hemkommen från en meditationskväll med toner. Är lite tagen. Funderar på det här med att vara sann. Känns för mig fruktansvärt viktigt och vet att detta är ett forum där jag utmanas i min längtan efter att vara det. Just därför är det bra att skriva här. Men när jag upplever sådana saker som jag gjort ikväll så kan jag inte skriva om det. Det är klart ... först måste jag väl smälta det själv. Det har varit minst sagt omtumlande. Tonande och ljud har jag så länge jag minns dragits till. Det finns ju vissa saker som helt enkelt verkar lockande fast man kanske inte är klar över varför. Men när jag var barn var det min syster som kunde sjunga ... inte jag. På det viset var jag lik mamma. Jag blev liksom hennes bundsförvant. "Du och jag", sa hon, "det är vi som inte kan sjunga. Vi gör bäst i att vara tysta och låta de som kan sjunga!" Hmmmm. Jag älskade att sjunga och röra mig till musik. Jag trodde att jag kunde sjunga ( ialla fall lite) men att höra hela tiden att det var bäst att vara tyst skapade en enorm rädsla för att göra fel och det är väl inget som är så känsligt som rösten för psykologisk påverkan. I vuxen ålder har jag gått röstkurser och sångkurser och meditationskurser med sång, allt för att komma över den enorma ångest som var förknippad med rösten. (Och har lyckats på så sätt att jag numera kan stå på scen och sjunga utan att svimma och utan att sjabbla bort det, men det tog sin tid. Sådär 35 år).För inom mig har jag alltid haft en känsla av att jag ska använda mig av min röst på något sätt. Oklart vad. Rösthealing?Nåja, det ger sig, det känns inte som det viktiga just nu. Det viktiga är bara att bejaka det som händer och ta emot de möjligheter som dyker upp i min väg. Och ikväll och två måndagar till kommer dessa kvällar att stå öppna. Det känns spännande och kul. Och utmanande.Godnatt världen!

med en nära vän igår. Hon befann sig i en svacka. Hennes svackor handlar om att världen är emot henne och hon försvarar sig genom aggressivitet. Mina svackor handlar om melankoli och livet blir som att vada genom en sörja av seghet. Vi brukar hjälpa varandra att minnas att det är en illusion och att det förändras och går över. Ändå kan det kännas så verkligt när man är inne i det. Och man kan inte hoppa över det, eller låtsas att känslan inte finns. Bara jag minns att det går över och att känslan på sitt sätt inte är "sanningen" så blir det lättare. Självklart finns det ett ursprung till dessa känslor. På ett sätt kan jag tycka att det borde vara färdigt. Att jag inte skulle behöva dyka ner i de här melankoliska svackorna mer. Men det är väl så att jag inte är riktigt färdig med de bakomliggande känslorna. Jag får ta det så länge det behövs. När det inte behövs längre kommer det att vara borta. Men det blir lättare och lättare. De ljusa tiderna är längre och längre, också för min vän. Det är underbart att se henne; från att världen varit hennes fiender ser hon nu glädjen och ljuset i de hon möter. Allt blir ju lättare, både för henne och för hennes omvärld. Livet är det perspektiv man utgår ifrån. Nu börjar dagen. Sonen duschar, strax är det min tur. Det blir en fin dag idag.

bara säga att det har kommit nya besked ... nu heter orkanen Per (enligt norrmännen?) säger min informationskälla "S". Det är ju också ett käckt namn :-)Godnatt alla vackra!

fördelar med att bo i en skog. Men det finns nackdelar också ...S berättade att orkanen den här gången heter Felicia. Fint namn! Det har blåst rejält, kan man väl säga, utan att överdriva. Åkte inte iväg på ett möte i morse, det kändes inte riktigt motiverat att ge sig ut. Men Svärsonen fick ju körkort i torsdags och han och dottern skulle vara barnvakt i hans familj så det fanns ingen tvekan för dem över att ge sig iväg. Två träd på stora vägen bara några hundra meter härifrån. Kanske gjorde honom mer uppmärksam än han skulle varit annars? Skogsvägen, däremot, från huset till stora vägen var inga problem. Fri från träd. Två timmar senare går jag och kollar. Då ligger två jättegranar, inte tvärsöver vägen, utan längs med, med topparna nedåt. Släktingar kommer för att röja. Innan de har kommit fram har ännu ett träd fallit över vägen. Så det blev till att röja. Så då fick jag dagens motion utan att behöva fatta något beslut om vad jag skulle ta mig för!Igår både dansade jag och cyklade. Cyklade i 6 minuter (för att inte överdriva :-) ) och dansade en låt. Kan man ju inte säga var att ta i. Tog ett par promenader också.Eftersom dagen idag var en riktig innesittardag fick jag startat upp den gamla datorn vi fått av snälla släktingar ( släktingar kan verkligen vara bra att ha!) så att sonen kunde sitta och spela sitt Wow på den här och jag kunde ägna mig åt skrivandet på boken. Känns verkligen bra! Det är så sällan jag skriver när barnen är här. Antingen har de datorn eller så vill jag vara med dem och inte sitta upptagen. Ja, kära hjärtanes, som min mormor skulle säga. En vet inte vad som väntar en. Men inga träd på huset eller bilen. Det är bra. Ska nog kunna komma iväg till jobbet imorgon.

är fullt. Ska jag aldrig få gå och lägga mig? Svårt att slänga ut ungdomarna. Dataspel (Wow - nyinköpt) och kortspel. Trevligt. Men när ska jag få sova? Kanske kan lägga mig ändå. Egentligen sitter vi nog här och väntar på orkanen som är utlovad. Mitt i skogen är det inte något vi ser framemot, sonen är orolig. När Gudrun hälsade på för två år sedan låg träden som tändstickor över vägen. Men de träden har ju redan blåst ner så det är bara att hålla tummarna för att inga nya välter. Vad annat kan man göra?Tänker gå in på vädersajten och kolla.Godnatt alla vackra!

utanför fönstret och det drar härinne. Ska verkligen komma i säng. Låter som halv storm. Det är gott att vara inne.Godnatt, bloggen ...

sitta här och svara på kommentarer o kanske skriva lite inlägg för att det är kul o för att jag inte har skrivit på flera timmar, men dottern ropar och vill att jag ska vara med i soffan framför tv:n. Det värmer hjärtat. Mmmmmmysigt. Så jag går till gänget som sitter där istället.

för att jag sovit för lite. Borde lägga mig en stund. Borde också gå ut med hunden. Hon har fått gå ut med sig själv sedan jag kom hem. Men ska nog vila först. Dotterns pojkvän tog körkort igår. Nu är de ute och kör med min bil. Det funkade att lägga sig och behålla "rätt" fokus igår. Jag blev inte orolig, fick inte panik utan tvärtom, jag kunde behålla känslan av att allt är som det ska vara. Trots att jag nu inte vet alls hur det blir med det här jobbet. Kan det vara en möjlighet till att få tid att skriva? Jag kan i alla fall bestämma mig för att tolka det så ...