så fruktansvärt intressant att läsa om människors liv och tankar. Jag är mycket glad och tacksam över att få göra det. Att läsa om Maries sätt att hantera smärta till exempel. Man tycker ju i regel inte om smärta så att fjärma sig för man står bara inte ut, är nog det vanliga. Men alla gör på olika sätt. Annars kan man ju inte heller fungera i vardagslivet.Men vad händer om man istället går in i smärtan? Tar sig tid och lägger sig och tittar och känner smärtan så tydligt som möjligt? Det är ett sätt att hantera det som jag lärde mig i psykosyntesen ( som är en form av samtalsterapi). Där använder man sig av inre bilder på många olika sätt. Ett sätt är att visualisera sin smärta. Vad har den för form? För färg? Är den en sak eller ett väsen? Vilken konsistens har den? Alla jag hittills jobbat med har kunnat beskriva något som symboliserar smärtan. Man kan gå vidare med att fråga den här varelsen/saken vad den har för budskap, vad den egentligen VILL. Det är viktigt att man tillåter sig själv att vad som helst får komma upp och att man inte låter intellektet styra. Jag brukar också fråga vad den LÄNGTAR efter. Lättast kan vara att göra detta i sällskap med någon som är van, men det går att göra det själv och kan vara alldeles enormt skönt eftersom det (oftast för mig) leder till att man kommer i kontakt med känslor som bara vill bli bekräftade och förlösta. Det gör ont och känns bra på samma gång.Jag brukar avsluta med att ta varelsen/saken i famn och säga att jag vet att den är en del av mig och att jag älskar den. Men det är inte alltid lätt och man får vara lyhörd för vad man verkligen känner och menar. Det kanske är så att första gången kan man bara bekräfta den, men säga att kommunikationen ska fortsätta.Tid, tålamod och mod. Det tror jag är bra att ha med sig. Lyckas det inte första gången så lyckas det andra. Och även om det kan vara svårt, så är det i slutändan kärleken som förlöser så ta med en skopa kärlek också, så att till slut du och den här figuren tillsammans kan hoppa ner i ett hav av kärlek. På ett eller annat sätt.Vad som helst som smärtar kan mötas så här. Fysisk smärta, sorg, vrede, frustration, spänningar ... och allt sker på ett personligt sätt. Det finns inget rätt eller fel. Är det här intressant? Ska jag berätta mer om det här sättet att jobba? Det är nog bra med frågor som jag kan bygga vidare på om jag ska gå vidare.Nu säger jag redan godnatt, nu kommer mina barn att fylla min tid.Dröm vackert!

massa, men måste fixa färdigt maten som står på spisen. Sedan kommer barnen. Hoppas jag hinner sedan!

det konstaterades att jag hade cancer hade jag en obehaglig, konstig dröm. Under lång tid hade jag haft återkommande bilder av hur jag körde av vägen och hamnade på sjukhus. Jag visste att det hade med min konstiga trötthet att göra, men man vänjer sig vid allt och till slut trodde jag att det var så livet skulle vara. Jag drömde om ett tvillingpar, en flicka och en pojke. Hon var stor och fet, men konstigt grönblek och han var liten och ömklig. Jag hade så mycket att göra och ägnade dem inte tillräcklig uppmärksamhet. En dag upptäckte jag att hon åt av sin bror. Det var anledningen till hennes storlek. Jag blev förskräckt. Hon berättade för mig (trots att hon var bebis)att hon led av en sjukdom och enda sättet för henne att överleva var att äta av sin bror. Jag tyckte det var mycket obehagligt. Han sa ingenting. Hur skulle jag göra? Rädda honom och döda henne? Eller tvärtom, låta henne fortsätta för att rädda sitt liv? Då valde hon själv att dö. Efter att hon dött reste hon sitt huvud och sa att hon valde att dö för sin brors skull. Känslan i drömmen var väldigt obehaglig, sjuk. Det var samma känsla jag fick när cancern konstaterades. Jag blev ganska snabbt opererad, fick cellgifter och höll på att repa mig. Veckan innan jag skulle börja jobba fick jag 41 graders feber och höll på att dö på ett annat sätt. Efter tre veckor konstaterades att blindtarmen hade spruckit och läckt var ner i bäckenhålan. Jag hade inte kunnat äta på länge. Nåväl, jag piggnade till fast under tiden hade äktenskapet börjat knaka betänkligt. Fel. Vi, eller jag, hade haft problem innan också och förtvivlat försökt göra något åt det. Men under sjukdomen blev vissa saker uppenbara. Att älska någon i nöd och lust är just det ... och det funkade inte. I nöden blev det uppenbart att min man inte älskade mig. Separation. Allt tar sin tid och allt är en process. Det konstaterades att jag nu hade en cysta i bäckenet, inte cancer och inte brusten blindtarm, så det blev ju bättre och bättre, men ändå ... jag var vid det laget en aning trött på alltihop.Så märkte jag att cystan krympte och växte. Jag kunde känna den. Det var en vätskefylld cysta och den ändrade storlek. dEt konstaterades också av läkaren. Jag la också märke till att den växte efter att jag talat med min f.d Han anklagade mig konstant för olika saker. Och jag försökte möta med logiska argument, förståelse, tuffhet, ja, helt enkelt olika strategier. Det var meningslöst. Vid ett tillfäller tömde jag helt enkelt cystan på sjukhuset. Den kom tillbaka. Så efter jag talat med exet vid ett speciellt tillfälle blev jag så oerhört upprörd. Han kunde inte alls se min ståndpunkt. Jag kände mig kränkt och ledsen. Och cystan blev dubbelt så stor. Det gick på några dagar. Tolv gången tolv centimeter. Jag fattade att jag måste göra något åt det. Kunde inte längre lämna allt åt läkaren, som ville tömma den igen. Det här satt i MIG. Alla sjukdomarna hade uppstått på ungefär samma ställe i kroppen. Jag hade känslan av att det handlade om samma sak.Genom samtal och behandlingar och genom att ta mina inre bilder på större allvar förstod jag att det handlade om min kraft. Jag hade en stor kraft som jag inte använde till fullo. Jag levde i en illusion om att jag inte fick vara så kraftfull. Det gjorde att jag inte kunde tillåta mig att lyckas helt och fullt. Jag var en andrahandsfigur, fick inte, kunde inte vara i förstahand. Inte ens för mig själv. Så en del av min kraft vändes emot mig själv. Jag stoppade mig själv när jag var nästan framme vid vad det än vara månde. Jag protesterade mot min mans kränkningar, men inte genom att sätta mina gränser, utan genom att vädja. Inom mig var bilden av min felvända kraft en skorpion. Jag var livrädd för den och den var nedgrävd i röd öken sand. Med samtalshjälp av en människa som är erfaren, grävde jag upp den och flyttade den till mitt sola plexus, platsen där känslan av jaget har sitt säte. Jag mådde fysiskt illa vid åsynen av den, men visste att jag måste möta den, visste att jag måste ta in den helt och hållet. Jag lät den sticka mig och jag kände hur giftet spred sig i kroppen. Det var obehagligt och befriande samtidigt. Efter det vände det. Vid nästa läkarbesök var cystan borta. Min f.d talar inte med mig, men han trakasserar mig inte heller. Allt har ändrats. Jag kämpar mycket mindre och lever mer. Om jag inte utsatts för det jag utsattes för hade jag aldrig gått så djupt i mig själv att jag fått tag på min kraft (och min glädje och lust). Jag kan bara vara tacksam för det som hände och för exets hat. Jag hade vid flera tillfällen möjligheten att släppa taget och gå över till andra sidan, anledningen för mig att stanna kvar var att jag kände att jag behövdes för mina barn. Och kanske för något mer ... men det var mest barnen. Jag är inte rädd för att dö, tror att det är som att vakna till något istället för att försvinna bort från. Men ska man leva ska man leva i sin fulla kraft.

velat skriva ett inlägg ... men nu skriker ryggen igen, fast jag har ändå fått sitta här en stund. Jag tar det i morgon. godnatt!