blir en lyxig dag. Fick en avbokning så jag har bara en enkel behandling på hela dagen. Ska träffa en vän som är mycket speciell på ett väldigt alternativt sätt och det ska bli kul. Jag ska visa honom några underbara lokaler som man skulle kunna ha kurs i. Dessutom ska jag plocka och färga mina ögonbryn hos frissan, för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Har aldrig behövt bekymra mig om ögonbrynen, kanske det enda jag var riktigt nöjd med som tonåring (man får vara glad att det var något), men nu blir de blekare och blekare. Det är bättre med lite färg på. Apropå det så har håret fått väldigt många gråa hår sista tiden. En del av mig tycker att det är spännande. Det ser liksom silvrigt ut. Det ser lite fint ut. En annan del av mig påstår att jag skulle se mycket yngre ut om jag färgade det i en behaglig och jämnbrun färg. Det kan göra mig nyfiken på hur det skulle vara ...Men jag har ändå inga pengar att lägga på att färga håret, och förresten är jag inte sååå sugen på det att jag verkligen skulle göra det. Tycker att det är rätt ok som det är. Godnatt vackra människor ...

det är lätt att hamna i ett slags läger när man talar om privatreligion eller allmän religion. Det finns en tendens att fördöma det ena till det andras fördel. Men jag är inte säker på att det är så det är.För egen del har jag aldrig upplevt att jag fått plats i kyrkan. Visst har jag kunnat känna det gudomliga där, men inte mer än jag har känt det ute i naturen. Mina inre upplevelser som barn, mina samtal med Gudomen, med väsen i naturen och med osynliga lekkamrater var inte godkända, fast jag visste inte riktigt varför. Aftonbön skulle man be, men den skulle rabblas som telefonnumret ungefär. Det hände vid något tillfälle när jag skulle svara i telefon att jag drog första meningen i aftonbönen istället. Varför skulle inte jag kunna prata med Jesus om jag nu skulle be aftonbön till honom? Det var mycket roligare att prata med honom. Men för att det skulle vara på riktigt skulle det gå genom kyrkan. ????-Du är ett BARN, sa min mor vid flera tillfällen. Du vet INGENTING!Det var svårt att ta in. Man talade i kyrkan om att ha kontakt med Gud, men om man hade det var inte det bra för man skulle göra som kyrkans regler sa. Men de vuxna sa en sak och gjorde en annan. Man talade om moral, men kunde inte leva det. Det var inte svårt att se, även om jag bara vara ett barn ... och jag fattade inte problemet. Om alla trodde och levde det som de sa att de ville göra så skulle vi inte ha det så krångligt, med bråk och krig och svält. Så jag alienerade mig från kyrkan, ganska tidigt, tror jag. Den var bara tråkig och obegriplig. Och faktum är att det tog mig mycket lång tid att se att den var något annat än en pekpinne som fråntog människor deras rätt att tänka, känna och uppleva själva. Det var min upplevelse, och det finns ju en tendens att utgå ifrån sig själv när man bedömer världen ... För andra i min närhet såg det ut på ett annat sätt. Jag tänker på en nära släkting. Hon ställde krav på kyrkan. Hon räknade med att den skulle finnas för henne när hon hade det svårt. Hon ville samlas med andra och känna andäktigheten inför det som är större än människan. För henne betydde kyrkan något. Även om också hon såg att kyrkan inte klarade av att följa med i tiden så ville hon att den skulle göra det. För henne var den en hjälp i hennes inre utveckling. I den kristna religionen fanns texter att grubbla över, regler att vila i, och kanske framförallt, människors gemenskap som stärkte henne i hennes tro att det faktiskt fanns något utöver henne själv. För om man inte tror det, måste man själv vara Gud, och det är ett tungt ansvar att lägga på en människa.Så ... för mig var kyrkan något som snöpte mig. Jag kunde inte ta den på allvar. Kunde inte tro att de män som arbetade som präster var mer heliga än vad jag eller någon annan var. Att tala om synd och straff och död och förintelse om man inte var en god människa fick mig att resa ragg. För henne var kyrkan en väg att följa som stärkte henne. Eller i alla fall skulle kunna stärka henne om den följde med sin tid. Det är svårare för en del människor att söka inom sig själva. Ändå finns en längtan efter en högre makt som kan förlåta och ta sig an människorna. På så sätt fyller kyrkan en funktion, som rättesnöre med etiska och moraliska regler. Följde vi 10 Guds bud skulle det väl vara ganska lugnt här i världen. Problemet är att inte ens kyrkan har följt dem. Eftersom människor har byggt kyrkan är det människor som präglar den med allt vad det innebär av krigande, maktfullkomlighet och rädsla.Därför tror jag att new age (som jag personligen tycker är en jätteknepig beteckning på människors sökande och bejakande av sitt inre) har vuxit sig så stor. För att vi längtar efter att bejaka det som så många känner på sig att de har. Det är dags nu att hitta, inom sig själv, Det Stora Kärleksfulla. Till en början kanske man gör det för sig själv och på det viset har verkligen kyrkan spelat ut sin roll. Men den kommer att få en ny betydelse. För har man väl hittat Det inom sig så vill man ut och sprida möjligheten till alla. Där kommer kyrkan in i bilden igen, som samlingsplats för alla människor som inom sig själva bär ljuset och som vågar lyfta fram det och stå för det. Då kommer kyrkan att bli en plats där man gör det möjligt att förändra på riktigt, förändra energin i världen till en högre och ljusare nivå.Men den kommer nog att anta en helt ny och annan form ...