Men här i Dalen var verkligen Barnet i centrum. Man ansträngde sig för att ”se” barnet. Vad var det för människa som växte fram? Vilken uppgift fyllde han eller hon i den här världen? Vad var dess gåvor? Vad behövde han eller hon hjälp med att utveckla? Det blev inga bortskämda barn. Det blev lyckliga, fria individer. Det fanns inte ett bestämt regelsystem som barnen skulle passa in i. Det var barnen som bestämde vad dom behövde. Det krävde ett helt annat samhälle än det jag var van vid. Och ett helt annat samhälle än det som fanns utanför. Alla vuxna hade ett gemensamt ansvar för de små. Det fanns regler, men det var allmängiltiga regler om att inte använda våld och att inte ta något från någon annan. Det var inte precis det jag var van vid. Barnen levde annars i total frihet. Frihet att lära sig saker. Frihet att arbeta. Frihet att möta människor. Jag lade märke till att ingen vuxen satte en gräns för ett barn. De satte gränser för sig själva. – Nu vill jag vara själv, kunde någon säga till ett barn som klängde. Sedan kan jag berätta en historia för dig. Och barnet gick. Och lärde sig att var och en har rätt till sig själv. Det var nog det som var det största. Att varje barn förstod att det var fött för att det hade något alldeles eget att bidra med till världen. Att varje människas särart var det som var det dyrbara.
Jag tänkte på vem Doris och Adamanthea skulle ha blivit om de fått växa upp här. Och vem jag skulle ha blivit. Det var lättare att se mina vänners förmågor. Doris hade varit en Lärare. Hon hade tagit hand om alla barn och med oändlig kärlek och omsorg mött dem där de var. Doris var en storslagen människa som aldrig riktigt känt sig som en krigare. Hon trodde inte på våld. Det låter som hädelse när det kommer från en av De Fria Kvinnorna, men så var det. Hon använde våld för att hon lärt sig att det var så man gjorde för att försvara sig själv och Gudinnan. Detta anförtrodde hon mig en gång när vi satt vid min sten i månens sken. Hon var stark och hon var en duktig skytt. Men hon visste att hon inte skulle överleva särskilt många strider. Hon tvekade alltid en sekund för länge. Avskydde att någon dog för hennes hand. Tänk om hon fått växa upp i Dalen! Och Adamanthea. Den vilda. Den fria. Vem hade hon blivit här? Hon var på sätt och vis född till krigare, eftersom hon värnade sin frihet så fruktansvärt. Men här hade hon haft frihet. Det hade inte funnits någon frihet att värna om eftersom den var självklar. Hon hade blivit skådespelare … det fanns ingen som kunde få oss att skratta så som Adamanthea! Eller konstruktör. Det behövdes alltid nya idéer för att bygga eller hämta vatten eller bevara elden brinnande. Och hon var full av idéer.

Och så jag … jag försökte föreställa mig vad jag skulle ha blivit. Men den enda bild som kom var när jag var försjunken i bön.

Det var en bild jag inte förstod. Den sa mig ingenting och gav mig ingen ledtråd till mig själv. Jag talade med Al-Kihiya om mina tankar och han sa:

- Att se sig själv kan många gånger vara som att se in i en blind fläck. Det finns så mycket inom en som känns som det vore ödesdigert om man erkände så att man istället inte ser någonting. Och anledningarna är av olika karaktär. Många människor pendlar mellan en känsla av speciellhet och värdelöshet. Och vi är ingetdera av det. Vi  är Ljusets barn. Det är så mycket enklare än vi tror. Och samtidigt mycket svårare. Vi vill gärna vara speciella och tror att det ska rädda oss. Att vi annars vore värdelösa. Men ingen av oss kan vara värdelös. Lika lite som någon är speciell. Vi är alla djupt älskade av vårt ursprung. Men vi har glömt vad vårt ursprung är. Och på det viset kämpar vi på. Längtar efter Ljuset, det vi kom ifrån, men inte minns. Tror att vi inte är värdiga för att det vore alltför fantastiskt. Och försöker göra oss speciella för att i alla fall ha någon slags funktion, här på jorden.

Han ord var fina men sa mig inte så mycket. Jag kände mig liksom blank inför dem. Tyckte att min bilden av mig själv i bön som kom varje gång jag försökte se vad jag kunde ha blivit var tråkig och intetsägande.

Men livet på den här platsen var verkligen annorlunda mot allt jag var van vid.

Under en period kom det fler till dalen människor än det någonsin gjort förut. Det var inte vanligt att det kom någon alls. Det krävdes mycket för att hitta dit. Någon som viskade om möjligheten i ens öra. En stark längtan. Och en drivkraft som hjälpte en att inte ge upp fast det var svårt att hitta och svårt att behålla tron på att det fanns. Men under några månader kom nio vuxna och sjutton barn. Inte samtidigt utan i olika grupper. De hade alla, på olika sätt, råkat mycket illa ut. Flera av barnen hade varit utsatta av vuxna mäns övergrepp. Det var nog det som Yemaja hade svårast att hantera. Att barnen inte betydde någonting. Att vuxna människor hänsynslöst beredde sig själva njutning, kunde känna njutning, utan att se smärtan de förorsakade. Utan att se skadan i framtiden.

Vi i dalen fick höra om ett krig som brutit ut. Det var större och värre än något krig förut. Det var ett definitivt sätt att försöka släcka ut allt det gamla. Men det handlade också om nya revir och nya statsherrar som ville ha mer och mer makt. Man hade glömt att man inte kan äga jord. Kriget var mer brutalt och förödande än något annat tidigare. Därav så många människor som kom. Det var det sista hoppet, ryktet om den Förlovade Dalen. Bland de vuxna var det sex kvinnor och tre män.

Det var en stor dal och vi fick mycket väl plats. Ändå uppfattade jag att ett uns av tvivel hade smugit sig in hos Yemaja. Hon tänkte framåt. Hon tänkte på alla människor som skulle kunna komma att vara i behov av Dalens läkande krafter. Hon tänkte på alla som led, som inte hittade dit. Hon tänkte på barnen; totalt utlämnade till de vuxnas godtycke. Och hon fattade beslutet att det var dags att föra ut i världen det vi alla i Dalen visste. Al-Kihiya höll inte med henne. – Det är inte moget ännu, sa han henne. Vi har pratat så många gånger om att det är viktigt att vänta och att det kan ta lång, lång tid. Kanske flera livstider. Kanske många tusen år. Under tiden ska vi odla de insikter och den förståelse vi har, sköta om platsen som tilldelats oss och växa i Ljus! Han försökte på alla sätt att övertala henne.

Även om vi inte hade någon uttalad ledare i Dalen, vägde Yemajas och Al-Kihiyas ord tyngst. Enbart av den anledningen att de var de som ”såg” mest. De förstod helheten bättre än någon annan. Ljuset var starkast i dem och man kunde se att det strålade från deras ögon av ren kärlek. Jag hade aldrig varit med om något liknande. I deras närvaro förändrades världen och blev hel. Eller så hel den kunde bli för mig. Ensam bröt jag ibland fortfarande ihop i saknad över alla jag förlorat. Jag ville bli som de, men visste inte hur. Om jag förklarade det för dem skrattade de åt mig och sa att min önskan var allt som behövdes.

Dalen var ett välorganiserat samhälle utan yttre struktur. Det som sattes i första rummet var barnens väl och ve. Här handlade det inte om att uppfostra någon till ett visst syfte. I min kvinnoby hade alla småflickor med modersmjölken lärt sig att bli krigare för att försvara Gudinnan och friheten. Det var det grundläggande, det viktigaste. De gamla normerna. Gudinnans storhet. Livets ursprung, Kvinnan. Det var något jag aldrig hade ifrågasatt. Jag hade utgått från att det var det bästa. För flickorna och för världen. Pojkarna som skickades till Hästmännens by vid sju års ålder uppfostrades i samma tradition fast med ett manligt perspektiv. Det var så självklart för mig att jag mådde illa när jag mötte den nya tidens barn. Som inte fick ta del av något av det som jag trodde var viktigt.

Minnena är oklara och suddiga. Mitt problem var att jag var svår för min omgivning att hantera. Jag ställde frågor. Om jag inte förstod ville jag veta. Om jag inte förstod det jag fått veta ställde jag ännu fler frågor. Det var mycket svårt att godta något som verkade fel. Och anledningen till att jag inte blev kvar på skolan var just min vetgirighet och mitt ifrågasättande. Någon gång i nioårsåldern fick Sol nog av mig och skickade mig med en grupp kvinnor till det som skulle bli mitt verkliga hem under så många år. Då hade det hänt mycket, i mina ögon, oförklarliga saker på Skolan.

Men nu var jag någon helt annanstans. Nu var jag i Dalen.

Tiden gick på denna läkande plats utan att det märktes. Jag skulle lika gärna kunna säga att tiden stod stilla. Där bodde många människor. Allteftersom lärde jag känna fler och fler. Jag fann min plats bland alla dessa mjuka, starka och kärleksfulla. Jag lärde mig att sluta kämpa. För att istället leva.
Inom mig fanns sår som inte skulle hinna läkas under den livstiden. Men de blev mer som ärr som skavde ibland. Jag kunde se det som hänt i ett större sammanhang. I alla fall vissa stunder. Något nytt föddes i mig. Något jag inte visste fanns. En ömhet inför livet. Varsamhet. Det blev jag som tog hand om djuren i dalen. Jag vårdade. Jag … krigaren, skötte de små och värnlösa. De nyfödda. Jag blev också barnmorska efter att Yemaja givit sig av.

För Yemaja gav sig av. Kanske började det med att jag kom dit. Jag vet inte. Men min berättelse om mitt liv, om slakten på kvinnorna, hårdheten och hänsynslösheten mot barnen kan ha påverkat. Det var inget nytt för henne. Hon hade ju själv levt under de förhållandena och valt bort det. Ändå … Att förnedra, stena och begrava en havande kvinna utan hänsyn till det Liv hon bar inom sig. Inas handlande berörde henne också djupt. Att svika en av sina egna systrar.

- Det har gått för långt, hörde jag henne säga till Al-Kihiya, mannen med det vita skägget som delade hus med henne. Det kan inte vara meningen att man ska glömma det gamla så totalt! Hennes röst var pressad. Hon försökte lägga band på sig. Jag hade kommit gående för att lämna tillbaka en skål. Jag stannade utanför deras hus. Hejdade mig och lyssnade. Al- Kihiya svarade: - Du vet ju hur det är. Det var likadant förut. Skillnaden är att du inte såg allt, inte var den du är idag, inte visste hur enkelt det kan vara. – Men barnen! Man har glömt att barnen är det viktigaste av allt! Man har glömt att de är vår framtid, vårt hopp och vår glädje! Barnen måste vara lyckliga! Hon lät förtvivlad. Jag förstod att han tog henne i sin famn och höll henne medan hon grät. Jag ställde skålen utanför dörren och gick.

Under Sols långa resa söderut omvandlades tragedin till något begripligt. Inom henne växte en ny slags lära fram. Den gamla kunskapen fanns där. Men den var plötsligt farlig. Sol anpassade den till rådande omständigheter. Mer passande i tiden. Hennes tanke var nog god. Det gällde att föra den gamla kunskapen vidare utan att stöta sig med den nya, manliga guden. Det gällde att inte vara ett hot emot männen.

Sol kunde en sak riktigt, riktigt bra. Det var Kärlekens konst. Hon kände och förstod kvinnokroppen. Det låg en enorm kraft förborgad i kvinnokroppen. Hon visste att det var viktigt att föra den kunskapen vidare. Hur lär man ut det utan att bli farlig för män?

Hon föll i egen fälla. Kanske var hon inte så klarsynt som hon själv trodde. Kanske höll inte henne osjälviskhet när hon stod ensam. Kanske var det så att hon djupt inom sig förlorat tron på Gudinnan och att Hon alltid sörjer för de sina. Jag vet inte. Men hennes nya Skola blev inte en plats där människor kunde komma för att lära av och möta Gudinnan, utan en plats dit män kunde komma för att förlusta och tillfredsställa sig, utan att lära sig någonting. Män kunde också hämta sig en hustru hos Sol, kunnig och stark.

Resultatet, som ingen kände till, blev en katastrof. Det fanns tre skikt. Ett offentligt: Här fanns duktiga, villiga kvinnor som känner sin plats och vet vad deras plikt är. Ett icke offentligt, som gick ut till kvinnor runtom: Här finns en Skola av den gamla läran, här skyddar vi vår kunskap och lär ut den i hemlighet till alla som vill; kunskap om vår Föderska, Gudinnan som skapat Himmel och Jord. Och ett tredje, rent affärsmässigt: Skolan levererar kvinnor med kunskap om kvinnosaker mot skälig betalning. Givetvis är kvinnornas kunskap utan makt.  Och så har kvinnans status blivit underordnad. Man kan köpa och sälja henne, det är till och med en kvinna som gör det. Hennes kunskaper har blivit, inte ringa, men obetydliga. Går att köpslå om.

Skolan minns jag. Där fanns också många barn. I början var det också mycket lek. Där fanns ”en stor flicka”, Natalja. Kanske var hon i tioårsåldern. Hon blev min fasta punkt. Till henne kunde jag gå med allt. Om jag var ledsen, hade frågor, ville ha närhet eller bara sitta tyst. Då var hon där. Hon hade flera små flickor under sitt beskydd. Det var så det var uppbyggt. De större flickorna tog hand om de mindre. På Skolan var jag kvar tills jag nådde en ålder av kanske nio år. Det var då jag kom till klanen. Det var då mitt riktiga liv började. I början av Skolan minns jag bara lek. Enda skillnaden mot tidigare var att det inte fanns några småpojkar här. Det var något jag la märke till men accepterade. Vuxnas definitionsmakt är total och är man tillräckligt ung ifrågasätter man inte. Världen är det som presenteras för en. Ifrågasättandet kom senare.

Kvinnan som drev Skolan var en liten bestämd och en aning rundlagd dam. Hennes definitionsmakt var i sanning menad att vara total. Hon tyckte om sin uppgift att fostra småflickor till det hon trodde på. Minnet av henne växte fram  mer och mer. Hon hade varit borta från mitt medvetande under lång, lång tid. Men ju mer jag låter bilderna växa fram, desto tydligare blir hon. Hennes namn var Sol.

Sol hade bestämda uppfattningar om allting. Allt som inte passade in i hennes värld uteslöt hon. Det var anledningen till att jag, till slut, inte kunde vara kvar på Skolan. Sol hade själv gått i en Skola där Gudinnan tillbads. Hennes tanke hade nog varit att stanna där livet ut. Som så många gjorde som föddes i en Skola. Hennes liv var vigt åt Gudinnan.

Men Skolan brändes ned av den nya tiden, den nya Guden. Alla utom Sol dog. Många var de som dog. Kanske hundratals. Alla Sols vänner, alla hennes Lärare. Hon var helt utlämnad. Samtidigt var hon djupt troende. Gudinnan levde starkt i henne. Jag, om någon, kan idag, förstå hennes trauma, hennes konflikt. Svårigheten att lösa gåtan med vad Gudinnans vilja skulle kunna vara, när Hon så hänsynslöst utplånade de som verkade för Hennes räkning.

I den gamla Skolan tillbads Livet. Tillbads, utforskades, levdes. Kvinnans sköte och dess förmåga att frambringa Liv var Gudinnans port och väg. Sexualitetens gåvor var de högsta och renaste av alla Livets gåvor. Kärlekskraft, Livskraft, Växtkraft, Gudomlig kraft. På Skolan skolades verkligen kvinnorna i den rena Gudinnekraften. De egna behoven blev betydelselösa i förhållande till Gudinnans väg. Skolan var ett Gudomligt Hus, en Kyrka, för alla runtomkring. Ditt kunde alla komma som ville be, omfamnas av Gudinnan, eller bara sitta i Hennes Stillhet. Många var de kvinnor och män som kom och fick lära sig Kärlekens Konst. Ja, Sol var själv ett barn som fötts i Skolan, frambringad ur ett möte i Gudinnans Helighet.

Sol flyttade söderut efter tragedin. Den nya, manliga Gudomen kom norrifrån och hon insåg att hon inget kunde göra där hon var. Hon startade en ny Skola, nära havet. Det var där jag hamnade.

Under Sols långa resa söderut omvandlades tragedin till något begripligt. Inom henne växte en ny slags lära fram. Den gamla kunskapen fanns där. Men den var plötsligt farlig. Sol anpassade den till rådande omständigheter. Mer passande i tiden. Hennes tanke var nog god. Det gällde att föra den gamla kunskapen vidare utan att stöta sig med den nya, manliga guden. Det gällde att inte vara ett hot emot männen.

Vi avslutade vårt samtal och jag gick dröjande därifrån. Tomheten i hjärtat var större än någonsin. Ifrågasättandet av Gudinnan gjorde att jag kände mig darrig och svag. Jag längtade efter att Utu skulle hålla om mig och jag chockerades över min längtan. Jag kände mig mycket liten. Jag, en kvinna, längtade efter att bli omhållen! Men detta var en plats där Ljuset var starkt, precis som Yemaja sagt, och när jag suttit vid bäcken i gräset ett slag kändes det mycket bättre. Även om jag grät på kvällen när jag lagt mig visste jag att de tre unga kvinnorna skulle komma på morgonen och ta hand om mig. Trots att jag kände mig ensam var jag inte ensam. Den natten drömde jag om Utu. Vi träffades på ett berg.  Vi höll om varandra och talade inte särskilt mycket. Det var ett mycket högt berg. Så högt att molnen samlades runt det, långt nedanför oss. Vi grät och skrattade. – Här kan vi alltid ses, sa jag till honom och han nickade och log. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle hitta tillbaka dit. Vi höll varandra hårt. Så sveptes hela berget in i ett moln av rosa och vi försvann. Jag vaknade nästa dag av att kvinnorna sjöng en underbar trestämmig sång om jorden och himmelen. Jag lät dem ta hand om mig.

Efterhand upptäckte jag att jag delvis kunde bestämma själv om jag skulle låta känslan av tomhet ta över mitt hjärta helt eller om jag skulle välja att gå in i glädje och tillit. Ibland drabbade det mig bara. Tomheten. Den våldsamma längtan.  Då gick jag undan och bad. Till Gudinnan. Jag gjorde små försök att kalla henne för Ljus eller Kärlek. Det gick,  även om det kändes annorlunda. Någon gång provade jag att säga Gud, men det gick inte. Genast genomströmmades jag av minnen från våldtäkten. Mitt barn som hängde halvt uppäten från en trädstam. Fostret som fick sin grav mellan mina ben. Så jag höll mig till det som kändes bra. Ljus. Kärlek. Gudinna. Utu var levande i mig, och blev mer till glädje än till sorg. Ibland drömde jag om honom. Jag är säker på att det var verkliga möten i drömvärlden och Yemaja höll med mig. Hon bad mig hälsa till honom. Han hälsade tillbaka.

På den här läkande, stilla platsen kom minnet av min tidiga barndom tillbaka. Det som varit helt avstängt. En liten gnista i mig växte, av minnen från en tid där jag var ett litet barn. Jag mindes mig själv som ett udda barn. Var det sant? Jag vet inte. Besvärlig? Jag vet inte. Min mor lämnade bort mig så tidigt att jag inte kunde återkalla hennes ansikte för mitt inre. Hennes händer, hennes armar … hennes famn … det kom till mig. Fasta, bestämda, kärlekfulla händer. Och så kom några ord som varit borta så länge …
Hon sa till mig:
- Du har ett syfte, barn. Minns det. Alltid. Du har ett syfte i den här världen och det är anledningen till att jag lämnar dig.
Kan inte minnas någon direkt känsla kopplad till orden. Det var ett påstående som inte sa mig något då jag fick höra det. Kan jag ha varit fyra år? Var någonstans? Vet inte. Det är bara diffusa, men inte obehagliga minnen från tiden innan Skolan. Många barn. Många vuxna. … bara kvinnor? Det fanns nog män i bakgrunden. När de kom tystnade leken, blev stillsammare. Varför? Vet inte. Man tycker att det borde varit tvärtom. Män är väl mer lekfulla än kvinnor? Kvinnor bär livet på sina axlar och har inte samma lättsamhet som män. Är det inte så?

Jag tror att jag sov hos min mor. Med hennes armar och händer runt mig. Jag minns att jag brukade drömma om det när jag kom till Skolan. Men inte heller här kan jag minnas någon särskild känsla. Mer än att jag tyckte om de drömmarna. De gjorde mig trygg. Kanske kom hon verkligen till mig på natten för att jag inte skulle sakna henne?

Jag baxnade när jag hörde henne. Hela mitt liv skulle förnekas om jag gjorde det. Allt jag någonsin trott på skulle ifrågasättas. Min grund skulle raseras. Yemaja skrattade när hon såg min min. – Jag tror du känner samma som Utu gör inför att se sin livslögn, sa hon leende. Jag rodnade. Kunde det vara möjligt? Kunde Gudinnan vara min livslögn? Jag mådde illa. Men jag förnekade det inte.
- Jag ska berätta vad jag tror, sa Yemaja. Jag tror att detta är en tid av befrielse. Jag tror att Kärlek är det enda som är bestående. Jag tror att kvinnor har låst sina hjärtan genom att följa det man trott varit Gudinnans väg. Kanske, jag säger bara kanske, är kärleken mellan en man och en kvinna det som ska till för att öppna våra hjärtan igen. Kanske är den en spegling av den allomfattande totalt genomsyrande Kärlek som en gång skapade världen. Vi har under lång tid glömt bort att betrakta männen som fullvärdiga människor. De har bara varit män, eller hur? Och eftersom Gudinnan var kvinna och allenarådande och vi är avbilder av henne, så har vi varit allenarådande på jorden.
- Jamen, sa jag, nästan förstummad av chock, det är ju vi som föder barn! Det är vi som bringar liv till världen! Det är vi som ser årstidernas växlingar och förstår innebörden av det. Det är vi som ser konsekvenser av handlande generationer framåt. Män är kortsiktiga och bryr sig bara om att överleva här och nu. Män använder våld för att få sin vilja fram, istället för att se vad som är bäst för alla …
- Nåja, sa hon, alla är inte sådana. Och det är kanske det som ska förändras. Hur skulle Gudinnan kunna svika oss så som vi tycker att  hon gjort om det inte finns en djupare mening bakom? En mening som vi inte kan se? Jag tror att det är dags för den kvinnliga gudomligheten att kliva tillbaka och släppa fram den manliga. För att det så småningom ska kunna ske en utjämning, en balansering där vi kan inse att det helt enkelt handlar om att låta Ljuset leda oss. Jag vet. Det är svårt att tänka sig. Det har tagit mig många år att komma fram till det jag säger nu. Och jag har inte tänkt fram det. Det har kommit i böner och i kontakt med det jag förut kallade Gudinnan. Tänkt dig en värld utan motsättningar mellan kvinnor och män!

Hon log och såg drömmande ut. Uppfylld på något sätt. Jag hade gärna velat ha hennes övertygelse. Men det hade jag inte. En värld där kvinnor och män levde tillsammans på lika villkor? Hur skulle det se ut? Jag kunde inte föreställa mig det.

Hon log mot mig. Jag var djupt tagen. Och förstod intensivt att det var sant. Att genomskåda sin livslögn skulle dra undan hela hans grund. Skulle rasera hela hans värld. Ändå … tänkte jag, vars värld raserats så många gånger, ändå borde det väl vara bättre att göra det och vara fri? Än att leva olycklig i ofrihet.

- Hur vet du allt detta? frågade jag Yemaja. – Jag är hans köttsliga syster, svarade hon. Jag tog mig ifrån allt det jag berättat om, men jag gjorde det med öppna ögon. Jag har haft min resa. Han har sin. Och du har din.
- Jag älskar honom, sa jag. När han nu är borta finns ett tomrum i mitt hjärta. Hur kan det vara så? Jag har alltid trott att kärlek är frihet. Och i frihet låter man den gå som vill gå. Så var det i kvinnobyn. Vi var alla delar av en enhet. Vi älskade varandra och såg på varandra som bidrag till helheten. Vi ägde inte varandra. Jag vill inte äga Utu. Jag ägde inte den man jag sökte mig till bland de fria Hästmännen. Han var fri. Jag var fri. Vi valde varandra för att vi tyckte om varandra. Inte för att vi måste. Jag ägde ingen av de kvinnor som ibland värmde min säng i byn. Men jag tror att jag älskade dem alla. Kärlek har förut berikat mig. Nu är det som om en del av mig har dött när han har gått. Fast jag vet att det är fel skulle jag vilja tvinga honom att stanna. Men jag visste inte detta förrän han var borta. Det känns som om han svikit mig. Och jag vet ju att han inte gjort det. Han gör det han måste göra.
Hon tvekade. – Jag vet inte, sa hon långsamt. Som du kanske förstått är det väldigt speciella människor som valt att bo på denna plats. Den här dalen är en fristad från det som pågår ute i världen. Här lever bara människor som vågar att se igenom sin egen livslögn. Människor som är beredda att ge upp sitt jag för att bejaka Ljuset. Alla är inte där ännu, men alla har intentionen att nå dit. Platsen här är helig. Ljuset genomsyrar den. Du kände det säkert redan på väg hit. De som inte ska vara här står inte ut med det och kommer aldrig hit. Eller kommer hit och lämnar sedan, som Utu. Fyller på lite grand. Jag har levt här i många år nu. Kom hit när mina barn var små. Jag säger inte längre att Gudinnan fyller mig, som jag gjorde. Jag säger att Ljuset fyller mig. Eller att jag lever Ljus. För varje dag som går blir det alltmer sant. Jag ”ser” mer och mer och det jag ”ser” är inte samma som jag ser med mina vanliga ögon. Men jag ”ser” inte allt och jag förstår inte allt. Du är också en som ”ser”, men du har levt förblindad eftersom du fått kämpa så för att överleva. Det kommer att komma mer och mer Ljus till dig på den här platsen. Se då om du kan släppa idén om Gudinnan. Om du kan byta ut tanken om henne till tanken på Ljuset.