bodde i runda hus som hängde från träden, relativt långt ner mot marken. Men det var sällan de var inne. Husen användes mest som sovplats. Annars åt man, umgicks och älskade i luften eller i trädkronorna. De hade en behaglig tillvaro. Dessa varelser var mycket skickliga på att tillverka vackra ting. Antingen det var vävda, täljda eller målade saker. Behovet av kläder var inte stort, men för skönhetens skull kunde man ibland svepa in sig i ett skrimrande sidentyg eller en vacker nässelsjal. Dessa varelser levde för kärlek. För dem var det anledningen till att leva. Det var deras livsluft, deras livselixir.Stadsmänniskorna hade under en längre tid på avstånd studerat fjärilsmänniskorna. Under sådär tvåhundra år hade de haft en studie om dem och försökt ta reda på så mycket som möjligt om dem. De hade kommit fram till att fjärilsmänniskorna var omöjliga att tämja och att de hade ett, i silvermänniskornas ögon, omättligt behov av beröring. Vid något tillfälle för många år sedan hade man fångat en ung hona och hon hade dött efter bara några dagar. Senare hade man försökt fånga en till, men den här gången var det en äldre hona och den styrka hon uppvisade var det ingen av silvermänniskorna som kunde mäta sig med. Nu var det en ung silverman (det var uppriktigt sagt inte stor skillnad mellan kvinnor och män hos det här släktet, men för enkelhetens skull...) som kommit på den geniala idéen att anledningen till att fjärilsmänniskorna höll sig i skogarna och över havet var att luften var så tät där. De dansade på energin som steg från naturen, det var på det viset de kunde flyga. Silvermänniskorna var mycket intresserade av vad det var som gjorde att de andra kunde flyga. Dessutom var de uppriktigt intresserade av att studera fjärilsmänniskorna närmare. Man byggde en trädgård på taket till sjukhuset. Visst fanns det gröna växter i staden, vackert utplacerade för att bryta det silvergrå och genomskinliga. Och det fanns växter inne i sjukhuset också. Snyggt uppställda. Men den här trädgården ... den var annorlunda. Man hade försökt efterlikna naturen och skapat en så tät och harmoniskt miljö som möjligt. Man hade lyckats. Från taket steg en underbar doft av växter och ett moln av syre. Planen lyckades. En ung man från fjärilsmänniskorna, lite nyfiknare än de andra, lite oräddare flög mot det frestande taket. Han lekte en stund i luften ovanför, men tröttnade på ensamheten och tänkte bege sig av föra att ta med några vänner. Då begick han misstaget att flyga ut över staden istället för att flyga från det håll han kommit. Strax hade vingarna inget fäste. De växte, och växte, de blev enorma och mycket, mycket tunna. Och för första gången i sitt liv kände han rädsla. Hur han än försökte kunde han inte hålla sig uppe. Han föll och föll och föll. Tills han till slut landade på den metalltäckte marken med en duns. Han hamnade på rygg och trots att han höll upp huvudet kunde han inte undvika wiplash smällen. Det svartnade för hans ögon. Silvermänniskorna var rädda att de dödat en till. Det var inte alls deras mening. De ville bara undersöka och tyckte att ändamålet helgade medlen. Nu är det slut för i kväll. Jag MÅSTE komma i säng i tid i kväll. Jag är en hopplös kvällsmänniska och jag inte har tider att passa på morgonen. Varför jag skriver den här historien? Ingen aning faktiskt. Vet inte ens hur den kommer att sluta. Det är bara en massa bilder och en historia som ligger och trycker på ... den behöver få komma ut. Jag kan helt enkelt inte låta bli.Godnatt bloggen!

långt, långt borta på en annan planet, i ett annat universum, två olika sorters varelser, som bodde sida vid sida. De var mycket olika varandra. Den ena sorten bodde i något som vi skulle kunna kalla för städer. Liksom varelserna själva var husen höga och gracila, med många luftbroar och sinnrika transportsystem. Matrialet var mycket glas, en slags lätt metall och kristall. Metallbubblorna som man tog sig fram med, kunde röra sig obehindrat upp och ner för husväggarna, lika väl som de tog sig fram horisontellt på vägarna. Människorna, som visserligen inte var människor, men låt oss kalla dem det för enkelhetens skull, var mycket långa och mycket smala. Deras huvuden var märkligt stora, och ibland kunde en ovan betraktare uppleva att huvuvdet nästan var för tungt för dem att bära upp. Deras hud hade en silverton och ögonen var stora, mörka och mandelformade. Näsan och munnen var inte lika utvecklade utan kunde mer anas i det annars släta ansiktet.Dessa varelser var mycket intresserade av vetenskap. Det var deras passion, deras livsluft. De visste inte ens om att det var en passion, så övertygade var de om att vetenskapen var anledningen till att leva. Och kanske var det så också? Utan möjlighet att förkovra sig vetenskapligt skulle de dö. Att ta ifrån dem vetenskapen vore att ta ifrån dem livet. De levde ett gott liv. De hade ett fungerande samhälle, fungerande lagar, de reproducerade sig på ett fungerande sätt. Det fanns i en av städerna, en byggnad som vi skulle kunna kalla för sjukhus. Det var inget sjukhus i vanlig bemärkelse, men det var ett ställe dit man kom om man hade skadat sig, skadat sin kropp. Att må dåligt var ett okänt fenomen bland dessa varelser. Antingen hade man råkat ut för en olycka och brutit, stukat eller vrickat något, eller så var man frisk. Det var också en plats där man exprimenterade fram nya sätt att läka skador.Bredvid städerna fanns det stora skogar och stora vatten. Där bodde de andra varelserna. De var inte heller människor, men kanske kan vi kalla dem för det för enkelhetens skull. Dessa människor flög. De var fjärilsmänniskor. Eller kanske trollsländemänniskor. Det är inte så viktigt. Deras vingar bestod inte av fast materia utan var mer energistrålar som kom från ryggen på dem. Som solstrålar som satt tätt, tätt och lyste ut i olika färger. Dessa varelser var en del av naturen de bodde i. Skogarna var fulla av surrande, bzzande insekter, fulla av fåglar och marklevande djur som jag inte kan beskriva för att det skulle ta för lång tid. Luften var tät och mättad med syre. Havet var fullt av liv och friskt och rent. Man kunde känna syret stiga upp från det. Fjärilsmänniskorna hade helt klart vissa drag av insekt. Två korta, men mycket känsliga spröt fanns på huvudet. Huvudet var litet och sött med tydliga ögon, näsa och mun. Munnen var sensuell. För övrigt var de formade som en människa med getingmidja. De var mycket starka, med långa smidiga muskler.Nu ringer köksklockan. Maten är färdig och fortsättning följer.

i ett alldeles speciellt tillstånd som jag inte riktigt kan förklara. Ett melankoliskt, aningen smärtsamt, men ändå förväntansfullt tillstånd. Ungefär som om något är över och det finns en sorg över det gamla. Men också en förväntan inför det som ska komma. Det har vuxit fram starkare och starkare de sista dagarna, trots julstök och kalas. Det handlar om ont och gott, rädsla och frid. Det handlar om att leva i samklang med insikten om att bortom rädslan finns friden och kärleken, den allomfattande. Vågar jag leva utan rädsla?Vågar jag leva utan rädsla? Och om jag vågar det, vad innebär det? Total frihet, föreställer jag mig. Men också ett ansvar ... Först idag insåg jag djupet av den resa jag gjort de sista sju åren. Kanske är det verkligen det jag känner av nu. Måste sova på saken ...

var julen över. Finns inget jag kan klaga på. Juldagsmiddagen igår gick väldigt bra. Knytkalas med gott humör. Och även om jag höll på hela dagen var jag inte helt slut när alla kom. Barnen är klippor. Vet precis vad de ska göra och inga sura miner alls. Nästan så att jag är förvånad. Beror det på att jag ändrat mig eller på ett de blivit större? Kan det betyda så mycket hur jag talar till dem? Nu har de åkt i alla fall ... det är tyst i huset. Jag har plockat och städat upp efter igår. 22 personer går inte obemärkt förbi. Men jag fick mycket hjälp med röjandet också, av syrran. Och dottern. Sonen tyckte nog att han gjorde sitt igår.Det fanns en liten tagg. Jag har en vän som jag tycker mycket om. Han är alkoholist. En väldigt, väldigt vacker själ. Men helt vilse i tillvaron. Han lever med en kvinna som ... antagligen inte har det så lätt. Hon "äger" honom. Och han låter sig bli ägd. Jag skickade ett sms med ett God Jul och en glad gubbe. Och fick tillbaka en hälsning som sa "God Jul själv, men skriv inte mer, nu är julefriden förstörd."En del av mig kan betrakta vad som händer i mig när jag får det meddelandet. Först känner jag skuld. Ojdå, nu har jag förstört allt för honom. Sedan blir jag arg. Jag ville ju bara visa att jag bryr mig. Så blir jag ledsen. Vad är det som får honom att välja ett sådant helvete som han lever i? Känslan som stannade kvar i mig och över mig var en klibbig, äcklig ångestliknande känsla. Jag är inte intresserad av den, den är inte min. Min avsikt var god och jag var/är inte intresserad av att bli indragen i någons drama. Det fanns en ... som ett gammalt spår i mig, som sa att jag borde slå mig själv i huvudet och förbanna min dumhet, kräla i stoftet och må dåligt för att jag förorsakat problem för min vän. Det krävdes en ordentlig medvetandegörning (finns säkert inget sådant ord, jag har just uppfunnit det), för att jag skulle kunna släppa det gamla mönstret. Det gällde att komma ihåg att min avsikt var helt ok. Att det är hans situation som är jobbig. Att problem som kan dyka upp för att jag önskar God Jul kan bli en hjälp för att förändra en livssituation som är för jävlig. Kan inte göra mycket för honom mer än att då och då höra av mig och visa att det finns gamla vänner kvar om han någon gång skulle behöva.Men jag tror att han givit upp. Om han ser till att skapa ett liv som är vidrigt så har han en möjlighet att fortsätta att vara ett offer och han kan fortsätta dricka ostörd. Annars är han en sådan känslig och kreativ människa. Hans begåvning är stor. Tråkigt nog är hans bakgrund kantad med alkohol, ända sedan spädbarnstiden, så det har självklart blivit hans utväg när livet har utmanat honom. Eller självklart? Jag vet inte. Men det är nog lätt att gå den vägen när det blir svårt om man är den känsliga typen. Det gör gott att skriva om det. Har inte talat med någon om det, inte lyft fram det och "sett" det utanför mig själv. Men jag ser att jag inte behöver bära hans känsla, hans rädsla. Han måste ta ansvar för den själv. Läser en väldigt intressant bok just nu som bekräftar det jag tänker om ondska (apropå rädsla, inte ondska) och rädsla. Att ondska är förnekad rädsla som hör ihop med olika minnen. Man separerar sig från sig själv (och därigenom andra) genom att separera sig från smärtan som finns i rädslan. Och man lägger över smärtan till andra människor. För om man tog ansvar för smärtan skulle det leda till att man var tvungen att titta på den förträngda rädslan. Det kan bli nästan oöverstigligt smärtsamt.Därför vill inte människor se in i sig själva.Nu kommer snart några kompisar på restmiddag! ses sedan!

människor, önskar jag alla en fantastisk jul.God Jul!

ha hänt med bloggen för jag kom inte in. Och det var nog tur för efter födelsedagskalaset (som var sonens) borde jag gått och lagt mig och inte suttit vid datorn. Det gjorde jag inte heller ... men anledningen var att jag inte kom in ...Har ett "hål" i julen och kan ta igen mig en aning. Är visst inte färdig med det jag ska göra, men är själv och njuter i fulla drag. Barnen är hos sin far och kommer imorgon kväll. Jag ska fixa iordning ett extra rum för juldagen och städa efter igår. Imorgon ska jag handla lite så det blir ingen sovmorgon.Kan tycka att julestöket och kalasandet är sköna avbrott i tankarna om framtid och nutid. Men känner när jag väl blir ensam hur jag på en nivå skriker efter utrymme för mig själv. Talade med en vän idag om vad självförverkigande är/kan vara. Hon sa att i slutändan är det väl att vara regissör för sitt eget liv. Det är märkligt att jag så fort jag har nått en balans i livet börjar titta mig omkring och undra vad jag ska göra nu? Det här är inte allt, jag är inte "färdig".I slutet av månaden ska jag, trots ekonomin, hälsa på min vackra vän Leah. Hon utför healingsessioner och har haft stor betydelse i mitt liv när det varit som mest kaotiskt. Den här gången vill jag titta närmare på annnat än smärta och sorg. Det känns skönt att jag ska dit. Behöver den dosen av Ljus för att kunna hålla kursen i mig själv. Vet ju att julstöket också tar en massa fokus från den inre balansen. Fick massor med julmusik av sonen igår och blev jätteglad. Tycker nog lika mycket om julstämningen som dottern gör, fast det i så många år var förknippat med ångest, stress och prestation. När jag nu tänker tillbaka på det fattar jag inte att jag kunde ha det så, och till vilken nytta? Men med en fd som inte kunde/ville ha det på annat sätt så var det på den tiden svårt för mig att förändra. Jag hade det antagligen så för att jag inte kunde ha det på något annat sätt. När jag var kapabel till att förändra gjorde jag det. Det är tyst och stilla i huset. Hunden sover på soffan. Granen (otroligt vacker) lyser i hallen. Det är perfekt.Granen förresten ... vi blev lovade att få ta en gran i skogen av en släkting. Barnen ville absolut göra det i förrgår. Jag hann inte gå med innan det blev mörkt så de fick gå själva. Och kom tillbaka med detta praktexemplar. Det var bara det att de hade tagit den på granplanteringen, bredvid skogen. Hmmm. Det var inte riktigt meningen, förstås. Bristande kommunikation. Nåja, gjort är gjort och granen är snygg. I värsta fall får jag väl betala den.Julens budskap berör mig. Tycker om att tänka på Ljuset som kommer i juletid. Det är vackert.

innan tolvslaget. Nu sjunger Carola för fulla muggar och granen är klädd. Dottern är väldigt förtjust i julstämning och det är härligt att se henne pynta och få igång oss, mig och sonen. Imorgon firar vi födelsedag och båda är helt på det klara med att vi ska städa och laga mat. Och är positiva till det!!! Det är underbart.Det har varit en bra dag. Det känns som en nåd att leva. Jag fick en svacka efter att jag varit och handlat på en stormarknad (inte riktigt konstruerade för människor, dom där stora affärerna ...)men kom som tur var ihåg att ta en stund för mig själv och hittade tillbaka till balansen igen. Att skriva. Jag älskar att skriva. Det är som att måla. Det gör att jag har en känsla av att det är något jag måste värna om, inte får slarva med ... men det kanske är tvärtom? Kanske ska jag slösa med det, vräka ur mig text för att sedan kunna välja det som blir bättre bland allt som kommer? Jag vet inte. Men hela jag är fullt av tankar och funderingar som vill ut, ut, ut. En del är sådant jag varit med om, annat sådant jag läst om, men jag tror att det mesta är inre upplevelser. Den här julen känner jag inte någon stress. Det finns inget inre tryck, ingen oro och ingen direkt trötthet som beror på julandet. Tröttheten jag känner hänger ihop med för mycket jobb och en eventuell infektion som till följd av det nosar mig i hälarna.Jag tänker att det är en direkt följd av att jag bejakar mig själv, min inre värld. När jag var liten fattade jag ett beslut vid sex års ålder, och jag minns det fortfarande. Jag lovade mig själv att jag skulle bli som alla andra och inte hålla på med alla konstiga låtsaskompisar längre. Jag pratade med allt och alla innan dess (varelser som ingen annan såg), jag pratade med Gud och med växter. Men efter det slutade jag. Jag förstod att jag var tvungen att vara normal. Jag bad till och med några av dem om ursäkt för att jag skulle lämna dem, och hoppades att de skulle förstå. Det låter ju jättekonstigt nu när jag tänker på det och skriver om det, men så var det. Det var nog första gången jag ... stympade mig själv. Det hände fler gånger på andra sätt senare, och min strävan var att bli normal. Jag tyckte ända upp i vuxen ålder att livet var grått och oförståeligt. Jag bar på en diffus och oklar ångest som jag inte ens visste var ångest,eftersom det var en känsla som följt mig så länge jag mindes. Och ändå fattade jag inte vad som försigick, hur jag skulle vara, hur jag skulle förstå motsägelsefulla människor och situationer. Det var bara när jag blev riktigt trängd som jag blev knivskarp och visste exakt var jag stod och vad som krävdes av mig. Och det visste jag inom mig. Jag läste för många år sedan C G Jungs självbiografi. Den var underbar. Som jag uppfattade den så berättade han i princip inte något om vad som försigick i hans yttre liv. Men han beskrev sin inre process på ett sätt som var som en spännande roman för mig. Han tog upp sin relation till Gud och till sig själv och till sitt undermedvetna/omedvetna på samma självklara enkla sätt. Det är nog så jag fungerar också. Idag var en kvinna hemma hos mig och hon sa på ett lika självklart sätt att hon går omkring och processar olika saker. Det slog mig då att det är väl det vi gör, vi människor, vi går omkring och processar. Vare sig vi är medvetna om det eller inte. För mig är det oerhört intressant och spännande att vara medveten om min egen process. Eftersom jag då är med och bestämmer och kan göra det i en riktning som passar med vem jag verkligen är. Så har jag då en fråga som är fruktansvärt naiv, men som jag har haft med mig från det jag var liten, varför gör inte alla människor det? Ser på sitt inre och är med i sin egen process?Varför gjorde inte mamma det i all den dramatik hon skapade runt sig? Pappa, i sin stress och sina extrema krav på sig själv? Och alla andra människor som bråkar och lever ut sin ångest på och genom andra?Nej, jag vet, det ÄR en dum fråga och den kräver inget svar. På en nivå vet jag naturligtvis varför. Ändå ... Hur kom jag in på det här? Bara funderingar och minnen och ett försök att vara sann. Godnatt Bloggen! ... och det är väl inatt det vänder? Vi går mot ljusare tider! Yes! :-)

men blev också klar över att jag inte kan formulera den ännu. Symbolspråket i min dröm är som ett pussel och plötsligt föll bitarna på plats. Med det får bli mitt ett tag till.Att skriva ... ja, det är något alldeles speciellt för mig. Det är en längtan, och jag tror att om man har en sådan längtan har det också att göra med ens livsändamål. För det är jag övertygad om att vi alla har. När vi har klarat av de första stegen i Maslows behovstrappa; fysiska,trygghets-, gemenskap, och uppskattning så kommer självförverkligande. Det gäller i stort och det gäller i smått. Har kanske inte tänkt på det i samband med mig själv förut, men tittar jag tillbaka på de sista åren så har jag skapat mitt liv utifrån de behoven och den förändring jag nu känner att jag står inför kan mycket väl handla om att ta det sista steget i trappan till verkligt självförverkligande. Jag tror inte att livet ska vara ett hårt slit. Genom att bejaka sig själv och sina egna förmågor blir det en glädje att arbeta. Innan man kommer dit ska man förstås komma igenom en massa idéer om att inte vara tillräcklig på olika sätt, eller rädsla för att ta plats, eller att man inte får ha roligt när man arbetar, eller tusen andra idéer vi kan ha om vad det innebär att leva. Det finns undersökningar som visar att människor som är religiösa, mediterar regelbundet, lever i och upplever naturen, har regelbundna vanor som innefattar kontemplation, utvecklar ett speciellt område i hjärnan. Från det området utgår känslan av lycka. Alla känslor vi har ger ett gensvar i kroppen. Inte undra på att det är viktigt att göra våra tankar klara och rena. I samma stund jag låter mig dras med i en negativ tanke som någon annan (eller jag själv) förmedlar så skapar jag i min kropp ett klimat av hormoner och signalsubstanser som påverkar mig negativt. Det går att visa och känna empati utan att låta sig dras med. Vad är fakta och vad är tro? Inte alltid lätt att säga. Det som är fakta för mig är tro för någon annan. Och tvärtom. Att vår kropp påverkas av våra tankar och känslor är fakta för mig. Att det jag väljer att tro på påverkar mig är fakta för mig. Om jag då väljer att tro på det goda, på Ljuset, då är det också fakta för mig. Då mår jag bra, alltså är det "rätt" väg.Mina inre upplevelser, min inre värld är inte "tro", den är fakta. Men kanske bara för mig. Nej, det är alldeles för sent för mig. Mina ord, mina tankar känns som skärvor från en trasig julgranskula (eller pumla? :-) )jag ska inte skriva mer ikväll ... jag ska drömma vackert ... o hoppas att alla andra gör detsamma ...