Men utan större nyfikenhet. Jag var förvirrad. Det här liknade inte alls det jag skulle ha trott att ett möte med systerskapet skulle vara. Man talade inte mycket. Så såg jag att de flesta tuggade på en rot som jag kände igen. Det var en stark smärtlindrande medicin. Vi brukade ta det om vi var svårt skadade och behövde sova för att läka. Vad var detta? Hade de glömt hur man lever? Jag blev erbjuden en bit att tugga, men jag ville inte. Det var så dubbelt. Dels var det underbart att vara omgiven av människor, av systrar igen. Dels var det skrämmande med den underliga stämningen som präglade festen. Jag la märke till att Drottningen inte tuggade något av roten. De hade ätit av en gryta som fortfarande doftade frestande, men ingen erbjöd mig mat. Och jag sa inget. Jag väntade. Och lät Gudinnan fylla mig. Jag var varnad. Var försiktig, var det en röst som sa, gång på gång, inom mig. Så jag var försiktig. Var uppmärksam, sa rösten. Och jag försökte vara uppmärksam.

Sjungandet återupptogs. När jag nu hörde det uppfattade jag att det var utan klang, utan liv. Entonigt, nästan malande sjöngs de gamla sångerna. Ändå värmdes mitt hjärta. Jag försökte hitta på undanflykter för det underliga mottagandet. Ville försvara dem. Ville så gärna ha hittat hem …

Men jag kunde inte förneka tomheten inom mig. Det var något som var fel. Det fanns ingen värme hos dessa människor hur mycket jag än önskade det. Något hade gått förlorat. Jag undrade hur.

De flesta slocknade där de satt, vid elden. Några drog sig undan allteftersom natten framskred. Drottningen satt lite för sig själv tillsammans med de två kvinnor som fört in mig genom berget. Hon var mycket uppmärksam på allt som skedde. Men varför reagerade hon inte på att så många tuggade på läkerötterna?

Jag var trött och hungrig intill döden. Min kropp behövde vätska. Men något höll mig från att fråga efter det jag behövde. Rädsla för att bli avvisad? Att inte få det jag ville ha? Till slut kom en av Drottningens kvinnor fram till mig och sa att jag kunde komma fram till Drottningen nu. Nästan alla som suttit vid elden och sjungit hade antingen dragit sig undan eller slocknat. De få som fortfarande höll sig uppe såg ut att vara djupt inne i drömmarnas värld där de satt.

Drottningen log vänligt mot mig när jag slog mig ner mitt emot henne.
- Du intresserar mig, sa hon. Du är vaknare än någon annan här och har en energi som är förhållandevis frisk och stark. Men hur är det? Bär du ett barn i din kropp?

Det förvånade mig att hon ställde en så intim fråga till mig. Det var inte brukligt att trampa in i en annan kvinnas innersta utan att bli inbjuden. Jag visste inte vad jag skulle svara. Alltihop föreföll mig så absurt. Jag sa det jag tänkte.
- Det förvånar mig att bli ställd inför en så direkt fråga. Det brukliga är att den som kanske blivit välsignad av Modern själv berättar när det är dags att dela med sig av Hennes gåva.
Drottningen skrattade milt.
- Ja, min vän, det är nya tider nu. Männen har ställt allt på ända och inget av våra gamla regler och bruk fyller längre någon funktion. Men jag är intresserad av dig och vad du kan bidra med till min klan. Alla har vi gåvor och de är till för att världen ska bli en bättre plats för alla.

Min förtvivlan var stark. Nu grät jag varje kväll, innan jag somnade. Varje kväll slickade Xandra mina kinder och la sig tätt, tätt intill. På dagarna hade vi börjat jaga ihop och det gick bättre och bättre. Det blev kött oftare och oftare. Jag kände att jag behövde det; barnet behövde det. Barnet blev något som krävde. Det var som en parasit. Och ingen tog hand om mig! Ibland tyckte jag så synd om mig att det var svårt att härda ut. Jag började alltmer längta efter mänskligt sällskap.

En kväll hade vi varit på väg längre än vi brukade. Det var ovanlig kallt. Som tur var lyste fullmånen och jag följde dess väg i tillit till att Gudinnan förde mig till ett bra nattkvarter. Natten målade allt i silver och svart. De spensliga träd som växte i den här trakten såg skelettliknande ut och fördjupningarna i bergen gapade som tomma ögonhålor. Jag tyckte att det glimmade till i en av hålorna, men trodde att jag misstagit mig. Så såg jag Xandra resa ragg. Jag gjorde tecknet för ”smyga” till henne och vi tog oss försiktigt fram mot mörkret. När vi närmade oss hörde jag sång. Det var gamla kvinnosånger. Och det var kvinnor som sjöng. Lättnaden gav mig blodvallningar. Känslan som väcktes var så stark att tårarna började rinna. Det var bara gammal vana som hindrade mig från att gå rakt in till dem och tillkänna ge mig själv. Vi fortsatte att smyga fram. Jag var nästan ända framme när jag såg deras varningssystem. Jag kände igen det. Det kändes underbart. Människor av min egen sort! Här, mitt ute i ödemarken! Vilka kunde det vara? Kunde det vara någon jag kände, hade någon mer överlevt? Jag försökte känna in flödet från de därinne, men jag var så upprörd, så känslomässigt engagerad att allt jag upplevde var mina egna skakningar av förväntan. Hjärtat slog fort, fort.

Till min stora förvåning visade Xandra fortfarande ragg. Om jag var lugn borde hon väl vara det också? Fast jag var ju inte lugn, förstås. Jag var alldeles skakig. Kunde det stämma, var det sant? Att jag stött på mina systrar? Jag smög mig närmare och lät Xandra stanna där hon var. De fortsatte att sjunga därinne. Lättnaden över att finna mina likar var så stor att det susade och sjöng i mitt blod, och utan att jag var medveten om det började jag sjunga med. Först lågmält och så småningom högre och högre och högre. Plötsligt syntes en högrest gestalt i öppningen till berget. Det var en krigare. Hon var lång, muskulös, vacker. Hennes näsvingar var vinklade uppåt liksom hennes kraftiga ögonbryn. Hon slängde till med huvudet och två andra krigare stod plötsligt vid min sida och högg tag i mina armbågar. De föste mig in i berget.

Jag var förvånad över mottagandet, men ifrågasatte inte. Det var tydligt att den långa kvinnan var Drottning. Det var inte min sak att ifrågasätta en Drottning. Öppningen ledde rakt igenom berget, i en lång gång. Väl ute på andra sidan kunde jag se en eld som brann i mitten av något som nästan såg ut som en innergård. De hade hittat ett mycket bra gömställe. Runt elden satt kvinnor av alla de sorter. Man kunde se att de försökt att klä upp sig till en av
Gudinnefesterna, men de såg ovanligt slitna och trasiga ut. Var det konstigt? Hade de gått igenom bara en del av det jag gått igenom så hade de all rätt att se risiga ut. Jag kastades ner på marken vid elden. Det förvånade mig. Drottningen ställde sig framför mig och hennes gestalt sträckte sig långt upp mot himmelen. Jag förstod att hon använde sig av Gudinnans hjälp för att se större ut än hon var. Det två som tagit in mig hade satt sig på huk på varsin sida av mig. Drottningen började fråga ut mig. Hon sa inte vem hon var och hon berättade inget om det andra. Jag svarade sanningsenligt på allt. Och jag började ”känna”. Allt eftersom min hjärtskärande starka glädje lugnade ned sig började jag känna in stämningen. Att kvinnorna såg slitna ut hade inte med klädseln att göra. Det var deras ansikten. Antingen lyste de av bitterhet, av rädsla eller av hat. Inte till mig, utan mer till livet. Det fanns också de där det bara fanns resignation. En hårdhet lyste i deras ansikten. Hos några glimtade det ändå till något som liknade medkänsla eller systerskap när de såg på mig. Drottningens frågor började sina. Det var en vacker kvinna. Hon såg också mycket hård ut. Jag hade lärt mig att det var utseendet hos någon som tvingats döda många människor. Jag undrade vad hennes historia var.

Tiden som följde minns jag som härlig. Jag var helt upptagen av Xandra, och, förmodar jag, hon helt av mig. Vi gick, lekte och skrattade med varandra. Och när jag vaknade och grät på natten kom hon med sin nos och slickade bort mina tårar. I mina drömmar kunde jag inte skydda mig från smärtan. Det gick bra på dagen. Xandra och jag. Vi växte ihop. Det går snabbt med en liten valp som växer fort och som tror att det som finns runt omkring, just nu, är hela världen. Det blev varmare, och som jag trott var födan inget problem. Det kunde fortfarande bli mycket kallt på natten, men jag var bra på att finna nattläger.

Det tog lång tid att inse. Visserligen hade jag känt mig trött på morgnarna en tid. Och jag började få smak för vissa speciella örter. Illamåendet borde verkligen varit en alarmsignal. Att månadsblödningarna hade upphört tänkte jag först inte på, sedan förklarade jag bort det med att det kan bli så när man är utsatt för svåra omständigheter. Men när magen verkligen blev stor, trots att jag åt så lite och rörde mig så mycket, var jag tvungen att inse hur det var. I mig levde ett barn.

Det var första gången jag var gravid. En del av mina systrar hade börjat tidigt med att föda barn, men det låg inte för mig på samma sätt. Vi är alla olika. Jag visste självklart, som en kvinna ska veta, vad som hände med mig och min kropp. Först gör Gudinnan en slags markering i kvinnans kropp. Hon säger: Här kommer mitt Ljus att ta plats för att växa och så småningom träda ut i världen. Det är när mannens vätska väcker kvinnans krafter. Så byggs en kropp upp inuti en annan; ett utrymme skapas för Ljuset. Men först de sista månaderna bosätter sig verkligen Ljuset i den lilla kroppen. Så länge som möjligt stannar Gudinnans Ljus hos sin Moder, innan det på allvar lämnar sitt hem för att ta plats i en människokropp. Det var viktigt, hade jag fått lära mig, att hjälpa till och göra den nya kroppen till en bra plats att leva på. Genom att äta bra, sova bra, tänka gott, be och meditera för att upprätthålla kontakten med Modern. Det var en hjälp för barnet att minnas sitt ursprung.

Att vara gravid, ensam i ödemarken, med en halvvuxen hynda i sällskap är inte de bästa förutsättningar en kvinna kan ha. Det ursäktar inte, men det gör det mer förståeligt. Mitt humör svängde kraftigt. Det visste jag också var ganska vanligt. Känslosamhet och till och med överkänslighet var sådant kvinnor kunde behöva hjälp med av sina systrar. Läkekvinnorna var bra på att se symtomen innan den gravida själv förstod. För det är ju så att när man själv hamnar i ett tillstånd, av vilket slag det än må vara, är det lätt att tro att det är sanningen man upplever. Jag upplevde definitivt att min frustration, ångest och sorg över barnet i min mage var den Sanna Verkligheten. Och på något sätt kunde jag inte se möjligheten att barnet var Laertes. Jag visste att det var våldtäktsmannens. Det borde inte ha någon betydelse. Barnet visste inte om det. Gudinnans Ljus skulle komma till det vem som än låg bakom. Men jag kunde inte acceptera det. Nu var det så stort att jag inte kunde försöka stöta bort det utan risk för mitt eget liv.

Jag undrar ibland … vad är det som gör att vi gör vissa val och inte andra? Varför insåg jag inte att jag bar på ett barn innan det var för sent? Jag visade ju alla tecken! Vad kommer det sig att jag över huvud taget inte tänkte på att jag kunde ha ett barn inom mig, dels efter att jag och Laertes legat samman så många gånger, och dels efter våldsmannen? Jag hade ju inte skyddat mig sedan slakten på mina systrar. Jag kan inte svara på dessa frågor. Det kan bara Gudinnan göra. Kanske är det så att hon styr våra steg så att vi kan göra det vi måste. Och det är bara Hon som ser meningen i det som händer. Kanske är det så att hon, genom att se till att saker och ting sker, ger oss möjligheter att välja nya vägar. Sedan är det upp till oss om vi tar vara på möjligheten eller inte.