veckans möte förut ikväll och slås av hur enormt ensam jag tror att jag är. Inte ensam som ensam, utan ensam som "jag tror att jag måste göra det själv och jag får inte klaga"-ensam.Hur blev det så? När blev det så? Varför går jag omkring med en känsla av att jag måste (inget bra ord; måste) klara av precis allt utan att säga till när jag känner mig osäker eller kluven eller överlastad. Är det från mitt gamla förhållande? Där jag upplevde att jag bar hela familjen plus exet som en extra börda. Där jag inte tillät mig att se tyngden och problemen, inte tillät mig att berätta för någon annan på grund av missriktad lojalitet. Eller kommer det från ännu tidigare?Kommer det från känslan av att föräldrarna inte skulle kunna ha någon "hållhake" på mig, så jag var tvungen att klara mig själv så fort jag kunde efter skolan? Tjäna min egna pengar för att vara så fri som möjligt?Båda delarna är sant. Kanske befästes mönstret helt enkelt när jag gifte mig.Vad innebär det egentligen? Att jag "kan själv". Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag betraktar mig själv?Gör jag mig själv illa när jag tror att jag kan klara mig själv? Jag vet inte jag vet inte jag vet inteFör jag känner ju mig osäker ibland när det gäller det jag inte är skolad i och tycker att det kan vara tungt att vara den enda som "bevakar" massagens intressen (fast alla vill att vi ska ha det), har svårt att hålla reda på alla extrauppgifter som vi ska hålla reda på. Hmm bra att skriva om det, ser det tydligare. Ser också en annan sak ... jag har en förmåga att ... tydliggöra vissa saker i en grupp. Kan se när informationen är luddig eller oklar och klargöra. Men bara när det gäller andra. Men inte när det gäller mig själv. Nu drar det i ögonen och jag förstår att jag behöver sova ... Godnatt zzzzzzz