har gått riktigt bra. Med värmeflaskor på ryggen har jag klarat både promenad och stillasittande. Det är bra att bli påmind om hur smärta tar över när den kommer, hur den liksom ligger som ett lager emellan mig och allt runtomkring. En gammal vän kom och fikade och det var jättekul. Det är det här med vänner ... gott att ha ... Men det är också så att smärtan har hjälpt mig att vara själv. Jag behöver vara själv just nu, men det dök upp så många roliga möjligheter till lunch och middag att jag skulle tackat ja om jag inte haft ont. Det tycker jag är svårt ... att säga nejtack, jag behöver leva lite ifred just nu. Det känns som att avvisa och det känns som att de kanske inte återkommer om jag säger nej. Men så kanske det inte är? Kanske kommer jag att bemötas med respekt om jag tackar nej utan annan motivering än att jag behöver vara själv? Men där är jag inte ännu. Uppenbarligen. Så även om jag haft ont så har jag också haft en fin dag där kraven på mig själv har varit väldigt låga, och det behövde jag. Igår, när det gjorde som mest ont, mindes jag också när jag var nio år. Då fick jag njurbäckeninflammation. Det gjorde, milt sagt, väldigt ont. Jag var ett öronbarn, så jag visste vad smärta var, men den här smärtan i njurar och bäcken ... den gjorde mig rädd på ett annat sätt. Det gjorde ont när jag kissade och det gjorde ont om jag inte kissade. Det gjorde ont precis hela tiden. Minns att jag läste Jack Londons "Varghunden". Det hjälpte mig att fly smärtan. Jag lärde mig att hantera den. Men jag kopplar väldigt mycket ihop den med rädsla. Min nuvarande ryggsmärta satte igång minnet av min gamla rädsla och den rädslan närmade sig panik. Det enda jag kunde göra var att gå in i minnet och tala med flickan som grät av smärta under täcket. Och det hjäpte ... igen. Det är fantastiskt hur min känsla (i det här fallet rädsla) påverkar en situation så starkt. Den verkligen förstärker en negativ situation. Och egentligen handlar det om ett minne som sitter kvar i kroppen. Jag har dessutom tryckt på punkter och masserat, så nu kan jag röra mig, känner ingen stress och kan sitta ganska länge på samma sätt. Det kan man inte klaga på. Min far har haft ont i ryggen med jämna mellanrum i hela sitt vuxna liv. Under en period kröp han i fyra månader. Det var nära steloperation, men han valde bort det. Sedan dess har han lärt sig att hantera det på sitt sätt. Jag får lov att massera honom nuförtiden, men det tog några år innan han hade förtroende för mig och för massagen. (Man blir inte profet i sitt eget hus, eller vad är det man säger?)Men nu känner jag att gränsen närmar sig ... dags att röra sig. Ska se på de tre kvinnliga komikerna klockan åtta. Kan jag behöva, om jag ska fortsätta i revysällskapet.

har nog blivit bättre. I alla fall har smärtan ändrats från träningsvärk i hela ryggen till nervsmärtor i ena sidan. Jag trodde att jag skulle svimma när jag skulle ta på mig strumpan, men kan gå ganska obehindrat så länge jag håller mig rak. Ska INTE sitta länge, det känns. Jag trycker och masserar och rullar så mycket jag kan utan att det gör ont. Har sprutat på nå´t som heter Biofreeze. Känns ok. Blir lite frustrerad, fast jag vet att det inte hjälper ett dugg. Ska ta en panodil. Gör det sällan annars.