ätit och tittat på tv en stund, helt utan krav eller förväntningar på mig själv. Åt gott (Oskarssoppa, eller röd linssoppa med ett glas vin).Först vill jag berätta lite om hur jag själv har närmat mig det här med andningen. Allra första minnet jag har av att det hjälpte mig att djupandas var nog när jag (vi, egentligen, men jag tog nog på mig ansvaret) skulle ha invigning på vårt nyrerenoverade hus. Över femton år sedan, åren går. Stor fest med mat och musik. Jag var så stressad och rörde i grytorna med en frenesi som fick det att skvätta på köksväggarna. Kände mig svimfärdig. Pressade upp blodtrycket. Hade en glas vin stående vid sidan om och ville dricka det för att varva ner, men visste att jag inte skulle kunna dricka så mycket utan att balla ur. ( Är det ett riksvenskt uttryck? Nåja, de flesta förstår nog vad det betyder.) Då hade jag gått några år på yoga och börjat på meditationskurs, där andningen var i fokus. Men jag hade inte riktigt överfört det till min vardag. I vilket fall, i den här situationen, med matlagning till 30 - 40 personer som skulle ha trevligt en hel kväll, så struntade jag i vinglaset och satte mig på huk och djupandades istället. Det verkade med en gång. Jag återfick rätt perspektiv och jag behövde ju inte bli ens lite berusad. Det blev jag nog ändå under kvällens gång, antar jag, men med måtta.Men det hjälpte inte i vardagen. Jag kunde nog se andningens betydlelse, men inte riktigt integrera det i det vardagliga livet. Det var för mycket som tog tag i mig känslomässigt och jag trodde inte att jag kunde påverka det omkring mig på något sätt, egentligen.Men jag andades när jag blev sjuk. När jag mådde så dåligt att jag ändå inte orkade göra något annat. Kunde lika gärna roa mig med att andas där jag låg! Det kändes inte fel i alla fall.Men den största insikten gjorde jag när jag var mitt uppe i separationen som hade blivit så jobbig att jag vid något tillfälle funderade på att ta livet av mig. Varje natt sov jag med alla sinnen på helspänn. Vaknade med axlarna uppe under öronen. Adrenalinet susade i kroppen hela tiden. Visste inte hur det var att vara utsövd, eftersom jag inte kunde känna annat än högsta beredskap. Då måste jag tacka min ILVL (inre ljusvägledare) som sa till mig att inte stiga ur sängen utan att djupandas minst femton gånger. Det var inget jag hade läst (utöver det jag redan visste genom meditation, yoga, qi gong m.m.)var bra i den situation jag befann mig, men det kändes som att jag inte skulle överleva om jag inte gjorde det. Så varje morgon djupandades jag minst 15 gånger och för varje morgon kunde jag känna att andningen nådde längre och längre ner i kroppen. Det var lite som att dricka när man är törstig. Det var oerhört tillfredsställande på ett konkret men diskret sätt. Sedan dess har andningen varit en av mina käpphästar. Inte frigörande andning,som visst är bra det med, utan andningsmedvetenhet. Det finns ett otal olika typer av andningsövningar som man kan göra för att bli andningsmedveten och inget är fel så länge det känns bra för en själv. Det enda är att övningarna behöver göras tills andningen nått det djup som behövs.Manne nämnde i en kommentar att den påverkar blodtryck och ... var det puls? och det stämmer.Djupandning gör att det bildas endorfiner i blodet (endogena opioider, signalsubstanser). Det påverkar hjänbarken och minskar smärtförnimmelser, ångest och skräck. Endorfinerna fungerar också som kontroll och regleringssignaler för olika inre organ. Som ett kroppstillverkat smärtstillande medel.Vid djupandning använder man också diafragman, en muskel i mellangärdet. Den vibrerar och då påverkas bukhålan och dess organ vid inandning. Vid utandning går vibrationerna till lungsäcken och alltihop har betydelse för att stärka och effektivisera blodkärlen i såväl de inre organen som lungorna. Ämmnesomsättningen, syreupptagningen och blodcirkulationen förbättras och hela människan mår bättre.Jag vill verkligen förmedla detta, men vet inte hur jag ska kunna nå fram genom de inre motstånd de flesta människor har.En idé skulle kunna vara att tänka att, ok, jag ger andningen en chans, under sex veckor ska jag försöka tänka på att andas på ett mer medvetet och djupare sätt. Ger det inget resultat så struntar jag i det. Men det kommer att ge resultat. Kanske till en början inte de du tror ...Nu Godnatt, det är sent, och jag ska för ovanlighetens skull jobba i morgon förmiddag. Sov gott och andas djupt!

av outgrundling anledning i morse. Lyckades inte bryta det förrän en arbetskamrat var go mot mig. Efter det försvann det utan att jag var medveten om det. Fin dag i pulkabacken, fast snön var på väg bort. Skönt att röra på sig. Därefter behandlingar. Har gått bra, känns bra.Men nu känner jag mig ensam. Tänk att ha haft en goding att sitta och slappa med, äta med, gosa med. Jag är trött. Vill inte gå ut eller aktivera mig. Men hade velat mysa med någon. Gnugga näsan o pussas lite. Vila i någons famn.Blir säkert bättre efter att jag ätit. Blodsockret är lågt nu. Kroppen trött. Tänker inte tycka synd om mig själv. Jag har i alla fall ingen att bråka med, ingen att reta mig på, ingen som är dum mot mig. Ingen som jag känner mig mer ensam med än när jag är själv. Det får man vara glad för. Och någon gång dyker han väl upp, han som lika gärna diskar som älskar eller mediterar eller diskuterar. Han som kan kramas.Nu ska jag fixa mat.