men har suttit lite för mycket framför datorn. Räkningar, obesvarade mail, blogg. Haft det bra, men kroppen blir stel. I morgon ska vi på skolan åka till pulkabacken! där lär jag väl få röra på mig. Tror jag ska ta med mig egen pulka. Brukar glömma det.Vilken rasande vacker dag det var idag! Det kan man bara njuta av, trots att kylan gör att det är fruktansvärt kallt i huset. Har bara delar av det uppvärmt ordentligt, det är för stort för att hållas varmt överallt. Men det blir snart sommar ...Köpte förresten ett vanligt rep idag och har nu omvandlat det till ett hopprep. Hoppade lite framför tv:n. Inte så mycket, konditionen var inte på topp. Men några minuter om dagen kanske jag ska klara av?Har tänkt en del på det här med andningen det sista. Andningen är på något sätt den absoluta basen i att må bra. Vi har en viss kapacitet att ta in syre och det är naturligtvis så mycket syre kroppen behöver. Men vi använder sällan hela vår kapacitet. Sällan ens hälften av den. Människor som är stressade använder knappt en tredjedel av sin lungkapacitet. Vi vet vad som händer om vi inte äter på en fjorton dagar, tre veckor. Vi vet vad som händer om vi inte dricker på några dagar. Vi vet vad som händer om vi inte andas under tillräckligt många minuter. Men vet vi vad som händer om vi bara andas till hälften? Eller en tredjedel? Vad händer egentligen om vi andas halvstrypta? Man kan ju föreställa sig. Hjärnan, hjärtat, musklerna får inte det syre som behövs och det är klart att det märks.Det här känns som baskunskap som man borde lära sig i skolan. Jag ska skriva lite mer om det, men inte idag för det är för sent. (Just det, jag försöker i alla fall komma i säng i tid!) Men det känns så fruktansvärt viktigt att berätta mer om det eftersom det är så många som mår dåligt på olika sätt. Att ta hjälp av andningen är trots allt ett både enkelt (de finns ju där, ständigt tillgängliga, lungorna) och billigt sätt att må bättre.Godnatt underbara människor!

blir en lyxig dag. Fick en avbokning så jag har bara en enkel behandling på hela dagen. Ska träffa en vän som är mycket speciell på ett väldigt alternativt sätt och det ska bli kul. Jag ska visa honom några underbara lokaler som man skulle kunna ha kurs i. Dessutom ska jag plocka och färga mina ögonbryn hos frissan, för första gången i mitt liv. Det är lite speciellt. Har aldrig behövt bekymra mig om ögonbrynen, kanske det enda jag var riktigt nöjd med som tonåring (man får vara glad att det var något), men nu blir de blekare och blekare. Det är bättre med lite färg på. Apropå det så har håret fått väldigt många gråa hår sista tiden. En del av mig tycker att det är spännande. Det ser liksom silvrigt ut. Det ser lite fint ut. En annan del av mig påstår att jag skulle se mycket yngre ut om jag färgade det i en behaglig och jämnbrun färg. Det kan göra mig nyfiken på hur det skulle vara ...Men jag har ändå inga pengar att lägga på att färga håret, och förresten är jag inte sååå sugen på det att jag verkligen skulle göra det. Tycker att det är rätt ok som det är. Godnatt vackra människor ...

det är lätt att hamna i ett slags läger när man talar om privatreligion eller allmän religion. Det finns en tendens att fördöma det ena till det andras fördel. Men jag är inte säker på att det är så det är.För egen del har jag aldrig upplevt att jag fått plats i kyrkan. Visst har jag kunnat känna det gudomliga där, men inte mer än jag har känt det ute i naturen. Mina inre upplevelser som barn, mina samtal med Gudomen, med väsen i naturen och med osynliga lekkamrater var inte godkända, fast jag visste inte riktigt varför. Aftonbön skulle man be, men den skulle rabblas som telefonnumret ungefär. Det hände vid något tillfälle när jag skulle svara i telefon att jag drog första meningen i aftonbönen istället. Varför skulle inte jag kunna prata med Jesus om jag nu skulle be aftonbön till honom? Det var mycket roligare att prata med honom. Men för att det skulle vara på riktigt skulle det gå genom kyrkan. ????-Du är ett BARN, sa min mor vid flera tillfällen. Du vet INGENTING!Det var svårt att ta in. Man talade i kyrkan om att ha kontakt med Gud, men om man hade det var inte det bra för man skulle göra som kyrkans regler sa. Men de vuxna sa en sak och gjorde en annan. Man talade om moral, men kunde inte leva det. Det var inte svårt att se, även om jag bara vara ett barn ... och jag fattade inte problemet. Om alla trodde och levde det som de sa att de ville göra så skulle vi inte ha det så krångligt, med bråk och krig och svält. Så jag alienerade mig från kyrkan, ganska tidigt, tror jag. Den var bara tråkig och obegriplig. Och faktum är att det tog mig mycket lång tid att se att den var något annat än en pekpinne som fråntog människor deras rätt att tänka, känna och uppleva själva. Det var min upplevelse, och det finns ju en tendens att utgå ifrån sig själv när man bedömer världen ... För andra i min närhet såg det ut på ett annat sätt. Jag tänker på en nära släkting. Hon ställde krav på kyrkan. Hon räknade med att den skulle finnas för henne när hon hade det svårt. Hon ville samlas med andra och känna andäktigheten inför det som är större än människan. För henne betydde kyrkan något. Även om också hon såg att kyrkan inte klarade av att följa med i tiden så ville hon att den skulle göra det. För henne var den en hjälp i hennes inre utveckling. I den kristna religionen fanns texter att grubbla över, regler att vila i, och kanske framförallt, människors gemenskap som stärkte henne i hennes tro att det faktiskt fanns något utöver henne själv. För om man inte tror det, måste man själv vara Gud, och det är ett tungt ansvar att lägga på en människa.Så ... för mig var kyrkan något som snöpte mig. Jag kunde inte ta den på allvar. Kunde inte tro att de män som arbetade som präster var mer heliga än vad jag eller någon annan var. Att tala om synd och straff och död och förintelse om man inte var en god människa fick mig att resa ragg. För henne var kyrkan en väg att följa som stärkte henne. Eller i alla fall skulle kunna stärka henne om den följde med sin tid. Det är svårare för en del människor att söka inom sig själva. Ändå finns en längtan efter en högre makt som kan förlåta och ta sig an människorna. På så sätt fyller kyrkan en funktion, som rättesnöre med etiska och moraliska regler. Följde vi 10 Guds bud skulle det väl vara ganska lugnt här i världen. Problemet är att inte ens kyrkan har följt dem. Eftersom människor har byggt kyrkan är det människor som präglar den med allt vad det innebär av krigande, maktfullkomlighet och rädsla.Därför tror jag att new age (som jag personligen tycker är en jätteknepig beteckning på människors sökande och bejakande av sitt inre) har vuxit sig så stor. För att vi längtar efter att bejaka det som så många känner på sig att de har. Det är dags nu att hitta, inom sig själv, Det Stora Kärleksfulla. Till en början kanske man gör det för sig själv och på det viset har verkligen kyrkan spelat ut sin roll. Men den kommer att få en ny betydelse. För har man väl hittat Det inom sig så vill man ut och sprida möjligheten till alla. Där kommer kyrkan in i bilden igen, som samlingsplats för alla människor som inom sig själva bär ljuset och som vågar lyfta fram det och stå för det. Då kommer kyrkan att bli en plats där man gör det möjligt att förändra på riktigt, förändra energin i världen till en högre och ljusare nivå.Men den kommer nog att anta en helt ny och annan form ...

så gärna skriva något ... blir så rasande inspirerad av allt jag läser här. Fru Fundersam skrev för ett tag sedan ett inlägg som jag tänkt på lite grand, från och till.Apropå new age och kristendom."Samtidigt påstår massor av svenskar att de tror på något slags högre väsen,alltså en form av privatreligion som man sköter hemma på kammaren. Hur blev det religiösa- som genom historien fört människor samman - till vars och ens privata ensak?"Det kittlar min hjärna, höll jag på att skriva, men jag tror snarare att det kittlar min själ eller min ande, när jag läser det.Jag undrar: Hur har religion över huvud taget kunnat bli något som ska skötas gemensamt av en stor grupp människor när det är så personligt?Detta är så spännande att tänka på och tala om att jag inte kan fortsätta nu, eftersom det är alldeles för sent och jag måste gå och lägga mig i tid (ja, just det!), men nu har jag tagit upp det och hoppas att jag ska har utrymme imorgon att fortsätta min tankegång om detta.Godnatt alla vackra och härliga!

en jättebra dag, trots att den var tidig och att jag var arg på sonen igår. Att byta fokus hjälpte mig, och när jag var klar med jobbet kom sonen hem för att vänta på nästa buss till exet och det första han sa var: Förlåt, mamma!Klart han var förlåten. Sedan satt han i mitt knä en stund så jag fick krama honom lite. Inte illa av en fjortonåring! Hoppas han inte smygläser min blogg ... vet inte om han skulle uppskatta att jag berättar det! :-)))Ikväll har jag varit på tonmeditation igen. Det är fantastiska inre resor vi gör. Verkligen ett forum där jag tillsammans med andra blir bekräftad i min inre verklighet. Av varandra. Det jag aldrig hittade som barn, bekräftelse av mitt inre universum. Mycket tacksam över att jag funnit det nu. Blir så mycket friare som människa när jag känner att jag kan tillåta mig att vara, inte bara det som syns på utsidan, utan lika mycket det som finns inuti.Nu ska jag sova och låta tonerna jobba vidare. Godnatt o dröm vackra drömmar i stillhet och frid ...

i balans. Känner mig irriterad när jag tänker på gårdagen. Men fokuserar på ljus och frid. Det går bättre och bättre. Dagen blir kanske en bra dag i alla fall.Jag väljer att le.Yes!

just veta att jag på grund av sjukdom behöver börja klockan 8 istället för 9 i morgon. Kunde kanske sagt nej? men det hade lastat de andra för mycket. Så jag får gilla läget. O se till att komma i säng i tid. Så ... godnatt bloggen, här e en som läggger sig tidigt! Nä, jag tror jag ljuger, inte kommer jag att komma i säng än på en stund ... :-)

var jag skörare än vanligt i morse, som dottern påstod. Själv märkte jag inte det. Fast en muskel i axeln låste sig. Brukar betyda att jag har tagit på mig för mycket. Lunchen med föräldrarna? Men jag TYCKTE att det skulle bli trevligt. Sista dagen med barnen, var det det som låg och skvalpade i bakgrunden?Allt var bara fint tills sonen kom hem efter förarintygskursen. Något hände och jag tyckte att jag satte en gräns, han tyckte att jag skällde. Spelar kanske inte så stor roll vilket det var. Men efter att jag bett om ursäkt för att jag varit för burdus fortsätter han att sura och berättar när mormor och morfar har kommit att han vill åka till sin far redan kl fem. ja, helst kl fyra. Och då är klockan kvart över tre. Nu fattar jag att jag blev jättearg. Då tyckte jag att jag hanterade situationen på ett lugnt och fint sätt. Men han var tjurig och allmänt knölig. Nu kan jag ju också se att han är tonåring. Men jag ville att det skulle vara en trevlig lunch med föräldrarna. Jag sa i alla fall nej. Det var i den situationen dottern sa att jag varit känslig hela dagen. Hur hon nu kunde veta det, eftersom vi knappt setts? Men hon brukar känna av mig ganska bra, å andra sidan. Hon kanske såg att jag hade ont i axeln.Vid sex åkte föräldrarna och strax efter körde jag ungdomarna (måste försöka säga ungdomar istället för barna, fast det är ju mina barn ...). Men innan dess försökte jag prata med dem för att reda ut och förklara och få dem att förstå min ståndpunkt och så vidare ... Jag kände min irritation växa. Sonens irritation växte. Dottern såg tröttare och tröttare ut. Så jag körde dem. Kram, kram och puss puss, hejdå. Grät i bilen hem. Varför tog det mig så hårt?Och när jag kom hem kände jag hur fruktansvärt ursinnigt vansinnigt förbannad jag var. Tur vi har en sandsäck i garaget. Tur jag gick på tonhealing i veckan. Först slog jag, sedan skrek jag. Länge. Och grät. Tur ingen såg mig. Det hjälpte mig att släppa loss ilskan och komma i kontakt med den ordentligt. Jag vet att det är MIN känsla. Det har egentligen inte alls med sonen att göra. Jag vet att sista dagen när de ska åka alltid är lite jobbigare för både mig och sonen. Kanske för dottern också. Men det är så svårt att komma ihåg ... att det är min känsla. Att jag kan reagera på ett annat sätt. Att jag har ett val. Att försvar orsakar attack. Jag behöver inte försvara mig. Jag kan välja hur jag ska agera och reagera. Men när jag är mitt upp i det, då drar känslan iväg med mig och jag blir rasande och då lägger jag locket på för det kommer inget gott ur det. Jag ser att sonen är likadan. Han försöker så gott han kan, att lägga locket på. Och precis som för mig kommer tårarna, de förbannade tårarna, i ögonen, när man ska var klok och resonabel och FÖRSVARA sin ståndpunkt. Jag ska sluta försvara mig. Ska bara vara.