Håller med Fru Fundersam om det hon skriver i en kommentar:"Det är nog inte kärleken som är fel, utan vår oförmåga att låta den vara så vacker som den är, utan inblandning av rädsla."Men tänk om vi litade på kärleken? Helt och fullt? Hur skulle det vara?Under min separation satt lappen om kärlekens väsen (den från bibeln) uppe på ett köksskåp hela tiden. Ibland var den som ett hån, ibland som en morot att sträva efter, men oftast bara satt den där och jag tittade på den, och den sa mig absolut INGENTING. Inget av det jag läste där kunde jag uppbåda inom mig i de mest dramtatiska stunderna. Men det viktigaste var nog att jag inte ens visste om jag ville. För mig uppstod frågan: Hur försvarar man sig och älskar samtidigt? För jag ville inte se att jag slutat älska min före detta man, jag hade bara insett att vi inte kunde leva tillsammans. Mina illusioner om honom hade rasat. Vi var som en trollslända och en bulldozer. Vi passade inte ihop.Hade jag slutat älska honom? Slutar jag älska mina barn för att de flyttar hemifrån? För att vi inte har samma åsikter? För att de är en annan "sort" än jag? Nej. Kärleken är inte något som tar slut. Åtrå, passion, förälskelse, det är sådan som tar slut. Inte kärlek. Det kan jag sitta och säga här flera år efteråt när han inte hänger över min axel. Jag kan älska honom som han är och se hans tillkortakommanden och abslolut inte vilja leva med honom. Jag älskar honom inte som en man. Utan på ett annat sätt. Men jag skulle återknyta till Fru Fundersams ord. Rädslan gör oss blinda och döva och stumma. Kärlek kan inte uttryckas genom rädsla. Den kan bara uttryckas genom sig själv. Det är svårt att lita på kärleken helt och fullt när vi råkar ut för allt som livet lägger i vår väg. Men jag tänker att om vi bara har intentionen att göra det så har vi uppnått mycket. Under separationen trodde jag att jag skulle bli galen av vrede. Då åkte jag på en retreat där vi mediterade och satt i tystnad. Och promenerade. Jag satt och grät. Jag hatade. Jag ville döda. Mötte sidor jag verkigen inte ville se hos mig själv. Och bara satt igenom det. Tredje dagen som också var den sista fick jag en glimt av det jag längtade efter. Jag såg exet som han verkligen var, genom allt försvar han lagt upp, genom allt han sagt och gjort och såg en liten rädd pojke. Glimten försvann, men den räckte för att jag inte skulle gå vilse i egots rädda försvar. Jag fullkomligt hängde mig fast i den lilla glimten genom resten av separationen. Den räddade min tro på kärleken.Idag, när jag inte har någon man att älska, kan jag känna så mycket kärlek till livet, barn, vänner, släkt, naturen att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag är alldeles fri i den. Det är min kärlek och jag kan inte ge den till någon utvald person. Jag vill ge den till alla. Det ser ju konstigt ut när jag läser det. Men jag tror att det är grejen med kärleken. Att den är till alla och att ju mer man ger desto mer får man. Nu blir det krångligt. Eftersom vi har så mycket föreställningar om vad som hänger ihop med kärlek.Ikväll har jag blivit utmanad i min tillit till att allt är som det ska. Till att allt är kärlek. Mitt nya jobb kanske inte blir av som jag trodde. Och jag har redan gått ner i tjänst. Det blir min nattmeditation. Att ta mig igenom den rädslan och fortsätta vara full av tillförsikt. Inte kasta skuld på någon, inte ens mig själv. Hmmm, ja, utmanande.Godnatt, vackra människor. Sov i frid.

igår hade jag 57 unika besökare och 7448 sidvisningar. Det måste väl vara något fel?En sak till ... med risk för att verka korkad ... jag får ofta kommentarer från en trevlig kommentator som kallar sig S. Men jag vet inte hur jag ska komma in på hennes sida, "adressen" finns inte med. Så jag undrar, kära S, om du har lust att delge mig din sida?Har jobbat hemma idag. Det är mysigt. Ändå har jag inte kommit igång med min spontanträning. Har inte varit stillasittande och jag har promenerat, men varken hoppat eller dansat. Som jag skrev på en kommentar ... det behövs nog ställtid för att komma igång.Kärlek. Vad är det egentligen? Vad kommer det sig att den är så utmanande? Trots att alla längtar efter den så klarar vi sällan av att leva den. Eller?Jag har ofta tänkt på det egendomliga fenomenet att det vi dagligen läser om i tidningarna, det vi ser på nyheterna, det vi pratar med varandra om handlar om problem. Talar vi om världen så ojar vi oss över hur den ser ut och frågar oss hur det ska gå. Vi ser krig, våldtäkter, misshandel, mord, rån och vi tar in det och blir rädda och vi talar om det. Det vi INTE längtar efter. Medan det vi längtar efter, dvs kärlek, gemenskap, ömhet, förståelse det undviker vi att tala om. Generellt sätt. Kanske inte med nära, sanna vänner. Men med kassörskan, till exempel. Vi byter kanske några ord om vädret. Eller om priset som har gått upp (sällan det går ned). Eller kanske om någon rubrik i kvällstidningarna. Men inte säger jag till henne: Idag var det någon som log så vänligt mot mig att jag blev alldeles varm om hjärtat! Varför inte? Hon skulle antagligen bli lika glad som jag om jag berättade det. Eller skulle hon bli illa berörd?Är det så att kärleken kan beröra illa om den kommer vid "fel" tillfälle? För att den är så laddad. Vi tror så mycket om kärlek. Jag påstår att vi är fulla av illusioner om kärlek. Om vad det är och vad som hör till den. I de relationer jag har haft har det alltid funnits ett stråk av ägande. "Om jag är din så är du min". ???Det måste väl ändå vara alldeles fel. Kärlek kan inte äga eller ägas. Vad handlar kärlek om, då? Varför är vi så ivriga att få uppleva den?Nu ringer telefonen. Sorry. Lämnar biblens beskrivning. Stämmer den?”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”