på Fru Fundersams fråga om varför jag jobbar så mycket och sover så lite ...Först blev jag lite stressad av den. Frågan alltså. Sedan försökte jag svara på den. Ärligt och genomtänkt. Och sedan började jag fundera på om det var sant att jag jobbar så mycket. Jobbar nog inte så mycket som det låter ibland. En gång i veckan har jag kvällsmöte och det kan jag inte komma ifrån. Ofta lägger jag in en behandling mellan skoljobbet och mötet eftersom det blir mycket dötid annars. Ibland får jag jobb som drar ut på kvällarna och jag brukar tacka ja om jag inte har för mycket dagen efter. Och att arbeta i en skola innebär ofta (och kanske speciellt i den här skolan som är uppbyggd på ett speciellt sätt)mycket hemarbete med förberedelser och annat. Så ibland är det verkligen svårt att välja att arbeta mindre. Men jag har ju också goa dagar där jag bara har en behandling efter skolan. Då brukar jag ge mig själv det utrymme jag behöver för att "hämta hem" mig själv. Jag tar upp de dagar jag arbetar mera, här, för då får jag svart på vitt att jag orkar sådant jag inte orkade förut. Och om jag är helt slut så ser jag det också. Och blir tvungen att tänka efter om det var värt det. Det blir en slags positiv bekräftelse. Förut kunde jag få kvävningskänslor när jag såg almanackan vara fylld med arbete. Redan innan kände jag att jag inte skulle klara det. Det tog ner mig enormt. Och gjorde jobbet jobbigare. Minnet av att reagera så som jag gjorde då, när jag var så trött och när jag inte var frisk, sitter i kroppen. Det är som att avprogrammera mig, att kunna konstatera att jag har haft en lång dag, eller en tuff dag utan att vara gråtfärdig. Som att påminna mig om att det kan vara så här OCKSÅ. Att tiden som varit är förbi. När jag tittar på det som varit och det som är så kan jag också se att, förutom att jag vunnit tillbaka mig själv och mycket av min kraft, så lever jag dessutom så mycket mer i nuet än jag gjorde förut. Det betyder att jag vilar i det jag gör på ett annat sätt. När jag gör en sak försöker jag inte tänka ut vad jag ska ha till middag, eller vilken väg som är bäst att köra hem eller vem jag ska ringa på kvällen, eller om jag kommer att få tillräckligt med jobb den här månaden. Utan jag försöker bara göra det jag gör, så fridfullt som möjligt. Jag brukade vara suverän på att ha många bollar i luften. Det känns inte som att jag har blivit en sämre människa för att jag inte har det längre. Det känns bara som att det är lättare att andas och som att det finns mer utrymme för mig.Sovandet, däremot ... kan det vara så att jag utmanar mig själv? Har varit jättekänslig för sömnbrist. Det har medfört enorma svackor med ångest och melankoli. Jag har sett sambandet med sömnbristen och "sovit igen" mig, vaknat och haft helt nya perspektiv på tillvaron. Men det är som att det inte heller är lika viktigt längre. Nästan som maten. Den var superviktig förr, och rätt vad det var tappade jag intresset, den påverkade mig inte längre på samma sätt, kunde lika gärna äta gröt till middag. Nu undrar jag om det kan bli så med sömnen också? Det är klart att jag behöver sova ... men kanske inte lika mycket? Om livet i övrigt levs i en slags "nu-balans" ...?Tack Fru Fundersam för frågan!"Det är i mötet man växer" har jag läst någonstans. Att bli uppmärksammad på sig själv är fantastiskt!