hemkommen från en meditationskväll med toner. Är lite tagen. Funderar på det här med att vara sann. Känns för mig fruktansvärt viktigt och vet att detta är ett forum där jag utmanas i min längtan efter att vara det. Just därför är det bra att skriva här. Men när jag upplever sådana saker som jag gjort ikväll så kan jag inte skriva om det. Det är klart ... först måste jag väl smälta det själv. Det har varit minst sagt omtumlande. Tonande och ljud har jag så länge jag minns dragits till. Det finns ju vissa saker som helt enkelt verkar lockande fast man kanske inte är klar över varför. Men när jag var barn var det min syster som kunde sjunga ... inte jag. På det viset var jag lik mamma. Jag blev liksom hennes bundsförvant. "Du och jag", sa hon, "det är vi som inte kan sjunga. Vi gör bäst i att vara tysta och låta de som kan sjunga!" Hmmmm. Jag älskade att sjunga och röra mig till musik. Jag trodde att jag kunde sjunga ( ialla fall lite) men att höra hela tiden att det var bäst att vara tyst skapade en enorm rädsla för att göra fel och det är väl inget som är så känsligt som rösten för psykologisk påverkan. I vuxen ålder har jag gått röstkurser och sångkurser och meditationskurser med sång, allt för att komma över den enorma ångest som var förknippad med rösten. (Och har lyckats på så sätt att jag numera kan stå på scen och sjunga utan att svimma och utan att sjabbla bort det, men det tog sin tid. Sådär 35 år).För inom mig har jag alltid haft en känsla av att jag ska använda mig av min röst på något sätt. Oklart vad. Rösthealing?Nåja, det ger sig, det känns inte som det viktiga just nu. Det viktiga är bara att bejaka det som händer och ta emot de möjligheter som dyker upp i min väg. Och ikväll och två måndagar till kommer dessa kvällar att stå öppna. Det känns spännande och kul. Och utmanande.Godnatt världen!

med en nära vän igår. Hon befann sig i en svacka. Hennes svackor handlar om att världen är emot henne och hon försvarar sig genom aggressivitet. Mina svackor handlar om melankoli och livet blir som att vada genom en sörja av seghet. Vi brukar hjälpa varandra att minnas att det är en illusion och att det förändras och går över. Ändå kan det kännas så verkligt när man är inne i det. Och man kan inte hoppa över det, eller låtsas att känslan inte finns. Bara jag minns att det går över och att känslan på sitt sätt inte är "sanningen" så blir det lättare. Självklart finns det ett ursprung till dessa känslor. På ett sätt kan jag tycka att det borde vara färdigt. Att jag inte skulle behöva dyka ner i de här melankoliska svackorna mer. Men det är väl så att jag inte är riktigt färdig med de bakomliggande känslorna. Jag får ta det så länge det behövs. När det inte behövs längre kommer det att vara borta. Men det blir lättare och lättare. De ljusa tiderna är längre och längre, också för min vän. Det är underbart att se henne; från att världen varit hennes fiender ser hon nu glädjen och ljuset i de hon möter. Allt blir ju lättare, både för henne och för hennes omvärld. Livet är det perspektiv man utgår ifrån. Nu börjar dagen. Sonen duschar, strax är det min tur. Det blir en fin dag idag.