tur att jag har sådana underbara vänner. Haft meditationscirkel ikväll. Det gick bra fast ryggen bara har blivit värre. Kvällen slutade med att jag fick lite zonterapi ...Nu ska jag lägga mig. Oroar mig lite för ryggen. Men det skriver jag om först när jag kan sitta vid datorn lite längre.Godnatt, bloggen!

tankar om att bloggen är till för att trivas med och njutas av och inte får bli till ett måste, är viktigt. Jag kan känna krav på mig själv ibland att gå in på datorn över huvud taget och kolla mail eller blogg eller annat. Varför? Det vet jag inte riktigt, men jag är säker på att det ligger en annan känsla bakom än den jag upplever. Kanske känner jag mig ensam? Vill bli bekräftad? Kanske tror jag inte att det jag gör i min ensamhet, det som ingen ser, betyder något? Det spelar inte så stor roll vad det är, bara jag är medveten om det. Mycket fin fest igår (med italiensk buffé!), och roliga uppträdanden. Vårt (från morgonrock till) cabaretframförande gick bra, i alla fall med tanke på att vi hade trekvart på oss innan att träna och att hälften av oss aldrig hade träffats förr. Men jag hade ont i ryggen! När vi stod på scen rann adrenalinet till och jag kände det inte, men före och efter ....!En nära släkting till mig har flyttat från ett större till ett mindre hus. Det betyder att det blir en del saker över. Och en ultramodern, svart träningscykel blev stående i mitt sällan använda vardagsrum. Tja, tänkte jag, varför inte förena nytta med nöje, och ställde den framför tv:n. Även om jag inte ser på tv jättemycket, så finns det program som får mig att landa i soffan. Då kan jag lika gärna sitt på en träningscykel? Sagt och gjort. Under hösten har jag fått upp min kondition ordentligt. Bra idé! Men under julen har jag mest frossat i mat och dryck och dessutom varit lite dålig så cykeln har fått stå. Så i förrgår kände jag mig redo igen. Upp på cykeln, nu med tillagda armrörelser (ser säkert alldeles enormt fånigt ut) och så cyklade jag i 45 minuter. Med en ovanligt rak hållning dessutom på grund av armrörelserna. Skulle tro att det är därifrån ryggontet kommer ... träningsvärk. Så jag gick omkring som en stenstod i min fina klänning och högklackade skor ... Melankolin är klart bättre nu. Ryggen har tagit över (fniss). Läser om gnostikerna fortfarande. Och jag förstår att jag varit gnostiker i hela mitt liv. Så länge jag minns (och jag minns mycket långt tillbaka, första medvetna minnet var vid 1½ år) har jag trott på en kärleksfull urkraft. Har alltid kunnat vända mig till min ILVL (inre ljusvägledare) fast jag inte hade ett sådant namn på den när jag var liten. Vi bodde i en strängt religiöst uppfostrad byggd. På den tiden var mina föräldrar mycket påverkade av det. Mycket kyrka och mycket synd och död. Jag kände inte igen något av det. Blev oerhört förvirrad och kunde inte få ihop begreppen. När jag var lycklig och glad över att leva fick jag höra att Gud inte ville att man skulle förhäva sig. När jag var tvärtom och utvecklade "livet är inte roligt-tesen" och sa att jag lika gärna kunde vara död - då var det det som var straffbart, man skulle vara tacksam över att leva detta miserabla liv ...??? Jag fick inte ihop det. Min syster blev ateist. Men jag kunde inte släppa det jag visste inom mig själv. Så i ett hemligt rum bar jag det med mig genom livet. Struntade i religion, men hade alltid någon att tala med när jag behövde. Det var bra. För när jag blev vuxen kunde jag hitta sammanhang där jag kunde utveckla det. Det kunde handla om meditation i grupp, dans, sång, samtalsterapi, kroppsterapi, healing ... den kärleksfulla urkraften fanns överallt, det gällde bara att se den och tacka ja till den. Hur kom jag in på det här?I alla fall ... jag har läst om gnostikerna förut, men inte "sett" så tydligt att det jag burit med mig har varit samma som (många av) de talar om. Nu fullkomligt skriker ryggen. SITT INTE HÄR LÄNGRE!ok, ok jag ska sluta.Önskar alla en god och härlig dag!vill bara tillägga att S:s länk i en kommentar för ett tag sedan var en mycket bra länk - mot stress :-)))