när en vän eller medmänniska blir manglad av livet. Hjärtat kan värka och längtan efter att ge tröst vara hur stor som helst, men det finns inget att säga eller göra. Det går över ... Det finns en dag imorgon ...Det blir bättre ... Vi få hoppas på det bästa ...Ta det bara lugnt ...Tänk inte så ... Ta det inte så ... Önskar jag kunde ge dig en kram ...Hålla dig en stund ... Bära dig över det svåra ...Stryka ditt hår ... Se in i dina ögon ...Ge dig kraft ...Mod ... Styrka ...Hopp ...Förtröstan ...Och tillit ...Önskar jag kunde visa dig den kärlek jag bär på, som är till för att du ska känna dig trygg och glad. För att du ska bli mjuk av värme inuti och vandra med ett leende på läpparna. Men det kan jag inte. För din smärta och din sorg är din. Och jag kan inte ta bort den. Inte förminska den. Inte göra om den. Men jag kan visa att jag finns. Om du behöver mig, så finns jag här någonstans, tänker på dig, tror på dig.Och om du vill låta mig hålla dig en stund i tanken, bara i tanken, så låt dig bli hållen, och vila. Andas ut ett tag och känn hur det är att ha förtröstan. Allt är som det ska vara, om så bara för en liten stund.Det här är till dig som blir berörd. Det är till alla dem som jag inte kan göra något för, men som jag tänker på med kärlek. Med snön fallande utanför ...

på Fru Fundersams fråga om varför jag jobbar så mycket och sover så lite ...Först blev jag lite stressad av den. Frågan alltså. Sedan försökte jag svara på den. Ärligt och genomtänkt. Och sedan började jag fundera på om det var sant att jag jobbar så mycket. Jobbar nog inte så mycket som det låter ibland. En gång i veckan har jag kvällsmöte och det kan jag inte komma ifrån. Ofta lägger jag in en behandling mellan skoljobbet och mötet eftersom det blir mycket dötid annars. Ibland får jag jobb som drar ut på kvällarna och jag brukar tacka ja om jag inte har för mycket dagen efter. Och att arbeta i en skola innebär ofta (och kanske speciellt i den här skolan som är uppbyggd på ett speciellt sätt)mycket hemarbete med förberedelser och annat. Så ibland är det verkligen svårt att välja att arbeta mindre. Men jag har ju också goa dagar där jag bara har en behandling efter skolan. Då brukar jag ge mig själv det utrymme jag behöver för att "hämta hem" mig själv. Jag tar upp de dagar jag arbetar mera, här, för då får jag svart på vitt att jag orkar sådant jag inte orkade förut. Och om jag är helt slut så ser jag det också. Och blir tvungen att tänka efter om det var värt det. Det blir en slags positiv bekräftelse. Förut kunde jag få kvävningskänslor när jag såg almanackan vara fylld med arbete. Redan innan kände jag att jag inte skulle klara det. Det tog ner mig enormt. Och gjorde jobbet jobbigare. Minnet av att reagera så som jag gjorde då, när jag var så trött och när jag inte var frisk, sitter i kroppen. Det är som att avprogrammera mig, att kunna konstatera att jag har haft en lång dag, eller en tuff dag utan att vara gråtfärdig. Som att påminna mig om att det kan vara så här OCKSÅ. Att tiden som varit är förbi. När jag tittar på det som varit och det som är så kan jag också se att, förutom att jag vunnit tillbaka mig själv och mycket av min kraft, så lever jag dessutom så mycket mer i nuet än jag gjorde förut. Det betyder att jag vilar i det jag gör på ett annat sätt. När jag gör en sak försöker jag inte tänka ut vad jag ska ha till middag, eller vilken väg som är bäst att köra hem eller vem jag ska ringa på kvällen, eller om jag kommer att få tillräckligt med jobb den här månaden. Utan jag försöker bara göra det jag gör, så fridfullt som möjligt. Jag brukade vara suverän på att ha många bollar i luften. Det känns inte som att jag har blivit en sämre människa för att jag inte har det längre. Det känns bara som att det är lättare att andas och som att det finns mer utrymme för mig.Sovandet, däremot ... kan det vara så att jag utmanar mig själv? Har varit jättekänslig för sömnbrist. Det har medfört enorma svackor med ångest och melankoli. Jag har sett sambandet med sömnbristen och "sovit igen" mig, vaknat och haft helt nya perspektiv på tillvaron. Men det är som att det inte heller är lika viktigt längre. Nästan som maten. Den var superviktig förr, och rätt vad det var tappade jag intresset, den påverkade mig inte längre på samma sätt, kunde lika gärna äta gröt till middag. Nu undrar jag om det kan bli så med sömnen också? Det är klart att jag behöver sova ... men kanske inte lika mycket? Om livet i övrigt levs i en slags "nu-balans" ...?Tack Fru Fundersam för frågan!"Det är i mötet man växer" har jag läst någonstans. Att bli uppmärksammad på sig själv är fantastiskt!

några rader innan klockan slår tolv. Antagligen betyder det att jag har fått bloggandet i blodet och har svårt att bryta ... undrar om det är farligt? :-)En intensiv och bra dag. Har absolut ingenting att säga eller skriva om. Bjöd söstera mi och hennes familj på fisksoppa och pannacotta med varma bär. Enkelt och gott. Men i morgon vill jag skriva mycket ...Godnatt och dröm fina drömmar!

[ url = http://.www.bloggagratis.se/ ] text [ / url ]

köpt ett elrör och gjort om det till en rockring. Funkar väldigt bra, mycket bättre än de vanliga barnrockringarna som jag tycker är för lätta och för små. Stod en halvtimme framför Veronica Marsh och rockade. Blev inte ens svettig. Men hoppas det är bra träning ändå. Säkert (?) bra för magen. Hopprepen var slut, det är inte säsong för hopprep nu, fick jag veta. Hoppas nu att jag inte får träningsvärk imorgon. Här är receptet på en hemmagjord rockring:1 st elrör i vanlig storlek. (Jag trodde man köpte tillklippta bitar, men de stod ju där ... i färdiga längder. Det var bara att plocka.)1 st träbit, ungefär 10cm lång och smal som elröret. Träbiten täljes så att det får en rund form och sedan sticker man in ena halvan i rörets ena ände, böjer röret och sticker in andra halvan i rörets andra ände. Sedan är det färdigt. Mycket enkelt. Har ju inte hittat på det själv, det var den goda fadern som tyckte att det var för dålig kvalitet på de köpta när jag var ett litet barn (eller om han helt enkelt tyckte att de var för dyra?) så han gjorde en själv. Idag har jag jobbat mycket. Och nu kan jag känna att jag börjar bli trött av att inte sova mer än knappt sex timmar per natt. Nu ska jag lägga mig och prata med min ILVL istället för att sitta här och skriva. (Men jag skrev i alla fall något idag också! :-) ) Godnatt alla vackra!

att skriva minst ett inlägg om dagen. Måste fråga mig om det är en fix idé eller en bra rutin. Det är lätt att fastna i idéer om vad som är bra eller dåligt. Har inget särskilt att skriva om idag. Mer än att det varit en fin dag, trots att jag inte var hemma förrän vid åtta-tiden ikväll. Ändå kan jag inte påstå att jag är så väldigt trött nu. Märkligt. Har det att göra med det som hände i ryggen? Det visar sig nog. Eller kanske har det att göra med att jag fick akupunktur och massage idag! Det var ljuvligt! Det är som att bli drogad utan någon som helst bieffekt, ja, utom positiva effekter förstås. "Fastnade" i en äldre kvinnas ögon idag. Tänkte på annat och blev stirrande på henne när vi gick emot varandra. Hon hade vackra ögon. Så log jag lite, kanske för att ursäkta mig, och hon sprack upp i ett leende som gjorde mig glad. Det kändes så bra, som ett riktigt möte, fast vi inte sa ett ord till varandra. Mitt hjärta är stort ikväll. Fullt av en känsla som jag vill kalla kärlek. Men jag skulle också kunna kalla den för tacksamhet eller glädje. Det bara svämmar över och rinner ut. Antar att det bara är att släppa på, finns ingen anledning att hålla igen. Idag har jag en bra relation till mig själv.Godnatt, sov och dröm vackert ...

idag har gått och jag har inte haft ett dugg ont i ryggen. Det känns nästan konstigt. Det var inte bara träningsvärk, det var något mer, en nerv som var i kläm, som jag trodde ett tag. Men det lossnade igår under tonmeditationen. Med en inomkroppslig explosion. Finns inget ord som inomkroppslig, jag vet, men det var precis det, det var. Det är så märkligt. Känner mig ovant fri. När jag var tillsammans med mitt ex längtade jag efter att han skulle se vem jag var "bakom". Att han skulle uppskatta mig, inte för det jag gjorde, utan för det jag var. Jag ville utforska hans själ och trodde att han skulle vilja utforska min. Hans mun sa att han ville samma sak som jag, men hans handlingar visade att han inte var intresserad. Det tog mig lång tid att förstå. Jag har den här bilden inom mig; bilden av en relation som är ständigt utforskande, som hittar nya saker, nya känslor. En relation där ingen av oss blir en institution och där man, trots att man känner varandra utan och innan, ändå kan skapa utrymme för ständig fördjupning och förändring. Men kanske måste man vara intresserad av att utforska sig själv innan man vill utforska sin kärlekspartner och sin relation till kärlekspartnern.Jag trodde att om man hittade en modig person som inte var rädd för att spränga gränser så skulle lyckan vara gjord. Men mod kan se olika ut för olika personer. Gränser kan vara olika. Det behöver inte handla om att göra drastiska saker som att flytta, byta jobb eller starta barnhemsverksamhet i Sydamerika. Det skulle kunna handla om att fortsätta vara nyfiken på vad som finns mer i den andres själ. Att se hur långt man kan sträcka det ömsinta. Att våga beröra med handen, inte bara ta på eller klappa. Att skapa verkliga möten. Varje dag, inte av en händelse en gång om året. (Nåja, kan förstå att det kanske är en utopi att det skulle vara varje dag, men om man ändå får önska?)Och det kan man bara göra om man är fri. Om man har tillit till varandra. Och om man är intresserad av att se in i sig själv. För kanske är det förutsättningen för en bra relation; att man sköter om sin relation till sig själv. Till sin Livsgnista, sitt Ljus. Eller så är man nöjd ändå. Det finns säkert många som är det. Nöjd med att allt är som det har varit och rädd för att det ska hända något som förändrar. Och det är också precis som det ska. Allt har sin tid.Men jag har en känsla av att många kvinnor längtar efter något mer i sin relation. Och om man ser på otrohet hos både män och kvinnor så verkar det ju som att också männen vill ha mer eller något annat. Men det är svårt att sätta ord på det. Det finns inget som speglar den längtan i samhället. Tillfälliga förhållanden skapar mera tomhet, vilket leder till fler tillfälliga förhållanden. Sex blir en drog som ska fylla mörkret. Vi tror att någon annan eller något annat ska fylla det där tomrummet. Men vi kan bara göra det själva. Och när vi gjort det, då kan vi kanske ge den andre det vi längtar efter själva.Jag vet inte. Tankar om kvällen. Vem kan säga vad som är sant? Jag vet bara vad jag längtar efter.Godnatt alla vackra!

sov jag som en stock, inga drömmar, bara djupt och gott. Men det var mycket som rörde sig inuti innan jag domnade bort, så det tog en stund. Lång dag idag. Får vara glad om jag är hemma innan 6. Men det känns ok. Ibland har det känts tröstlöst, skönt när jag känner att jag orkar.Det blir en bra dag.