Den kvällen berättade Utu att han inte skulle stanna längre. Jag kunde inte förstå varför. Den här platsen var … hemma. Och jag visste att det var hemma för honom också. Han förklarade det med att han inte kunde göra det jag gjort. Han kunde inte låta sig helas. Det gick bara till en viss gräns. Och det berodde på att han upplevde att han svek Fatima. Han ville inte släppa sin skuld, sin sorg, sitt inbillade öde. Han sa sig att han inte kunde. Jag visste att han inte ville. Men jag förstod inte varför. I mig var en sådan frid att jag bara konstaterade att det var som det var. Jag ville ge honom något. En avskedsgåva. Ett bevis på min kärlek och min tillit. Men jag hade inget att ge mer än min kärlek.. När jag såg in i hans ögon förstod jag att han visste vad jag tänkte. Men han kunde inte ta emot. Hade han tagit emot hade han fått släppa Fatima. Hade han tagit emot hade han låtit sig helas. Något hindrade honom från det.

Den natten sov vi tätt, tätt ihop. Jag vaknade av att han grät. Tyst, tyst grät han och höll mig hårt. Jag sa inget, bara andades lite djupare för att lugna honom. När vi somnade in igen drömde vi om älskog. Vi lämnade våra kroppar och förenades med lätthet på ett annat plan. Utu och jag var förenade i anden. Fria och förenade. Det var inte som med Hästmannen, inte som med Laertes, inte som med Joas. Det var förening i total frihet. Utu hade lagt sin begränsning i sin kropp. Men hans ande var fri.

Han begav sig av nästa dag som han sagt. Först när han åkt insåg jag att jag skulle komma att sakna honom. Jag hade trott att jag när jag helades skulle vara skyddad mot all smärta. Så var det inte. Jag förstod inte. Kärlek, sann kärlek var för mig frihet. Inte band. Jag tillät mig att vara i saknaden och längtan. Vad som helst var bättre än att stänga hjärtat igen. Jag talade med Yemaja om det.

- Som du vet har Utu varit här förut. Två gånger. Han helas lite mer för varje gång han är här, och jag har aldrig sett honom så hel som den här gången. Du har gjort honom gott. Men som du förstått vill han inte. Att bli helad skulle innebära att han fick erkänna att vissa delar av hans liv varit en lögn. Och det vill han inte. Han beskriver sin uppväxt som fri och vacker, med kärleksfulla och medvetna föräldrar. Det var också så hans föräldrar ville att det skulle vara. Det är inte sant. Hans mor var en dominant och medveten kvinna som inte fått utrymme i den nya tiden. Hennes ”sort” är inte accepterad, inte ens i Utus hemby. Hans mormor blev dödad för sin dyrkan av Gudinnan. Hans far, som älskade sin hustru mycket, slog henne för att hon skulle bli som han trodde att de andra kvinnorna var, undergiven och lydig. Han var rädd för att sticka ut, för att dra uppmärksamheten till sig. Han trodde att de kunde bli dödade allihop om inte hon anpassade sig. Detta har legat under ytan under hela Utus uppväxt. Han såg inte våldet. Men han var ett sensitivt barn och barn vet mer än de förstår själva. Varför tror du att han gav sig av hemifrån så pass tidigt i sitt liv som han gjorde? Varför tror du att han inte återvänt utom för korta visiter? Trots att han beskriver hembyn som ett paradis. Under en av Utus tidiga resor slog fadern ihjäl modern. Det var naturligtvis ett misstag. Inget han ville göra. Men våld har en tendens att stegras när det används. Våld behöver avvisas redan i tanken för att utrotas. Utu vill inte höra sanningen om moderns död. Samtidigt anklagar han sig själv för att han var borta när det hände. Om … Om han varit hemma skulle han kunnat hindra det. Detta upprepas när han träffar Fatima. Fatima, den som skulle bli den han räddade, när han nu inte kunde rädda sin mor. Fatima, som inte ville bli räddad när hennes hem var utplånat. Han lever i en livslögn som han inte vill ta sig ur. Och det enda vi kan göra är att älska honom.

I ljuset från den sjunkande solen delade vi vår måltid. Bröd, saltkristaller, smör och några ytterligt krispiga växter som smakade fantastiskt. Muggarna av lera fyllde vi med vatten från bäcken. Trots att det var enkelt mättade det på ett behagligt sätt. – Hur länge stannar ni? frågade kvinnan, vars namn var Yemaja. – Jag stannar några dagar, svarade Utu, men Altheia stannar gärna så länge hon behöver. Jag ryckte till. Det var första gången jag hört honom säga mitt namn. Hade jag ens sagt det till honom? Altheia. Jag hade inte använt det sedan jag mötte Laertes. Under hela min tid som man var jag Alexander.

Men frågan om mitt namn försvann. Dalen och människorna fick mig att slappna av och njuta. Allt kändes självklart. Jag råkade få syn på min spegelbild i ett vattendrag. Det jag såg var inte vackert. Jag var sned i ansiktet. Jag såg sliten och tärd ut. Som om jag blivit levande begravd, tänkte jag galghumoristiskt. Yemaja frågade om jag ville berätta vad som hänt. Jag hade tänkte berätta om steningen och att jag blivit begravd, men plötsligt hörde jag mig berätta mitt livs historia. Jag berättade allt. Det tog halva natten.

Jag sov i ett av de små husen. Med Utu. Sov en djup, läkande sömn. På morgonen kom tre unga kvinnor och hämtade mig. De förde mig till ett hus lite längre in i dalen. Det påminde mig om vår helandegrotta hemma i kvinnobyn. Trots att det var ett hus. Man badade mig i varmt vatten. Tog hand om mig som man tar hand om ett barn. Jag fick insmörjning av läkande oljor. Fantastiska frukter till frukost. Till sist fick jag lägga mig i en mjuk bädd. En av kvinnorna satte sig så att hon höll mitt huvud i sitt knä. En satte sig vid mina fötter och höll dem i sitt knä. Den tredje höll en hand över min mage och en över min bröstkorg. Snart kände jag hur något upplöstes inom mig. Jag var en porlande bäck i stället för krasande stenar. Jag upplöstes. Fantastiska färger bäddade in mig. Och mitt i det ett Ljus. Jag var hemma.

Efteråt skrattade de unga kvinnorna. De berättade att det aldrig varit så lätt första gången att hela någon. De var upprymda, glada. Liksom jag. Jag fick en klänning när jag gick därifrån. Ett klädesplagg jag inte var van vid. Det var ett vitt, mjukt tygstycke, finurligt hopfogat så att det kunde svepas om mig på ett sinnrikt sätt. Det krävde att jag fick gå med lite kortare steg. Jag njöt av känslan av det mjuka tyget mot min kropp. Det kändes som om jag svävade fram. Något hade lyfts av mig och jag liksom strålade inifrån och ut. Jag kände det i varje fiber i min kropp. Jag kände mig som en Gudinna.

Utu drog efter andan när han såg mig. Skrämde jag honom? Han såg rädd ut. När jag igen såg min spegelbild fanns ärren inte längre kvar i ansiktet. Det var fortfarande lite snett, men det betydde inget längre. Det var bara ett bevis på att jag levt ett liv. Jag strålade verkligen. När jag mötte Yemaja omfamnade hon mig och kallade mig syster. – Jag har längtat efter dig, syster, sa hon. Fast jag inte förstod vad hon menade kände jag att det var sant.

Nästa dag var det bitande kallt. Det kom moln ut ur munnen när vi talade med varandra. – Nu är det inte långt kvar, sa Utu. Kan du härda ut lite till? Det kunde jag. Någonting var definitivt annorlunda. Det var lättare att andas, trots kylan. Ljuset var klarare. Jag tänkte att det måste vara höjden. Skrattet hade övergått till en känsla av tillfredsställelse, ja, nästan frid. Jag såg den smala bergsvägen svänga skarpt åt vänster. Undrade ett kort ögonblick om vi verkligen skulle klara det. Plötsligt kom vi in i ett trångt bergspass, väggarna var så höga att det var mycket mörkt. Utu fortsatte självsäkert. Här blev det ännu kallare. Ändå kände jag mig lugnare än någonsin. Det kändes som om jag var på väg hem. Som om jag äntligen var på väg hem. – Hur visste du att jag skulle hit? frågade jag Utu. – Det var när jag kände hur stark din förmåga att hela var. Trots att du var sjuk kunde du hela bara genom att lyssna och hålla om mig. Det är bara på den här platsen som vi ska till, som jag mått så bra som sedan du höll om mig. Han log. Jag förstod att han också var påverkad av  omgivningarna.

Så öppnade sig en enorm dal framför oss. Den låg långt nedanför oss och sträckte sig så långt bort att jag inte kunde se var det slutade. Här var det mycket varmare. Det var alldeles grönt nedanför oss. Solen verkade fylla hela dalen. Jag drog efter andan. – Inte illa, va? sa  Utu stolt, som om det var hans alltihop. Jag skrattade förtjust. – Nej, sa jag, inte illa! Det tog lång tid att ta sig nedför berget, men det gjorde ingenting. Plötsligt var allt lätt och roligt. Det var verkligen som att hitta hem.

Det tog nästan hela dagen att ta sig ner. Men när vi kom ner blev vi väl emottagna. Man hade sett oss och förberett sig. Den första som mötte oss var en högväxt kvinna som såg ut som en levande staty. Jag tyckte att hon var mycket vacker. Så rena, skarpa drag. Hon bar en enkel, blå klänning i ett lätt tyg liksom svept omkring sig. – Utu, sa hon, så roligt att se dig igen! Vi saknar dig när du inte är här! Han log lite generat. – Du har en vän med dig ser jag! Välkommen, du med! Vi har förberett med en liten måltid.

Vi, det var kvinnan själv och en man med långt vitt skägg. Han stod lite bakom henne och hade de vänligaste ögon jag någonsin sett. Han sa ingenting.

Solen var på väg ner, men lyste in mellan bergstopparna. Det var varmt nere i dalen, precis lagom. Det låg små hus här och var. Enkla trähus, överdragna med vit lera. Grästak. Men vi gick bort från husen, till en liten kulle bredvid en bäck. Där satte vi oss i gräset. Vi pratade inte om något särskilt. Jag upplevde en ny känsla av frihet. Friheten i min klan var alltid präglad av kamp. I den fanns en underton som sa att frihet inte var gratis. Man måste vara på sin vakt och slåss för den när det krävdes. Man måste offra något för att vara fri. Men här … det kändes mjukt på något sätt. Jag var fri att vara precis som jag var, utan att kämpa. Kvinna, svag, sjuk, ledsen, sårad, stark, glad, ja, vad som helst. Det fanns utrymme för det som var jag. Och jag behövde inget berätta för någon. Samtidigt visste jag att jag skulle kunna berätta allt och bli lika väl emottagen. I mig fanns en känsla av att det inte fanns något att dölja. Ingenting. Jag upplevde att jag aldrig mer skulle kunna förställa mig. Aldrig mer spela en roll.

- Jag har lovat mig själv att vara Fatima trogen och hedra hennes minne i resten av mitt liv. Jag skulle aldrig mer komma en kvinna nära. Sa han med stort allvar.

Jag tittade på honom. I det svaga skenet från glöden var det svårt att se hans anletsdrag, men jag var säker på att han skojade. – Du skojar, sa jag. Han ryggade tillbaka. – Det gör jag verkligen inte, sa han. Jag hedrar henne. Då kunde jag inte hålla mig längre. Resan, tröttheten och lättnaden över att ha fått tillbaka orden bidrog säkert. Jag började skratta. Skrattet rullade längs väggarna på den lilla grottan. Det var mycket hjärtligt. Åh, jag älskade honom. Han var en mycket vacker själ och även om Gudinnan säkert skrattade lika mycket som jag så var jag säker på att han var en av hennes favoriter. Till slut rann tårarna och jag var tvungen att hejda mig. Det var underbart att få skratta så mycket. Så fritt. Kunde inte minnas när jag gjort det sist. Tyckte aldrig att manlig humor var lika rolig som den kvinnliga. Han var förorättad.
– Vad är det som är så roligt? undrade han vresigt.

Hur skulle jag förklara det? Han levde i sin värld där Fatima var hans drottning. Han drömde om det som kunde ha blivit. Han vårdade sin dröm, pysslade om den och vattnade den. Och det fanns ingenting som kunde krossa den. Den enda som kunde fått honom att inse att den inte var sann, var död. Fatima, den vilda, hon, som ingen kunde tämja, Fatima som lagt sig med djurvaktaren när hon var uttråkad, som visat skötet för att få tyst på smädelser mot kvinnor … Hur kunde han tro att de skulle ha kunnat leva ett lugnt och underbart liv där hon hållit sig till honom och inte haft några andra män? Henne ville han vara trogen fast hon var död. Ja, ja,  det såg man ju hur det gick med det. Jag började skratta igen. Det nya samhället hade märkliga konsekvenser. – Förlåt mig, sa jag. Förlåt. Jag torkade bort tårarna. Det är inte min mening att skratta åt dig. Tanken är vacker. Du är en god människa, min hjälpare. Ja, en storartad människa. Hoppas du kan förlåta dig själv för att vi var tillsammans. Jag menade verkligen vad jag sa. Så somnade vi i varandras armar igen.

Dagen efter var vi på väg. Vi kom allt högre upp i bergen och det började bli ordentligt kallt. Jag förstod varför han tagit med så mycket fårskinn. Jag var fortfarande bara skinn och ben och frös lätt. Jag frågade efter hans namn. – Har jag inte sagt mitt namn? frågade han förvånat. Jag heter Utu. Min mor sa att det betyder Solen. Jag tittade på honom från sidan. Hans ljusa blick, solen som lyste upp honom bakifrån och gav honom som en gloria. Ja, det passade honom bra, det namnet. Jag tänkte på Laertes och första gången jag såg honom. Jag hade tyckt att han också hade lyst inifrån när solen gav honom en gloria. Utu och Laertes. De hade samma ljus inom sig. Samma varma, stora hjärtan. Jag blev glad av att tänka på det. Kände mig över huvud taget väldigt glad och förväntansfull. Det bittra som nafsade mig i hälarna ibland, dök upp allt mer sällan. Jag försökte medvetet att överlämna all min smärta till Gudinnan och jag hade börjat be regelbundet till Henne. Det må så vara att jag var arg på Henne, men det hjälpte ändå att be Henne lätta mitt agg, min sorg och min rädsla. Dessutom talade jag med Henne om hur arg jag var på Henne och Hon verkade acceptera det fullkomligt. Den här känslan av glädje kunde jag inte förklara. Kunde inte minnas när jag känt den sist. Jag nämnde den för Utu och han sa att det inte var ovanligt att man kände det ju närmare man kom den plats dit vi skulle. Jag blev förvirrad. Skulle jag kunna känna av den platsen innan vi var där?

Resan var lång och till en början fick jag ligga på vagnsgolvet för att ingen skulle få syn på mig. Det var obekvämt. Men jag tror att han tyckte att det var skönt att han slapp se på mig. Till slut somnade jag, trots skumpiga vägar och en trotsig åsna.

Vi kom längre och längre från byn. Nu satt vi bredvid varandra och jag kunde känna att mera förändrades ju längre bort jag kom från min grav. En sång kom till mig. Jag hörde min egen röst ljuda över bergen. Först lite rosslig, sedan allt klarare. Jag har aldrig haft en vacker röst, men den var kraftfull. Min hjälpare höll på att leda åsnan rakt över ett stup. Jag kunde bara skratta åt hans ansiktsuttryck. Jag skrattade! När jag kom på det skrattade jag ännu mer och höll på att ramla ur kärran. Till slut började han också att skratta. Jag hade fått tillbaka rösten! Orden!
Vi stannade för natten i en liten grotta utefter vägen.

Det var ansträngande att tala. Jag hade inte talat på två månader. Jag visste inte vad jag skulle tala om nu när jag hade möjligheten. Det hade ju gått bra att vara tyst! Först skrattade jag mycket. Det var pirrigt att kunna tala igen. Sedan kom enstaviga ord. – Vatten! Tack! Täcke! Men när vi låg bredvid varandra i mörkret, och det var varmt och tryggt,  kom dom, orden, alltmer lättflytande. Äntligen fick jag berätta min historia. Äntligen fick han veta var jag kom ifrån och vilken väg jag hade gått. Äntligen fick jag berätta om Adamanthea, den vilda, som liknade Fatima så. Jag förstod att han inte trodde mig. Kunde känna hur han höll det jag sade ifrån sig. Han sa: - Du kan inget veta om henne. Du kan inte förstå den kärlek vi kände till varandra. Men det kunde jag. Jag visste. Det spelade ingen roll. Jag hade inte längre något  intresse av att ändra honom. Det kunde han bara göra själv. Men det var skönt att få berätta om mig och mitt folk. Och att få ställa frågor! Jag ställde massor av frågor om vart vi skulle.

Han ville inte berätta så mycket. Sa att det fanns en plats för sådana som jag. Ett bra ställe. Jag skulle trivs där. Men jag fick vänta och se. Han vågade inte berätta mer eftersom det var en helig plats och en hemlig plats. En tillflyktsort. Jag blev mer och mer nyfiken. Om det skulle hända något innan vi kom dit var det bättre att jag inget visste om den. Då kunde jag inte avslöja något. Han hade själv varit där vid två tillfällen. Jag frågade varför han inte stannat? Det kunde han inte, sa han. Han var inte färdig att stanna där. Jag undrade om han trodde att jag var det. – Jag tror det, sa han. Men om du inte är det så kan du resa därifrån när du vill.

Till slut vågade jag fråga varför han vänt sig bort från mig efter att vi legat samman. Det kändes hur obekväm han blev av frågan. – Försök inte, sa jag. Vi har levt ihop under lång tid och vi känner varandra i anden. Vad kan rimligtvis vara svårt med att ligga ihop? Det var precis som det skulle vara, precis vad vi behövde. Vi blev varken bättre eller sämre människor av det, men kanske lite helare. Vi har helat varandra på olika sätt under den här tiden, så varför inte på detta sättet?

Nu kunde jag sitta uppe. I kvällningen satt jag ofta bredvid honom när han rökte sin tobak eller sjöng sina sånger. Det tog ett tag, men till slut kände jag igen dem som sånger från De Fria Kvinnorna. Han hade vacker röst. Men alla sångerna lät som sorgekväden, var sig de var hyllningssånger till Gudinnan eller glädjesånger, eller rena danskväden. Mycket vackra, mycket sorgliga. Fortfarande hade jag inte sagt ett ord. Det fanns massor jag kunde ha förklarat om jag haft förmågan. Speciellt när det gällde Fatima. Han älskade sin bild av henne. Men han tillät henne inte att vara som hon var. Vild och fri. Han kunde inte acceptera att de inte hade kunnat leva ett liv tillsammans. Det alternativet fanns inte hos honom. Han levde i skuld för att han inte räddat henne. Han drömde om hur livet kunde ha blivit om det fått varandra. Och i det livet bodde de som hans föräldrar hade gjort, vid havet, lyckliga, med barn i en bygemenskap. Fatima skulle ha dött där med. Eller skrämt slag på byborna. Ibland skakade jag på huvudet när han berättade för att få honom att förstå att det han sa inte var sant. Varje gång vände han bort huvudet. Han ville inte bli ifrågasatt. Han ville leva i sin smärta. Inte ens om jag haft orden hade jag kunnat ändra det. Det gjorde mig sorgsen. Han var min bror, min far, min son och min vän. Självklart smärtade det mig att han inte kunde släppa. Men var jag inte likadan? Hade jag släppt alla de jag älskat? Nej. Jag var likadan. Gick och bar på smärtsamma minnen. Vårdade dem. Ältade dem. Trots att Gudinnan själv sagt och visat att det var det sämsta man kan göra mot sig själv. När jag insåg det såg jag också vilken utmaning jag hade framför mig.

Min kropp var lemlästad och varje steg kändes i mitt bäcken. Jag kunde inte tugga ordentligt och saknade flera tänder. Hur jag såg ut hade jag ingen aning om. Och varje morgon var det första jag tänkte på Joas. Det var en daglig ritual för mig att gå igenom händelseförloppet, från det att jag vaknade av Joas konvulsioner till att jag vaknade i panik under jorden. Jag tänkte på Ina och hennes oresonliga hat mot mig. Jag tänkte på männen jag pratat, druckit och skrattat med. Jag tänkte på de andra kvinnorna i byn … de som spottat på mig, föraktat mig. Och jag tyckte att känslan av bitterhet som sakta spreds i kroppen hjälpte mig att överleva. Precis som min hjälpare. Hur skulle jag kunna vända det för honom om jag inte lyckades vända det för mig själv?

Så var det plötsligt dags. Han hade nämnt det innan han var nere i byn och lånade en åsna och en kärra. Vi skulle iväg. Jag skulle iväg. Nu skulle det bli skönt. Jag var så pass mycket bättre att jag såg fram emot omväxlingen. Inte för att jag visste vart jag skulle. Men vad som helst var bättre än den lilla fårvaktarstugan vid det här laget. Båda kände vi förändringen och båda blev vi påverkade av den. På natten när vi som vanligt höll om varandra fyllde Gudinnan oss för första gången och lika enkelt som vi låg tätt ihop, lika enkelt låg vi samman med varandra. Stilla. Mjukt och nära. Något fördjupades. Efteråt somnade vi, omslingrade. Dagen efter ville han inte se på mig. Jag blev förvirrad. Varför? Var något fel? Försökte fråga honom med ögonen men han vände sig bort.

Jag hade över huvud taget inte tänkt på framtiden. Att leva framstod fortfarande som omöjligt. Jag kunde inte tala. Hade precis börjat resa mig ur sängen. Orkade ingenting. Ville ingenting. Och så planerar denne man för min framtid samtidigt som han utesluter mig ur sin! En man vill bestämma över mig! Utan att ens veta om jag är intresserad av att dela en framtid med honom. Varför trodde han att jag ville leva med honom? Och jag var totalt hjälplös, som ett spädbarn. Och lika stum. Två vilsna själar var vad vi var. Vi behövde båda hitta hem. Jag mindes min dröm. Jag behövde hitta mitt hjärta. Och han behövde hitta sitt.

Det är sant att jag kommit att älska honom. Han hade mitt i min smärta och rädsla lyckats öppna mitt hjärta igen. Och han älskade mig. Vi var inte bara vilsna, vi var syskonsjälar. Men i min värld dog alla jag älskade en våldsam död.

Goda Gudinna, så förvirrande allt var! Jag längtade verkligen tillbaka till den enkla tiden, till mina vänner, mina systrar. När jag inte behövde välja en man att leva med, när jag var fri och ändå hade män att vara med. När jag var betraktad som en fri människa oavsett känslor.  Och när jag inte blev stenad för vem jag var eller vad jag var.

- Så fort jag såg dig tillsammans med Joas, nere i byn,  förstod jag att du var en kvinna, sa han en dag. Han hade inte sagt något om att resa sedan han nämnde det första gången. Jag vet inte vad det är … om det är doften som röjer er. Jag har mött fler sedan Fatima dog. Kanske blev jag extra känslig då. Jag märkte också att det var något mellan er, dig och Joas. Fullkomligt livsfarligt i den situationen. Som tur är, är de flesta människor mest upptagna av sig själva. Funderar över vad andra ska tycka och tänka om dem. De ser inte vad som försigår omkring dem. Om man ska spela något man inte är får man aldrig tillåta sig att lämna spelet. Inte för något i världen. Man måste stänga sitt hjärta. Ingen kärlek kan vara tillåten. Hans röst var vass. Hans ögon hårda. Kändes som ett råd i senaste laget. Jag förstod att det handlade om honom och hans känsla av skuld.

Min hjälpare fortsatte:
Hon mådde allt sämre. Fortfarande kunde de mötas i älskogen, men det blev svårare för honom. Hans tillit minskade. Korta perioder kändes det bra. När de var för sig själva. När de lånade en tom fårvaktarstuga och levde på vad naturen gav. Ibland tjuvmjölkade de en tacka. Men när de var för sig själva tillräckligt länge blev hon rastlös. Det hände att de var tillsammans medan de var ute och letade efter något att äta. En eftermiddag gick de till närmsta by för att sälja lite örter de fått ihop. Hon klarade av att hålla masken. Allt var frid och fröjd. Då ropade en pojke som fick syn på dem: Det där är en kvinna! Det är ingen man! Jag såg dem i bergen förut idag! De låg samman!
Människor samlades runt dem. De ville att hon skulle bevisa att hon var man. Han försökte förklara att hans bror var sinnessvag. Då gjorde hon det han var mest rädd för. Hon slet av sig alla kläderna och ropade: - JA! Jag är kvinna! En fri kvinna, ägd av ingen. Hon fortsatte att räkna upp fördelarna med att vara en kvinna, men ingen lyssnade. Männen för att de inte ville höra. Kvinnorna för att de inte vågade. Man band henne. Man piskade henne. Man spottade på henne. Man stenade henne. Men hennes trots rådde de inte på. Han såg allt. Han kunde inte göra någonting. Under så lång tid hade han gjort allt för henne. För att det skulle bli bra. Och så slutade det så här. Hon dog av steningen.

Jag ville säga honom att det var det enda som kunde hända. Kanske det bästa som kunde hända. Hon hade aldrig kunnat leva i det nya. Hennes frihet var alltför stor. Nu dog hon som hon levat; stolt och fri. Medan hon stod för det hon tyckte var rätt. Men jag kunde fortfarande inte tala. Jag såg hans smärta. Jag kände hans smärta. Han trodde att han kunde ha räddat henne. Om bara … men om finns inte. Han kunde inte räddat henne. Hon ville inte bli räddad.

Den natten grät vi bägge och det var inte bara han som höll om mig. Jag höll om honom. Vi höll varandra. – Förstår du varför jag var tvungen att rädda dig? Viskade han i mitt öra. Jag nickade. Jag förstod. Våra tårar blandades och läkte oss.

Den natten hade jag en dröm. Jag mindes natten i trädet, då jag flydde från Laertes. Då jag dödat och lemlästat en man. Gudinnan hade talat till mig då. Hon sa att jag alltid skulle söka efter henne, efter Ljuset. Jag drömde att jag gick genom en lång gång av hjärtan. De var stora och fulla av värme och kärlek. De bultade. Jag gick genom dem, ändå var jag ensam. Jag sökte och sökte. Kunde inte hitta det jag letade efter. Plötsligt fann jag det. Det var mitt eget hjärta jag sökt. Och där var det. Fullt av ljus. Välkomnande. Allomfattande. Jag stod där mitt i mitt eget hjärta och lät mig genomlysas. - Är du redo? hördes en röst. Och trots att jag visste att ljuset fanns där för mig och för alla som ville dela det med mig var jag inte redo. Det fanns för mycket smärta inom mig. För mycket sorg. Och för mycket vrede. – Nej, svarade jag. Jag är inte redo. Igen stod jag i tunneln av hjärtan. Andras hjärtan. Jag visste att jag måste gå igenom många innan jag kunde hitta tillbaka tillmitt eget igen. Men då skulle jag vara redo. Då skulle allting helas.

På morgonen väckte min hjälpare mig med en kopp varmt vatten. – Du helar mig, sa han. Du helar mig bara med din närvaro. Jag är glad att vi möttes. Men jag kan inte leva med någon efter Fatima. Jag ska ta dig till en bra plats. Det blir en lång resa, men du kommer att få det bra.