men sov en stund i eftermiddags så jag klarar mig nog. Har skrivit och rört mig. Kände att jag behövde komma bort så jag och hunden åkte ut till havet. Det är nå´t med havet som påverkar mig positivt. Det blåste, inte storm, men ganska ordentligt. Efterbyar från den riktiga stormen. Det är så mäktigt. Solen sken och när vågorna slog upp lyste den igenom topparna på ett speciellt sätt. Havet kan se så olika ut och är ändå alltid samma. En massa kraft. När det blåser och vågorna går meterhöga är det stilla på botten. Vi klättrade upp i bergen, också, jag och hunden. Och lät vinden blåsa igenom oss ordentligt. Tror att hon tycker att det är lika härligt som jag. När vi äntligen kommit ner på andra sidan i lä och på en stig kändes det helt annorlunda än innan. Melankolin låg inte på första plats i mitt känsloregister längre. Åt och skrev när jag kom hem. Har skrivit ... ja, nu kommer jag inte ihåg, men åtminstone 8 sidor. Undrar hur det är för "riktiga" författare. För min del är det så att när jag skrivit om en speciell händelse som för historien framåt så känns det som om jag uträttat något och jag vill ta paus. Det kanske inte är nödvändigt ... men idag hade jag vid det laget suttit så länge att det var nödvändigt att göra något annat. Jag har låååång startsträcka på skrivandet, men när jag väl kommer igång är det svårt att slita mig. Befinner mig i ett mellanläge. Härligt att skriva och promenera, men en del av mig har inte riktigt släppt melankolin. Vad är det den vill säga mig? Det räcker att jag tänker frågan så vet jag ... det handlar om det jag skrev om igår ... sorgen över ett avslutat kapitel i livet. Osäkerheten inför framtiden. Det blanka vita papperet som ännu inget är skrivet på. Som att göra spår i nyfallen snö. Vart ska spåren leda? Är det värt att trasa sönder det rena, vita för att gå dit jag ska?Men imorgon ska jag jobba. Då slipper jag tänka. I övermorgon ska jag på femtioårskalas. Det är roligt för det är en nära vän som fyller och vi är några stycken som ska göra ... ett slags uppträdande. Men egentligen hade jag velat åka på retreat i en fjällstuga någonstan och bara sitta tyst och glo på bergstopparna. Bara vara. Utan stök. Egentligen.Bäst att knoppa nu. Godnatt bloggen!

och dottern redan uppe! Hon har i alla fall förstått att hon måste städa färdigt innan hon får åka iväg. Det är bra. Sedan åker hon till sin pojkvän. Sonen är hos exet fortfarande och jag tror att han saknar sin storasyster när hon inte är där. Men det är som det är. Ska nog inte tänka idag. Känner att det finns en tendens att fastna i melankoli. Skriva och röra mig, tror jag är vad jag bör göra. Har börjat läsa en bok om gnostikerna och deras bakgrund. Känner att det är väldigt intressant.Skriva och röra mig, jag ska verkligen försöka hålla mig till det.Ha en härlig dag, världen!