just veta att jag på grund av sjukdom behöver börja klockan 8 istället för 9 i morgon. Kunde kanske sagt nej? men det hade lastat de andra för mycket. Så jag får gilla läget. O se till att komma i säng i tid. Så ... godnatt bloggen, här e en som läggger sig tidigt! Nä, jag tror jag ljuger, inte kommer jag att komma i säng än på en stund ... :-)

var jag skörare än vanligt i morse, som dottern påstod. Själv märkte jag inte det. Fast en muskel i axeln låste sig. Brukar betyda att jag har tagit på mig för mycket. Lunchen med föräldrarna? Men jag TYCKTE att det skulle bli trevligt. Sista dagen med barnen, var det det som låg och skvalpade i bakgrunden?Allt var bara fint tills sonen kom hem efter förarintygskursen. Något hände och jag tyckte att jag satte en gräns, han tyckte att jag skällde. Spelar kanske inte så stor roll vilket det var. Men efter att jag bett om ursäkt för att jag varit för burdus fortsätter han att sura och berättar när mormor och morfar har kommit att han vill åka till sin far redan kl fem. ja, helst kl fyra. Och då är klockan kvart över tre. Nu fattar jag att jag blev jättearg. Då tyckte jag att jag hanterade situationen på ett lugnt och fint sätt. Men han var tjurig och allmänt knölig. Nu kan jag ju också se att han är tonåring. Men jag ville att det skulle vara en trevlig lunch med föräldrarna. Jag sa i alla fall nej. Det var i den situationen dottern sa att jag varit känslig hela dagen. Hur hon nu kunde veta det, eftersom vi knappt setts? Men hon brukar känna av mig ganska bra, å andra sidan. Hon kanske såg att jag hade ont i axeln.Vid sex åkte föräldrarna och strax efter körde jag ungdomarna (måste försöka säga ungdomar istället för barna, fast det är ju mina barn ...). Men innan dess försökte jag prata med dem för att reda ut och förklara och få dem att förstå min ståndpunkt och så vidare ... Jag kände min irritation växa. Sonens irritation växte. Dottern såg tröttare och tröttare ut. Så jag körde dem. Kram, kram och puss puss, hejdå. Grät i bilen hem. Varför tog det mig så hårt?Och när jag kom hem kände jag hur fruktansvärt ursinnigt vansinnigt förbannad jag var. Tur vi har en sandsäck i garaget. Tur jag gick på tonhealing i veckan. Först slog jag, sedan skrek jag. Länge. Och grät. Tur ingen såg mig. Det hjälpte mig att släppa loss ilskan och komma i kontakt med den ordentligt. Jag vet att det är MIN känsla. Det har egentligen inte alls med sonen att göra. Jag vet att sista dagen när de ska åka alltid är lite jobbigare för både mig och sonen. Kanske för dottern också. Men det är så svårt att komma ihåg ... att det är min känsla. Att jag kan reagera på ett annat sätt. Att jag har ett val. Att försvar orsakar attack. Jag behöver inte försvara mig. Jag kan välja hur jag ska agera och reagera. Men när jag är mitt upp i det, då drar känslan iväg med mig och jag blir rasande och då lägger jag locket på för det kommer inget gott ur det. Jag ser att sonen är likadan. Han försöker så gott han kan, att lägga locket på. Och precis som för mig kommer tårarna, de förbannade tårarna, i ögonen, när man ska var klok och resonabel och FÖRSVARA sin ståndpunkt. Jag ska sluta försvara mig. Ska bara vara.

när en vän eller medmänniska blir manglad av livet. Hjärtat kan värka och längtan efter att ge tröst vara hur stor som helst, men det finns inget att säga eller göra. Det går över ... Det finns en dag imorgon ...Det blir bättre ... Vi få hoppas på det bästa ...Ta det bara lugnt ...Tänk inte så ... Ta det inte så ... Önskar jag kunde ge dig en kram ...Hålla dig en stund ... Bära dig över det svåra ...Stryka ditt hår ... Se in i dina ögon ...Ge dig kraft ...Mod ... Styrka ...Hopp ...Förtröstan ...Och tillit ...Önskar jag kunde visa dig den kärlek jag bär på, som är till för att du ska känna dig trygg och glad. För att du ska bli mjuk av värme inuti och vandra med ett leende på läpparna. Men det kan jag inte. För din smärta och din sorg är din. Och jag kan inte ta bort den. Inte förminska den. Inte göra om den. Men jag kan visa att jag finns. Om du behöver mig, så finns jag här någonstans, tänker på dig, tror på dig.Och om du vill låta mig hålla dig en stund i tanken, bara i tanken, så låt dig bli hållen, och vila. Andas ut ett tag och känn hur det är att ha förtröstan. Allt är som det ska vara, om så bara för en liten stund.Det här är till dig som blir berörd. Det är till alla dem som jag inte kan göra något för, men som jag tänker på med kärlek. Med snön fallande utanför ...