var jag så glad när jag gick och la mig att jag inte kunde somna ... om det berodde på att jag satt igång det här med bloggandet eller om det var för att jag kände mig annorlunda och friare efter min vite riddares insats, det vet jag inte. Imorse var jag trött. Men glad fortfarande. Jag tänker ofta på hur bra jag mår nu mot för bara några år sedan. Jag tänker på att jag egentligen växte upp med en ständig ångest, fast det visste jag ju inte eftersom det var min verklighet och jag trodde att det skulle vara så. Alltid undra om jag passade in, om jag gjorde rätt och så koden ... den här sabla, märkliga koden som jag trodde att alla, verkligen ALLA utom jag hade begripit. Den som gjorde att man visste vad som var rätt och vad som var fel. Ofta var det som var rätt för mig, fel för någon annan. Hur skulle man veta?Nä, ångesten är jag fri ifrån. Det är sååå mycket jag rensat ut. Men kanske är det så att jag ännu har "resträdslor" som jag tryckt undan, eller helt enkelt inte sett, inte varit medveten om. För fortfarande skapar jag naturligtvis min egen verklighet och precis som fisken i vattnet inte är medveten om sitt element är inte heller jag medveten om djupt liggande föreställningar hos mig själv. Pilspetsen i hjärtat var jag inte medveten om. Men när jag kunde se den kunde jag ta bort den. Nu har en annan rädsla dykt upp. PÅ söndag ska jag hålla i en "andlig cirkel". Vi är några stycken som träffas regelbundet för att lära oss av varandra om våra inre världar och möjligheter. Vi har olika erfarenheter att dela med oss av, några av oss har jobbat med detta i många år, några är nya men väldigt intresserade. Gruppen är relativt ny, jag känner inte alla än. Det är ok, jag har haft grupper förut och gillar det. Men i den här gruppen finns en kvinna som jag har en märklig relation till. Jag är nog lite rädd för henne. Hon tar det som jag säger som kritik. Och jag tycker att hon är enormt kritisk mot det jag gör. Hon har tagit upp det och frågat vad jag har emot henne, vad det är emellan oss som "skaver". Jag har inget emot henne. Jag vill bara vara den jag är. Men jag kan också känna det, att det finns något där. Hon triggar något inom mig. Jag känner mig som en liten flicka inför henne. Och det är sällsynt nuförtiden. Hon väcker en känsla i mig som jag ständigt bar som barn , en känsla av att inte räcka till, av att aldrig vara tillräckligt bra, fin, duktig, smart. Jag kände det första gången jag såg henne. Och förmodligen kände hon något första gången hon såg mig. Jag bestämde mig för att inte bry mig om min känsla, att så att säga "stå över" den. Och det verkade vara det som triggade henne. Samtidigt så gillar jag henne. Hon har en sprakande energi. Det gnistrar om henne. Och hon är mycket känslig och intuitiv. PÅ jobbet idag hände det att ett av barnen råkade klappa till mig så att det gjorde alldeles förfärligt ont. Jag blev rasande. Och väntade tills det värsta gått över, eftersom jag vet att det inte var meningen. Vi redde ut det och gick vidare. Men efter det var mitt goda humör, fullt av tillit borta. Jag var "normal" igen. Normal med antydan till dipp. Inte alls roligt. Det påverkar ju allting. Jag tycker själv att jag blir jättedum. Och när jag tycker det klankar jag på mig själv och blir såklart ännu dummare, eftersom ingen blir bättre av att bli klankad på. Så jag tittade närmare på vad som egentligen låg bakom och kom fram till att det handlar om att jag är rädd för att inte göra tillräckligt bra ifrån mig på söndag. Rädd att få kritik inför hela gruppen som jag ännu inte känner. Rädd för att hon ska tala om för mig hur jag egentligen skulle ha gjort. Och det lägger liksom sordin på hela mig, på allt jag gör, även om jag inte tänker på det. Kontentan är att rädslan är motsatsen till kärleken. Inte hatet. Hat är ett av uttrycken för rädsla. Offermentalitet ett annat. Försvar ett tredje. Och det är nog det jag känner att jag går in i redan innan jag gjort något över huvudtaget. Försvar. Man kan inte hålla i en andligt utvecklande grupp som ska handla om ovillkorlig kärlek om man är i försvar!!!Så vilken utmaning! Jag fattar ju att jag lär mig något mycket viktigt av den här kvinnan. Det är bra. Undrar om jag hinner lära mig det innan söndag ... Känner ett motstånd mot att ta upp det med ILVL. Slår mig själv bildligt i huvudet och säger att detta borde jag kunna lösa på egen hand. Men det kan jag inte! Det ser jag tydligt nu när jag skriver om det. Hur ska jag ta upp det? Ska väl göra som vanligt och helt enkelt be om hjälp, förstås ...

kan man bli sittande ... nu har jag fattat hur man sätter färg på sidan ... det får man vara glad för. Den kommer nog att ändras många gånger innan jag blir nöjd. Fast jag får ju smaka på hur det känns innan jag ändrar ...

då sitter jag här igen. Dagen idag har varit en bra dag, men när jag kom hem kl halv sex var jag trött. Först dagen på skolan med två massager och sedan sex stycken till. Men nu är det bättre. Min längtan efter att träffa en reskamrat i livet har inte minskat. Men min rädsla för att göra det har minskat, tror jag ... Sedan jag talade med min inre vägledare ILVL har det hänt en del på den inre fronten. Jag tog hjälp av bilden av den vite riddaren. Det blev så här:Ett barn, en liten flicka lekte på en äng. Allt var väldigt lätt. Hon försökte fånga en fjäril ... på lek. Då landade en pil framför hennes fötter, med en tillyxad stenspets på. Det satte sig i marken och flicka blev rädd. Hon lovade sig själv att hon aldrig skulle bli träffad av en sådan pil. Hon måste skydda sig! Alltså byggde hon sig ett torn. Det var högt, vackert och stabilt. Taket var liksom förhöjt så att det översta rummet var öppet. I mitten stod hennes säng. Där växte flickan upp, i en slags skyddad frihet. Men det kom en dag när hon längtade efter att få ge sig ut i världen igen. Med sin längtan kallade hon på sin vite riddare och han kom så snart han hörde hennes kallelse.Hon förklarade för honom att han måste hitta den skärva av rädsla som pilen en gång kommit med. Bara den kunde förlösa henne från tornets fångenskap. Han gav sig ut i världen för att leta och sökte överallt, han for över land och över hav, besteg berg och undersökte grottor, men ingenstans stod skärvan att finna. Han måste ge sig iväg hem för att berätta att sökandet varit förgäves. Strax innan han kom fram red han genom en stor, mycket djup skog. Där red han vilse. Han hamnade vid en liten stuga med en liten trädgård och ett litet trädgårdsland. Där stod också ... (såklart!) en liten gumma. Hon bjöd in honom. Han blev bjuden på en god soppa och ett glas vin. Det gjorde honom alldeles dåsig och plötsligt hade han berättat sitt uppdrag. Gumman nickade. - Det var på tiden, sa hon. Sitta där, i det där tornet, är väl inget liv heller när man är ung och stark som den tösen är! Kom här, sa hon till riddaren (vars häst såklart hade fått vatten, hö och havre i den lilla trädgården). Så fick riddaren lägga sig i en liten säng och precis innan han skulle somna viskade gumman i hans öra allt han behövde veta. För precis innan man somnar är man så öppen att allt man får reda på bara finns där utan att man behöver anstränga sig för att komma ihåg efteråt.Efter frukost nästa dag red riddaren glad i hågen iväg igen. Plötsligt visste han vägen, fast han inte riktigt försod hur det gick till. Strax innan solnedgången den dagen var han framme vid tornet. Flickan, som nu hunnit bli kvinna, tittade ut och frågade hur det hade gått. Riddaren beklagade att han inte hittat skärvan av rädsla någonstans och sa att han nu inte visste vad han skulle göra. Flickans ansiktsuttryck var outgrundligt. Hon tackade honom för hans hjälp. Sedan satte sig riddaren nedanför tornet och spelade vackra vaggvisor resten av kvällen. När flickan somnat hade månen stigit högt på himlen. Allt var i silver, blått och svart. Riddaren, som verkligen inte medvetet visste vad han skulle göra, klättrade resolut uppför murgrönan, upp till tornrummet under det lyfta taket. Där stod den runda sängen med vita silverlakan och där låg flickan som nu blivit kvinna och sov. Han gick fram till henne och lade handen på hennes hjärta. Så läste han en ramsa: Renhet, klarhet, enkelhet ... glädje, kärlek, skönhet ... mod, kraft, styrka, ... medlidande, medkänsla, mildhet, ... sanning, visdom, vakenhet. Då öppnades flickans hjärta och delades i två. Försiktigt kunde riddaren plocka ut skärvan av sten och rädsla. Det var där den hade legat hela tiden. Han tog den varsamt i sin ena hand och höll den andra mjukt kupad över det delade hjärtat. Så läste han samma ramsa baklänges: Vakenhet, visdom, sanning, ... mildhet, medkänsla, medlidande, ... styrka, kraft, mod, ... skönhet, kärlek, glädje, ... enkelhet klarhet, renhet. Och flickans hjärta läkte samman och blev helt. Hon vaknade i samma stund och kände direkt vad som hade hänt. Hon kände sig alldeles värnlös. Men fri. I samma ögonblick började tornet att rasa. Det mullrade och skakade. Stenarna som skyddat flickan föll isär och riddaren och flickan började skratta. De skyndade sig att klättra ut över balkonräcket och gled och ramlade ned till marken medan tornet föll sönder. Efter det var tornet borta. Ängen var hel igen och de somnade utmattade hand i hand.Så .... det var ungefär vad som utspelades när jag tittade in i mig själv för att se om jag kunde bli av med min rädsla för att skapa en relation med en man, skaffa en livskamrat. Och när jag vaknade imorse var jag verkligen på alldeles ovanlig gott humör. Hur jag skapar kontakt med min ILVL? Tja, jag har liksom ett rum inom mig dit jag kan gå. Jag har alltid haft det rummet, men det var först för tjugo år sedan som jag aktivt började bejaka det. Det tog ett tag att rensa ut det värsta inre tjattret så att jag kunde lyssna till det som kom fram där. Men nu är jag nog ganska bra på det. Kanske det har varit en anledning till min rädsla att skapa en relation ... att bli fråntagen mitt inre space. Men faktum är att jag inte känner mig lika rädd nu. Visst är min inre resa en illusion! Men det är ju livet också, så varför inte skapa det liv jag vill ha?

ledig på förmiddagen, det var skönt efter den hektiska tid som har varit. Lagom jobb på eftermiddagen.Nu är det försent att skriva om min fortsatta inre resa för att utforska om jag kan få bort skärvan av rädsla som sitter där ... någonstans. Men imorgon hoppas jag och tror att jag kommit vidare och inte är för trött.Hörs imorgon, bloggen!

Min ILVL är alltså min Inre Ljusvägledare ... Hur skulle jag klara mig utan? När jag vaknade i morse blev det klart för mig att jag fortfarande har ett motstånd, en rädsla för vad det skulle innebära att gå in i en relation. Typiskt vattumän, kanske? Eller bara typiskt mig ... Det jobbiga är att jag har kräftan i månen, vilket gör att jag blir helt förvirrad av alla dessa känslor samtididgt som jag är ett starkt lufttecken som behöver total frihet. Eller känslan av total frihet. Låter som om jag kan mycket om astrologi, det kan jag inte. Men just det här stämmer väldigt bra med mig och hur min väg genom livet sett ut. Nå, tillbaka till min rädsla för förhållanden. Jag trodde jag kommit över det totalt, men tittar jag tillräckligt djupt in i mig så ser jag att det finns något som talar om att jag är rädd för att förlora mig själv igen. Att anpassa sig till döds, så som jag nästan en gång gjorde. En del av mig VET att jag inte kan förlora mig själv ... en annan del påminner mig om att jag har försökt att förtränga hela min personliga makt en gång förut och skulle inte det kunna ske igen? Anpassning behövs väl alltid i en relation, och var går gränsen till att ge upp sig själv?Jag tror att vi skapar vår egen verklighet i varje stund. Tror vi att världen är emot oss så möter vi en värld som är emot oss. Tror vi att världen vill oss väl så är det vad vi möter. Jag tror att världen vill mig väl, men har kvar den här skärvan av rädsla för att förlora mig själv, ge bort min makt, tappa kraften. Den skärvan av osäkerhet vill jag gärna släppa. Jag lever lika mycket i min inre värld som i den yttre. Och de sista åren har jag kunnat bejaka det så mycket som jag i hela mitt liv velat göra. Det som sker inom mig är minst lika viktigt ... nej, det är inte sant, ... det är viktigare än det som sker utanför mig. För inom mig bestämmer jag hur jag ska ta saker, hur jag ska bemöta människor, hur jag kan låta kärleken styra mitt liv. Det är bara jag som kan avgöra hur jag ska möta livet. Med tillit eller med skräck. I min inre värld har jag gjort en visualisering där jag spänt min önskans båge, riktat in den och ... äntligen, släppt iväg pilen. Och min önskan handlar om att hitta en medmänniska, en man att resa genom livet med. Nu ska jag också finna ut ett sätt att släppa den här skärvan av rädsla för att förlora mig själv. Och det är bara jag som kan göra det. Det finns ingen riddare på en vit häst som kan komma och ta bort den åt mig. Möjligtvis en inre riddare, en i mig. Hmmm. Det kanske var en bra idé? Jag ska låta en inre del av mig komma ridande och rädda mig från min skärva av rädsla ...Återkommer senare :)

Ingen aning faktiskt. Just nu borde jag ha fortsatt julpynta men blev sittande här, eftersom jag i flera dagar funderat på det här med att sitta och skriva en slags dagbok på nätet. Att göra en snygg sida är inte det viktigaste för mig just nu. Det är att få skriva och i alla fall låtsas att jag kommunicerar med någon som förstår mig.Och det gör jag ju på sätt och vis, eftersom jag skriver för mig själv. Och jag förstår mig mycket bra. För det är det jag längtar efter när jag sitter på någon av dessa dejtingsajter som finns. Jag vill träffa en man som är en reskamrat i livet, någon att älska och älska med, att skratta med, att skapa med, att sova med och att bli omhållen av och att hålla om. Någon det är enkelt att vara med. En vän och älskare.Inte särskilt ovanliga önskemål. Men ack, så svåra att uppfylla. Det finns många trevliga människor. Men det ska väl vara något mer? Jag har en väl utvecklad livsfilosofi. Skulle kunna skriva en bok om det. Skulle kunna måla tavlor för att beskriva. Men hur beskriver jag det utan att låta utflippad? För mig finns det bara en sak som är verkligt sann och det är Ljuset som finns bakom allt skapat. Det är det som gör att jag orkar fortsätta med den glädje jag känner mer eller mindre alltid nuförtiden. För jag har upplevt det. Ljuset alltså. Det kanske inte är det första jag berättar i en dejtingsajt ... låter ju som om jag vore en frälsningsoldat. Inte för att det är något fel på frälsningssoldater. Men jag är ingen sådan. Men jag märker snabbt om det är en man som skulle kunna förstå mig. Det är det sällan. Och då handlar det om att på ett fint och vänligt sätt dra sig ur. För det är ju inte dem det handlar om. Det är mig. Sedan kanske jag upptäcker någon som verkar ha liknande livsfilosofi som jag. Men då är det de som drar sig ur. Och då förstår jag att jag måste ha haft fel ... Jag har enormt mycket tillit. Tack vare att jag gått igenom så mycket skit har jag lärt mig att den enda som i längden håller är kärleken och tilliten. Alltså tror jag att allt är som det ska vara. Annars skulle det väl varit på ett annat sätt? Det är ju som det är. Jag kan inte annat än acceptera det, eller hur? Sedan kan jag förstås utgå ifrån det och göra de förändringar jag vill göra. Men nu vill jag träffa en man. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att göra det. Gå på krogen är inte min stil. Dejtingsajter har inte gett mig någonting. (Förutom lite trevliga möten). Frigörande dans som jag går på ibland ... nja, det är få män där och de som kommer är oftast mycket yngre, och ... upptagna. Gå med i en förening? Har inte tid med mer än vad jag gör. Man tycker ju att jag skulle kunna träffa någon på jobbet, men det som kommer till mig mår ju alltid dåligt på något sätt och jag vill inte ha någon som mår dåligt ... dom hör till jobbet.Ja, shit. Inte vet jag. Men nu har jag i alla fall skrivit av mig lite. Det är nog bra. Får väl fortsätta att prata med min inre Ljusvägledare och se om jag kan få lite klarare tips om hur jag ska kunna träffa någon ... Och hur avslutar man det här då? Jag skriver ju inte till någon särskild. Vad säger man? kram o puss? Tack för ikväll? That´s it, folks? Sov gott o dröm vackra drömmar!