ingen vila idag ... om man inte räknar att sitta vid datorn som vila. Känns som om jag gjort mig bäst i en grotta någonstans. Är inte alls intresserad av att tala med människor. Vill bara sitta och häcka. Precis som det ska vara. När saker och ting pågår inom en så ska man bara vara, och gömma sig lite för världen. Fast det är inte så lätt. Möjligtvis borde jag se till att få massage. Det är viktigt att bli berörd fysiskt när man säckar ihop, eller när stora saker händer inombords. Eller om man är deprimerad. Det gör att man känner sig levande. Man blir bekräftad på ett bra sätt, utan ord. Finns inga krav, det är bara att ta emot. Stärker också de fysiska funktionerna som gärna vill fallera när man mår dåligt. Stärker magfunktionerna, andningen, cirkulationen och höjer oxytocinet. Oxytocinet är det som gör att man mår bra. Allvarligt talat, det borde vara lag på att alla skulle ha tillgång till positiv beröring minst en gång i veckan. Massage borde vara lika självklart som skolmat och bussar. Det stärker förresten immunförsvaret också. Skönt att jag ska jobba hemma imorgon.Skönt att jobba över huvud taget. Glömmer allt tungsinne då.Ska jag gå på blinddate på lördag? Orkar jag det? Men om inte jag ser till att det händer saker och ting här i världen vem gör det då? Aha, jag ska naturligtvis fråga ILVL ... det får bli kvällens uppgift om jag inte kan somna. Godnatt alla vackra!

inte så lätt att komma igång med jobbet igen ... Vaknade sex, gjorde mina morgonritualer för att få en bra start, var framme när jag skulle, kvart i nio. Då ser jag att alla behandlingarna ligger på eftermiddagen! Jag skulle ha börjat kl ett ... Nåja, då klarade jag av lite ärenden på morgonen istället och åkte sedan hem. Nu är frågan om jag ska hinna vila en stund innan jag ger mig iväg? Kan i alla fall hinna få iväg en faktura och betala några räkningar som det nu kommit in pengar till. Det är räkningar som jag använt xtra sräckolin på på, fniss. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att åka till ett varmt land och ha semester en två, tre veckor till ... ska nog lägga till det på önskelistan på hur mitt liv ska se ut.

men sov en stund i eftermiddags så jag klarar mig nog. Har skrivit och rört mig. Kände att jag behövde komma bort så jag och hunden åkte ut till havet. Det är nå´t med havet som påverkar mig positivt. Det blåste, inte storm, men ganska ordentligt. Efterbyar från den riktiga stormen. Det är så mäktigt. Solen sken och när vågorna slog upp lyste den igenom topparna på ett speciellt sätt. Havet kan se så olika ut och är ändå alltid samma. En massa kraft. När det blåser och vågorna går meterhöga är det stilla på botten. Vi klättrade upp i bergen, också, jag och hunden. Och lät vinden blåsa igenom oss ordentligt. Tror att hon tycker att det är lika härligt som jag. När vi äntligen kommit ner på andra sidan i lä och på en stig kändes det helt annorlunda än innan. Melankolin låg inte på första plats i mitt känsloregister längre. Åt och skrev när jag kom hem. Har skrivit ... ja, nu kommer jag inte ihåg, men åtminstone 8 sidor. Undrar hur det är för "riktiga" författare. För min del är det så att när jag skrivit om en speciell händelse som för historien framåt så känns det som om jag uträttat något och jag vill ta paus. Det kanske inte är nödvändigt ... men idag hade jag vid det laget suttit så länge att det var nödvändigt att göra något annat. Jag har låååång startsträcka på skrivandet, men när jag väl kommer igång är det svårt att slita mig. Befinner mig i ett mellanläge. Härligt att skriva och promenera, men en del av mig har inte riktigt släppt melankolin. Vad är det den vill säga mig? Det räcker att jag tänker frågan så vet jag ... det handlar om det jag skrev om igår ... sorgen över ett avslutat kapitel i livet. Osäkerheten inför framtiden. Det blanka vita papperet som ännu inget är skrivet på. Som att göra spår i nyfallen snö. Vart ska spåren leda? Är det värt att trasa sönder det rena, vita för att gå dit jag ska?Men imorgon ska jag jobba. Då slipper jag tänka. I övermorgon ska jag på femtioårskalas. Det är roligt för det är en nära vän som fyller och vi är några stycken som ska göra ... ett slags uppträdande. Men egentligen hade jag velat åka på retreat i en fjällstuga någonstan och bara sitta tyst och glo på bergstopparna. Bara vara. Utan stök. Egentligen.Bäst att knoppa nu. Godnatt bloggen!

och dottern redan uppe! Hon har i alla fall förstått att hon måste städa färdigt innan hon får åka iväg. Det är bra. Sedan åker hon till sin pojkvän. Sonen är hos exet fortfarande och jag tror att han saknar sin storasyster när hon inte är där. Men det är som det är. Ska nog inte tänka idag. Känner att det finns en tendens att fastna i melankoli. Skriva och röra mig, tror jag är vad jag bör göra. Har börjat läsa en bok om gnostikerna och deras bakgrund. Känner att det är väldigt intressant.Skriva och röra mig, jag ska verkligen försöka hålla mig till det.Ha en härlig dag, världen!

och jag fick varsin mycket trevlig nyårsafton. Min var i lugn och ro med god mat och goda vänner. Hennes var inte lugn, men med god mat och goda vänner. Hon är dagen efter idag. Hon tål inte mycket och det är inte ofta det händer. Även om jag önskade att det inte hände alls. Så hon får vila idag och städa i morgon. Stämmer inte riktigt med hennes planering. Kanske kan hjälpa henne att ta det ännu lugnare nästa gång?

känns som ett viktigt ord för mig just nu. Veckorna, dagarna innan årsslutet (ett eller två s?)hände något inom mig som plötsligt uppenbarade för mig att det för sju år sedan startade en process som nu i januari är avslutad. Jag har mött alla mina gamla föreställningar och alla mina gamla rädslor, har verkligen i vitögat sett svek och död. Det som jag aldrig ville möta mötte jag. Efteråt kan jag se det, men under tiden var det inget jag värderade som något annat än vardag. Smärta på smärta, besvikelse på besvikelse, sjukdom på sjukdom. När jag trodde att allt var över grät jag i två månader, konstant. Nej, när barnen var här höll jag mig, då fick gråten stanna inombords. Läkaren trodde att det var fel på sköldkörteln. Men så fort barnen åkte rann det, stora, blöta tårar som jag trodde aldrig skulle sluta rinna. Fast det gjorde det. Efter vila och nära vänners stöd, samtal, massage, healing, och ännu mer samtal. Så följde två år av arbete uppåt, för att skapa ett eget liv, landa i mitt nya hem, skapa trygghet för barnen, skapa mitt eget arbete.Nu är det över.Jag har försonats med mig själv och med det som har varit.Försoning. Nu är allt ett vitt, tomt ark. Vad ska hända? Svårt att vara stilla i det. Att låta bli att undra, tänka, försöka forma, skapa. Men jag tror inte att det är dags att göra något över huvud taget just nu. Bara vara. Och skriva på min bok så mycket jag kan. Som ett äventyr som är över. Jag överlevde och sagan fick ett lyckligt slut. Men vad händer sedan?Jag tror i alla fall på tårarnas förlösande kraft. På att de kan smälta bort allt som sitter som klumpar av oro, smärta, sorg, vrede i bäckenet, magen, halsen eller huvudet. Och bakom finns stillhet och ro, glädje och kärlek.Men att släppa det gamla innebär en sorg. Det är ok. Det måste till för att kunna ta emot det nya."Du ska tacka dina gudar,om de tvingar dig att gådär du inga fotspårhar att lita på.Du ska tacka dina gudar,om de gör all skam till din.Du får söka tillflyktlite längre in.Det som hela världen dömerreder sig ibland rätt väl.Fågelfri var mången,vann sin egen själ.Den som tvingas ut i vildskogser med nyfödd syn på allt,och han smakar tacksamlivets bröd och salt.Du ska tacka dina gudar,när de bryter bort ditt skal.Verklighet och kärnablir ditt enda val."(Karin Boye, "Gömda land")