och jag fick varsin mycket trevlig nyårsafton. Min var i lugn och ro med god mat och goda vänner. Hennes var inte lugn, men med god mat och goda vänner. Hon är dagen efter idag. Hon tål inte mycket och det är inte ofta det händer. Även om jag önskade att det inte hände alls. Så hon får vila idag och städa i morgon. Stämmer inte riktigt med hennes planering. Kanske kan hjälpa henne att ta det ännu lugnare nästa gång?

känns som ett viktigt ord för mig just nu. Veckorna, dagarna innan årsslutet (ett eller två s?)hände något inom mig som plötsligt uppenbarade för mig att det för sju år sedan startade en process som nu i januari är avslutad. Jag har mött alla mina gamla föreställningar och alla mina gamla rädslor, har verkligen i vitögat sett svek och död. Det som jag aldrig ville möta mötte jag. Efteråt kan jag se det, men under tiden var det inget jag värderade som något annat än vardag. Smärta på smärta, besvikelse på besvikelse, sjukdom på sjukdom. När jag trodde att allt var över grät jag i två månader, konstant. Nej, när barnen var här höll jag mig, då fick gråten stanna inombords. Läkaren trodde att det var fel på sköldkörteln. Men så fort barnen åkte rann det, stora, blöta tårar som jag trodde aldrig skulle sluta rinna. Fast det gjorde det. Efter vila och nära vänners stöd, samtal, massage, healing, och ännu mer samtal. Så följde två år av arbete uppåt, för att skapa ett eget liv, landa i mitt nya hem, skapa trygghet för barnen, skapa mitt eget arbete.Nu är det över.Jag har försonats med mig själv och med det som har varit.Försoning. Nu är allt ett vitt, tomt ark. Vad ska hända? Svårt att vara stilla i det. Att låta bli att undra, tänka, försöka forma, skapa. Men jag tror inte att det är dags att göra något över huvud taget just nu. Bara vara. Och skriva på min bok så mycket jag kan. Som ett äventyr som är över. Jag överlevde och sagan fick ett lyckligt slut. Men vad händer sedan?Jag tror i alla fall på tårarnas förlösande kraft. På att de kan smälta bort allt som sitter som klumpar av oro, smärta, sorg, vrede i bäckenet, magen, halsen eller huvudet. Och bakom finns stillhet och ro, glädje och kärlek.Men att släppa det gamla innebär en sorg. Det är ok. Det måste till för att kunna ta emot det nya."Du ska tacka dina gudar,om de tvingar dig att gådär du inga fotspårhar att lita på.Du ska tacka dina gudar,om de gör all skam till din.Du får söka tillflyktlite längre in.Det som hela världen dömerreder sig ibland rätt väl.Fågelfri var mången,vann sin egen själ.Den som tvingas ut i vildskogser med nyfödd syn på allt,och han smakar tacksamlivets bröd och salt.Du ska tacka dina gudar,när de bryter bort ditt skal.Verklighet och kärnablir ditt enda val."(Karin Boye, "Gömda land")