ska jag skriva om ikväll? Fick underliga bilder igår innan jag somnade, har ingen aning om vad det kan betyda eller ens om det betyder något, men det var behagligt. Och det kanske räcker så?Har kommit fram till att jag arbetar för mycket. Men vet inte hur jag ska kunna dra ner på det och ändå kunna behålla huset OCH göra vissa förbättringar. Behöver verkligen fokusera på det jag vill. Men det är inte så lätt som jag tycker att det borde vara. Det finns nog en känsla kvar inom mig som handlar om att jag inte ska kräva mer än det jag har, o att jag har det bra som det är. Har levt i över femton år utan att veta om allt ska gå ihop sig och utan någon buffert. Jag är van vid det.Har tillit till att det fixar sig. Och det gör det alltid. Skillnaden är att nu är jag själv och ska klara alla utgifter och överraskningar på egen hand. Även om exet också levde utan buffert så fanns det i alla fall två inkomster. Så hur har jag det egentligen med min syn på ekonomi? Problemet är kanske att det intresserar mig så lite. Tror att man ska jobba med det hjärtat säger är det bästa. Då blir man både rik och lycklig. Men vad säger mitt hjärta? Jag tycker ju allt jag gör är roligt och inspirerande. Så ... vad vill jag mest? Jag vill skriva. Skulle vilja sitta och skriva hela dagarna, med små avbrott för diverse behandlingar ... mmmm det skulle vara fint ... just det, jag ska ju kolla upp ett förlag ... Så får jag fortsätta att konsultera ILVL. Kanske kan jag hitta honom i det underliga landskapet som dök upp igår kväll? Det var mörkblått med silvermåne. Det var vid ett stort vatten ... med en ovanlig mjuk och dunig vass. Sötvatten eller bräckt vatten. Från vattnet höjde sig land mjukt rundat uppåt med en gräsmatta. Lite till höger låg ett vitt vackert hus med pelare. Det var också lite rundat och defenitivt ovanligt. Det fanns en känsla av New Orleans i luften, varför vet jag inte, men huset var inte amerikansk söder, även om det kunde påminna en aning. I huset fanns två människor som kom ut och gick ner mot vattnet. Jag såg bara vad som såg ut att vara deras aura. Där var så lugnt och så rent och stilla att det var en njutning. Vi får väl se om det kommer en fortsättning ikväll ...Godnatt Blogggen ... o alla andra ...

kanske inte är min grej, riktigt, även om vi hade det riktigt mysigt, jag och barna. Skönt att de är så stora nu. Fast det har varit kul varje ålder, egentligen. Kanske hellre ska säga att det är bekvämt att de är så stora (de betalar ju till och med sina julklappar själva nuförtiden! :-))Reflekterade en stund i morse (eller var det i går kväll?) på min oro för sonen. Är inte det, den svåraste känslan att hantera, oro för barnen? Ärligt talat så skulle jag gärna vilja lägga skuld på en del av omvärlden för det jag upplever som sonens ... ångest (?). Vet inte vad jag ska kalla det för. Han har mycket spänningar och får ofta huvudvärk bland annat. Men vad händer om jag tittar på mig själv? Om jag tillåter sonen att gå igenom sina svårigheter utan att oroa mig och istället tillåter mig att känna tillit och förtröstan? Säger inte att det är så ... lätt att göra det, men vad skulle hända om jag gjorde det?Antagligen skulle han känna att jag var en person som var trevlig att vara tillsammans med, istället för en som det bara blir jobbigt med. Kanske skulle han känna förtroende för mig eftersom jag i så fall känner förtroende för honom. Han skulle uppleva positiva förväntningar istället för negativa. Han skulle uppleva att det finns möjligheter att ta sitt öde i egna händer och vända saker och ting till något bra istället för att det bara ÄR något dåligt. Han skulle, förhoppningsvis, känna att han inte är ett offer utan i högsta grad skapare av sitt eget öde. Jo, så skulle det säkert vara. Och ibland är det lätt för mig att vara positiv på ett äkta sätt, genomsyrat, liksom. Men ibland när han är så trött och har ont och själv ser allt mörkt, och jag dessutom är trött, då vill jag bara skrika och skaka om honom och de jag ser som orsak till hans håglöshet. Jag skulle vilja skälla och gapa och säga till Någon Annan hur allt ska lösas. Fast jag vet att Någon Annan är jag själv och om jag kan behålla balansen och Ljuset inom mig så löser sig allting utan att jag behöver anstränga mig det minsta. Det är konstigt att det är så svårt att behålla den insikten hela tiden.Helt klart är att jag inte bara måste sluta tjata om hans kläder ... jag måste dessutom sluta reta mig på dem. För sånt känns även om man inte säger något. Precis som allt annat. Det är inte lätt att rena sina tankar. Nä, det är inte lätt att rena sina tankar. Läste någonstans att genomsnittsmänniskan tänker till 95% gamla tankar. Alltså samma tankar som man tänkte igår och i förrgår. Och det är oftast tankar som handlar om gamla saker, saker som ännu inte hänt, saker som gått snett, saker man inte hunnit med.Det handlar om självförebråelser och om att bildligt "slå sig själv i huvudet". Om vi kunde byta ut dessa fullståndigt meningslösa tankar till konstruktiva och kreativa tankar skulle livet se helt annorlunda ut. Det finns ingen objektiv verklighet. I min värld hänger det tätt ihop med känslan av att förlåta sig själv. För det är det jag mest ser i mitt arbete med mig själv och med de som kommer till mig, att vi är så vansinnigt kritiska och hårda mot oss själva. De mest "förfärliga" människor har någon slag förklaring till sitt beteende och det handlar alltid i grunden om att de föraktar eller till och med hatar sig själva. (Åh, det är det jag är rädd att sonen ska göra ... och det är ju så onödigt!!)Även människor som säger sig tycka om sig själva har begränsningar som handlar om att "nej, men inte ska väl jag ... (ta plats, tycka något, lägga mig i, synas osv) och det handlar om att inte tycka om sig själv. Egentligen. Nelson Mandelas text som jag lagt in tidigare ÄR SÅ BRA!Om vi kunde betrakta oss själva och varandra som de Ljus vi är skulle allt framstå i ett annat sken ...skrattar en trött Linda som inte mera ska lägga sig i sonens klädvanor. Puh! Vilket löfte ...

på soffan när jag kom hem vid sex. Sonen la sig bredvid för att titta på tv och slocknade, han också. Efter en timme var jag återställd och kunde fixa till lite mat till oss tre, sonen, dottern och mig. Sonen verkar väldigt trött och piggnade inte till förrän vid nio. Vill skriva lite varje dag här på den här bloggen. Vet förstås inte om jag hinner eller orkar varje dag. Men jag har ett enormt behov av att skriva ... och en idé om att vara sann. Att säga det, att jag ska vara sann, har jag märkt, kan ge människor idéer om att få reda på smaskiga detaljer om mörklagda händelser i livet(gärna sexuella), men det är inte min tanke. Min tanke handlar om att jag vill bli fullkomligt sann mot mig själv. Jag vill se vad jag har för föreställningar och illusioner om vad livet innebär, och sedan vill jag genomskåda dem. Jag tror att det är det enda sättet att bli fri. Och att bli fri är min dröm. Fri från vad? Från begränsningar och rädslor. Ja, det är kanske samma sak. Det är inte alltid lätt att vara sann. Det finns så mycket som skymmer sikten, så mycket som är jobbigt att se på, jobbigt att beröra, smärtsamt att förstå. Men OM jag vågar ... då är allt möjligt. Just nu oroar jag mig för sonen. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Ligger det utanför mig? Det vill säga; behöver jag vara orolig, eller är det något inom mig som triggas, något i mig som berör gamla känslor? Det vore lätt att säga att det inte har med mig att göra, att oron i sig är "sann". Apropå att önska sig en kärleksfull, god, vän och älskare till livskamrat ... det kunde också bli en bra förebild till sonen. Tror han behöver det. Ack, ja. Annars är allt som det ska. Borde visualisera fram lite bättre ekonomi, bara. :-) Mer tid i morgon till att skriva, kanske. Om jag orkar efter att vi julshoppat ... godnatt alla vackra människor och sov så gott

Jag gjorde det, jag klarade det ... Det blev precis som jag ville. Meditationen med fokus på Ljuset och oss som fantastiska varelser med en viktig uppgift i världen blev bra!Om inte vi (o du o du o du o du ...) fanns skulle det vara ett hål i skapelsens väv. Kanske för första gången gjorde jag detta helt utan anspänning (och då har jag ändå gjort det ett antal gånger förut)och jag var liksom tillbakalutad i mig själv. Istället för att gå utanför mig och försöka känna in vad de andra tyckte om mig och det jag gjorde gick jag ännu mer in i mig och kände efter om det kändes bra för mig ... det jag gjorde. Det pirrade lite när kvinnan kom (en aning sent), men det blev bara ett pirr och jag påminde mig om att jag var "stor", tillräcklig och trygg. Egentligen älskar jag att jobba med det här och att göra det här, men det jag varit så förknippat med otillräcklighet förut. När jag nu betraktade denna kvinna ur mitt nya perspektiv såg hon helt annorlunda ut ... och jag kunde nog se att det finns vissa likheter mellan oss. Som det ofta är när man stör sig på någon. Och när jag tog plats utan att be om ursäkt för mig själv verkar det som om hon blev lugn. Jag är så glad och tacksam. Hoppas bara att jag kan stanna kvar i mitt nya klarseende. Det kanske var för mycket att dessutom ge en massage på e-m, jag var ganska trött efter meditationerna. Dessutom var jag ju på julfest igår. Visserligen utan alkohol, men det blev lite sent. Efter massagen var jag så trött att jag trodde jag skulle smälla av. Har fått huvudvärk. Och det är inte ofta. Ska kanske inte jobba på helgerna?Nu kommer barna! Eller ungdomarna, heter det ju. Fast det är ju mina barn ... jag ska baka en kaka till dom har jag bestämt för yngste sonen har fått hår under armarna. Fniss! Vi har skojat om det sedan vi firade dotterns ankomst till kvinnovärlden när hon fick mens för fem år sedan med tårta och saft.Nu blir det mindre tid för mig, mindre tid för datorn och mer tid för barnen.Hinner inte läsa igenom detta. Skickar ändå. God kväll!

har jag förberett morgondagens meditationer. Tagit hjälp av en bok, men också inspirerats fritt. Under en mörknande skogspromenad såg jag mig själv försöka ta mig över den där tröskeln och jag var liten som en tesked. Det var svårt och jag visste inte om jag ville komma över och träffa den där kvinnan... Så kom en bild där jag var mycket stor och det var lätt att ta klivet över tröskeln. Jag förstod plötslig att jag kan välja att ta hela mig själv i anspråk. Jag behöver inte längre förminska mig själv. Jag är faktiskt så stor som jag är. Om man kan säga så ... Och det är först när jag visar mig i min fulla potential som jag har möjlighet att vara den jag är fullt ut. Kanske är det därför vi har triggat varandra? För att vi ser hos den andre en större potential än den som visas upp?Jag kommer inte att förminska mig själv imorgon. På så sätt kan jag inspirera andra att ta hela sin potential i anspråk. "Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.Vi frågar oss:Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?Egentligen – hur kan vi undgå att vara det?Du är ett barn av Gud.Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss.Det finns inte bara i några av oss:Den finns i alla.Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.När vi gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria."Nelson Mandelas tal vid sin presidentinstallation 1994

närmar sig. Har fortfarande inte löst upp knuten inom mig. Men har en alldeles otrolig tillit till att det ska ordna sig. Tänker att det handlar om perspektiv. Jag tycker mycket om att tänka mig att jag är "världens Ljus" . Det skapar en härlig känsla inom mig. Ingen annan behöver veta om det, det räcker med att jag vet det. Och om jag är världens Ljus, då kan jag inse att alla andra också är det, även om jag inte kan se det på deras kroppar! Och om vi båda, eller alla, är världens Ljus då kan jag också inse/känna/förstå att vi alla är ett och att "dom andra" bara är en spegling av delar i mig. Som delarna i ett hologram. Här ligger lösningen till min svårighet med den här kvinnan. Det är som en tröskel jag behöver ta mig över. Jag kan se över tröskeln, men har ännu inte förmått mig att ta själva klivet över. När jag väl tar klivet är hon integrerad och inte längre en konflikt. Känns svårt att kliva över, fast jag vill. Mycket skulle lösas om vi inte alienerade oss så från varandra. För att skydda oss. Fast det fungerar tvärtom, ju mer vi ser på varandra som främlingar desto mer oskyddade blir vi. Desto ensammare blir vi. Nu ska jag gå och njuta av min egen tid hemma med mig själv! Tills julfesten ikväll. ... och kanske ska jag göra en djupdykning in i mig själv igen ... ?

tar jag ledigt. Från allt och alla. Inga funderingar och inga djupa tankar. Bara lite god mat och ett glas vin. Sedan? Koppla av. Med tv eller dator eller en god bok. Gjorde ett försök igår kväll att möta den här kvinnan i min inre värld. Hamnade på en sandstrand. Vi hade båda två någon slags följeslagare i ängelformat bakom oss. När jag kom sa hon: - Jaså, du kom i alla fall?! Det tyckte inte jag var en bra början. Försökte att inte låtsas om det, men ...Efter det fick jag svårt att koncentrera mig och sedan somnade jag ... undrar vad det betyder? ler

men så började det regna igen. Det gör mig inte så mycket faktiskt. Tänker bara på att vägen kan regna bort igen. Har nyss fått ordning på den. Vilken härlig dag det har varit idag! Har jobbat hemma hela dagen. Tycker mycket om att möta dessa fantastiska människor som kommer. Sedan åkte jag och handlade för att kunna göra julgodis till sonens skola. Ungarna är inte hos mig nu, men jag känner att jag vill bidra till deras julmarknad med det jag kan.Idag har jag levt vidare i frågetecknen kring rädsla. Läser en bok om hämnd och om vad som lever i skuggan av känslan av att vara kränkt. Jag tänker att allt handlar om rädsla. Om människor drabbas av en naturkatastrof blir grupptraumat helt annorlunda än om de drabbas av krig eller terrorattentat. I det senare fallet är det svårare att gå igenom sorgen och istället blir det en känsla som handlar om att ge igen. Den känslan överförs till barnen som får bära traumat vidare. Men egentligen ... om människor dör och lemlästas ... borde det spela någon roll om det är naturkatastrof eller förvirrade människor som gör det? Tänk om vi kunde betrakta dessa aggressiva, destruktiva människor som naturkatastrofer ... offer för sin egen tsunami ... hur skulle det bli då? Självklart ska man sätta gränser för vad andra får göra. Men hur gör man det utan att skapa ännu mer våld och hämndaktioner?Ja, det var apropå rädsla. Jag har ju bett ILVL om hjälp med min relation till den här kvinnan som jag känner mig osäker inför. Och det känns om om det pågår en process inom mig. Klart för mig är att jag ska ta detta som tema på söndag: Hur påverkar vår rädsla oss? Jag tänker också att det är intressant att se hur sådant som man fokuserar på växer. Att bara se våldet i världen och förfasa sig över det ... vart leder det? Till en massa misstro och försvar. Och försvar leder ofelbart till attack. Inte bara i det stora utan lika mycket i det lilla. Hur bemöter jag mitt barn? Med misstro eller med tillit? Med respekt eller med försvar? Lyssnande eller med attack? Och i grunden handlar det om rädsla. Rädslan är kärlekens motsats. Rädslan förgör. Så ... kanske en annan infallsvinkel skulle vara att fokusera på motsatsen till rädsla? Där kan jag ju använda mig själv som ett levande exempel (... om jag lyckas komma igenom min rädsla för den här kvinnan ...) på att man kan fokusera på kärleken och upplösa rädslan genom det. Allting blir bäst om man själv genomlevt det. Oh, jag önskar att jag fick en ILVL upplevelse som bara löste det hela!Fast det fick jag kanske i dag under en behandling? Jag upplevde att jag inte var själv, vilket jag i och för sig känt förut, men nu upplevde jag att jag inte behövde "göra" något alls för att min kropp togs i anspråk av ett ljus som gjorde vad som krävdes just då. Jag var ett med Ljuset istället för att Ljuset var i rummet. Det var en befrielse.Jag var inte ensam. Gud, det finns så mycket i det här! Känner att jag är ostrukturerad och oklar. Det kommer tusen tankar medan jag skriver. Kan inte få ner alla och inte skulle det bli bättre av det. Men om vi alla trodde att vi var världen Ljus och om vi insåg att alla andra var det också ... då skulle inte rädslan ha något fäste ...