det konstaterades att jag hade cancer hade jag en obehaglig, konstig dröm. Under lång tid hade jag haft återkommande bilder av hur jag körde av vägen och hamnade på sjukhus. Jag visste att det hade med min konstiga trötthet att göra, men man vänjer sig vid allt och till slut trodde jag att det var så livet skulle vara. Jag drömde om ett tvillingpar, en flicka och en pojke. Hon var stor och fet, men konstigt grönblek och han var liten och ömklig. Jag hade så mycket att göra och ägnade dem inte tillräcklig uppmärksamhet. En dag upptäckte jag att hon åt av sin bror. Det var anledningen till hennes storlek. Jag blev förskräckt. Hon berättade för mig (trots att hon var bebis)att hon led av en sjukdom och enda sättet för henne att överleva var att äta av sin bror. Jag tyckte det var mycket obehagligt. Han sa ingenting. Hur skulle jag göra? Rädda honom och döda henne? Eller tvärtom, låta henne fortsätta för att rädda sitt liv? Då valde hon själv att dö. Efter att hon dött reste hon sitt huvud och sa att hon valde att dö för sin brors skull. Känslan i drömmen var väldigt obehaglig, sjuk. Det var samma känsla jag fick när cancern konstaterades. Jag blev ganska snabbt opererad, fick cellgifter och höll på att repa mig. Veckan innan jag skulle börja jobba fick jag 41 graders feber och höll på att dö på ett annat sätt. Efter tre veckor konstaterades att blindtarmen hade spruckit och läckt var ner i bäckenhålan. Jag hade inte kunnat äta på länge. Nåväl, jag piggnade till fast under tiden hade äktenskapet börjat knaka betänkligt. Fel. Vi, eller jag, hade haft problem innan också och förtvivlat försökt göra något åt det. Men under sjukdomen blev vissa saker uppenbara. Att älska någon i nöd och lust är just det ... och det funkade inte. I nöden blev det uppenbart att min man inte älskade mig. Separation. Allt tar sin tid och allt är en process. Det konstaterades att jag nu hade en cysta i bäckenet, inte cancer och inte brusten blindtarm, så det blev ju bättre och bättre, men ändå ... jag var vid det laget en aning trött på alltihop.Så märkte jag att cystan krympte och växte. Jag kunde känna den. Det var en vätskefylld cysta och den ändrade storlek. dEt konstaterades också av läkaren. Jag la också märke till att den växte efter att jag talat med min f.d Han anklagade mig konstant för olika saker. Och jag försökte möta med logiska argument, förståelse, tuffhet, ja, helt enkelt olika strategier. Det var meningslöst. Vid ett tillfäller tömde jag helt enkelt cystan på sjukhuset. Den kom tillbaka. Så efter jag talat med exet vid ett speciellt tillfälle blev jag så oerhört upprörd. Han kunde inte alls se min ståndpunkt. Jag kände mig kränkt och ledsen. Och cystan blev dubbelt så stor. Det gick på några dagar. Tolv gången tolv centimeter. Jag fattade att jag måste göra något åt det. Kunde inte längre lämna allt åt läkaren, som ville tömma den igen. Det här satt i MIG. Alla sjukdomarna hade uppstått på ungefär samma ställe i kroppen. Jag hade känslan av att det handlade om samma sak.Genom samtal och behandlingar och genom att ta mina inre bilder på större allvar förstod jag att det handlade om min kraft. Jag hade en stor kraft som jag inte använde till fullo. Jag levde i en illusion om att jag inte fick vara så kraftfull. Det gjorde att jag inte kunde tillåta mig att lyckas helt och fullt. Jag var en andrahandsfigur, fick inte, kunde inte vara i förstahand. Inte ens för mig själv. Så en del av min kraft vändes emot mig själv. Jag stoppade mig själv när jag var nästan framme vid vad det än vara månde. Jag protesterade mot min mans kränkningar, men inte genom att sätta mina gränser, utan genom att vädja. Inom mig var bilden av min felvända kraft en skorpion. Jag var livrädd för den och den var nedgrävd i röd öken sand. Med samtalshjälp av en människa som är erfaren, grävde jag upp den och flyttade den till mitt sola plexus, platsen där känslan av jaget har sitt säte. Jag mådde fysiskt illa vid åsynen av den, men visste att jag måste möta den, visste att jag måste ta in den helt och hållet. Jag lät den sticka mig och jag kände hur giftet spred sig i kroppen. Det var obehagligt och befriande samtidigt. Efter det vände det. Vid nästa läkarbesök var cystan borta. Min f.d talar inte med mig, men han trakasserar mig inte heller. Allt har ändrats. Jag kämpar mycket mindre och lever mer. Om jag inte utsatts för det jag utsattes för hade jag aldrig gått så djupt i mig själv att jag fått tag på min kraft (och min glädje och lust). Jag kan bara vara tacksam för det som hände och för exets hat. Jag hade vid flera tillfällen möjligheten att släppa taget och gå över till andra sidan, anledningen för mig att stanna kvar var att jag kände att jag behövdes för mina barn. Och kanske för något mer ... men det var mest barnen. Jag är inte rädd för att dö, tror att det är som att vakna till något istället för att försvinna bort från. Men ska man leva ska man leva i sin fulla kraft.

velat skriva ett inlägg ... men nu skriker ryggen igen, fast jag har ändå fått sitta här en stund. Jag tar det i morgon. godnatt!

har gått riktigt bra. Med värmeflaskor på ryggen har jag klarat både promenad och stillasittande. Det är bra att bli påmind om hur smärta tar över när den kommer, hur den liksom ligger som ett lager emellan mig och allt runtomkring. En gammal vän kom och fikade och det var jättekul. Det är det här med vänner ... gott att ha ... Men det är också så att smärtan har hjälpt mig att vara själv. Jag behöver vara själv just nu, men det dök upp så många roliga möjligheter till lunch och middag att jag skulle tackat ja om jag inte haft ont. Det tycker jag är svårt ... att säga nejtack, jag behöver leva lite ifred just nu. Det känns som att avvisa och det känns som att de kanske inte återkommer om jag säger nej. Men så kanske det inte är? Kanske kommer jag att bemötas med respekt om jag tackar nej utan annan motivering än att jag behöver vara själv? Men där är jag inte ännu. Uppenbarligen. Så även om jag haft ont så har jag också haft en fin dag där kraven på mig själv har varit väldigt låga, och det behövde jag. Igår, när det gjorde som mest ont, mindes jag också när jag var nio år. Då fick jag njurbäckeninflammation. Det gjorde, milt sagt, väldigt ont. Jag var ett öronbarn, så jag visste vad smärta var, men den här smärtan i njurar och bäcken ... den gjorde mig rädd på ett annat sätt. Det gjorde ont när jag kissade och det gjorde ont om jag inte kissade. Det gjorde ont precis hela tiden. Minns att jag läste Jack Londons "Varghunden". Det hjälpte mig att fly smärtan. Jag lärde mig att hantera den. Men jag kopplar väldigt mycket ihop den med rädsla. Min nuvarande ryggsmärta satte igång minnet av min gamla rädsla och den rädslan närmade sig panik. Det enda jag kunde göra var att gå in i minnet och tala med flickan som grät av smärta under täcket. Och det hjäpte ... igen. Det är fantastiskt hur min känsla (i det här fallet rädsla) påverkar en situation så starkt. Den verkligen förstärker en negativ situation. Och egentligen handlar det om ett minne som sitter kvar i kroppen. Jag har dessutom tryckt på punkter och masserat, så nu kan jag röra mig, känner ingen stress och kan sitta ganska länge på samma sätt. Det kan man inte klaga på. Min far har haft ont i ryggen med jämna mellanrum i hela sitt vuxna liv. Under en period kröp han i fyra månader. Det var nära steloperation, men han valde bort det. Sedan dess har han lärt sig att hantera det på sitt sätt. Jag får lov att massera honom nuförtiden, men det tog några år innan han hade förtroende för mig och för massagen. (Man blir inte profet i sitt eget hus, eller vad är det man säger?)Men nu känner jag att gränsen närmar sig ... dags att röra sig. Ska se på de tre kvinnliga komikerna klockan åtta. Kan jag behöva, om jag ska fortsätta i revysällskapet.

har nog blivit bättre. I alla fall har smärtan ändrats från träningsvärk i hela ryggen till nervsmärtor i ena sidan. Jag trodde att jag skulle svimma när jag skulle ta på mig strumpan, men kan gå ganska obehindrat så länge jag håller mig rak. Ska INTE sitta länge, det känns. Jag trycker och masserar och rullar så mycket jag kan utan att det gör ont. Har sprutat på nå´t som heter Biofreeze. Känns ok. Blir lite frustrerad, fast jag vet att det inte hjälper ett dugg. Ska ta en panodil. Gör det sällan annars.

tur att jag har sådana underbara vänner. Haft meditationscirkel ikväll. Det gick bra fast ryggen bara har blivit värre. Kvällen slutade med att jag fick lite zonterapi ...Nu ska jag lägga mig. Oroar mig lite för ryggen. Men det skriver jag om först när jag kan sitta vid datorn lite längre.Godnatt, bloggen!

tankar om att bloggen är till för att trivas med och njutas av och inte får bli till ett måste, är viktigt. Jag kan känna krav på mig själv ibland att gå in på datorn över huvud taget och kolla mail eller blogg eller annat. Varför? Det vet jag inte riktigt, men jag är säker på att det ligger en annan känsla bakom än den jag upplever. Kanske känner jag mig ensam? Vill bli bekräftad? Kanske tror jag inte att det jag gör i min ensamhet, det som ingen ser, betyder något? Det spelar inte så stor roll vad det är, bara jag är medveten om det. Mycket fin fest igår (med italiensk buffé!), och roliga uppträdanden. Vårt (från morgonrock till) cabaretframförande gick bra, i alla fall med tanke på att vi hade trekvart på oss innan att träna och att hälften av oss aldrig hade träffats förr. Men jag hade ont i ryggen! När vi stod på scen rann adrenalinet till och jag kände det inte, men före och efter ....!En nära släkting till mig har flyttat från ett större till ett mindre hus. Det betyder att det blir en del saker över. Och en ultramodern, svart träningscykel blev stående i mitt sällan använda vardagsrum. Tja, tänkte jag, varför inte förena nytta med nöje, och ställde den framför tv:n. Även om jag inte ser på tv jättemycket, så finns det program som får mig att landa i soffan. Då kan jag lika gärna sitt på en träningscykel? Sagt och gjort. Under hösten har jag fått upp min kondition ordentligt. Bra idé! Men under julen har jag mest frossat i mat och dryck och dessutom varit lite dålig så cykeln har fått stå. Så i förrgår kände jag mig redo igen. Upp på cykeln, nu med tillagda armrörelser (ser säkert alldeles enormt fånigt ut) och så cyklade jag i 45 minuter. Med en ovanligt rak hållning dessutom på grund av armrörelserna. Skulle tro att det är därifrån ryggontet kommer ... träningsvärk. Så jag gick omkring som en stenstod i min fina klänning och högklackade skor ... Melankolin är klart bättre nu. Ryggen har tagit över (fniss). Läser om gnostikerna fortfarande. Och jag förstår att jag varit gnostiker i hela mitt liv. Så länge jag minns (och jag minns mycket långt tillbaka, första medvetna minnet var vid 1½ år) har jag trott på en kärleksfull urkraft. Har alltid kunnat vända mig till min ILVL (inre ljusvägledare) fast jag inte hade ett sådant namn på den när jag var liten. Vi bodde i en strängt religiöst uppfostrad byggd. På den tiden var mina föräldrar mycket påverkade av det. Mycket kyrka och mycket synd och död. Jag kände inte igen något av det. Blev oerhört förvirrad och kunde inte få ihop begreppen. När jag var lycklig och glad över att leva fick jag höra att Gud inte ville att man skulle förhäva sig. När jag var tvärtom och utvecklade "livet är inte roligt-tesen" och sa att jag lika gärna kunde vara död - då var det det som var straffbart, man skulle vara tacksam över att leva detta miserabla liv ...??? Jag fick inte ihop det. Min syster blev ateist. Men jag kunde inte släppa det jag visste inom mig själv. Så i ett hemligt rum bar jag det med mig genom livet. Struntade i religion, men hade alltid någon att tala med när jag behövde. Det var bra. För när jag blev vuxen kunde jag hitta sammanhang där jag kunde utveckla det. Det kunde handla om meditation i grupp, dans, sång, samtalsterapi, kroppsterapi, healing ... den kärleksfulla urkraften fanns överallt, det gällde bara att se den och tacka ja till den. Hur kom jag in på det här?I alla fall ... jag har läst om gnostikerna förut, men inte "sett" så tydligt att det jag burit med mig har varit samma som (många av) de talar om. Nu fullkomligt skriker ryggen. SITT INTE HÄR LÄNGRE!ok, ok jag ska sluta.Önskar alla en god och härlig dag!vill bara tillägga att S:s länk i en kommentar för ett tag sedan var en mycket bra länk - mot stress :-)))

att byta om till stor fest ... Det gäller att gå igång fest nerven. Först ska vi träna på ett uppträdande som vi inte har övat, sex kvinnor som inte alla känner varandra. Sedan ska det göras också. Det är säkert jättebra. Då slipper jag känna efter och tänka efter. Men jag känner mig ganska ok nu. Inte lika melankolisk. Måste jag dricka alkohol ikväll? Nä, det är klart att jag inte måste. Men det är gott med ett glas vin till maten. Nåja, vi får se. Puh!Tillbaka till klädprovningen ...

att i morse när jag åkte till jobbet (fast jag inte behövde åka så tidigt) så kliade jag mig i ögat. Tråkigt nog var det tandkräm kvar på fingret. Det var ingen höjdare. Hela dagen har ögat känts konstigt. Men det är nog bara jag som har märkt av det. Godnatt igen