Håller med Fru Fundersam om det hon skriver i en kommentar:"Det är nog inte kärleken som är fel, utan vår oförmåga att låta den vara så vacker som den är, utan inblandning av rädsla."Men tänk om vi litade på kärleken? Helt och fullt? Hur skulle det vara?Under min separation satt lappen om kärlekens väsen (den från bibeln) uppe på ett köksskåp hela tiden. Ibland var den som ett hån, ibland som en morot att sträva efter, men oftast bara satt den där och jag tittade på den, och den sa mig absolut INGENTING. Inget av det jag läste där kunde jag uppbåda inom mig i de mest dramtatiska stunderna. Men det viktigaste var nog att jag inte ens visste om jag ville. För mig uppstod frågan: Hur försvarar man sig och älskar samtidigt? För jag ville inte se att jag slutat älska min före detta man, jag hade bara insett att vi inte kunde leva tillsammans. Mina illusioner om honom hade rasat. Vi var som en trollslända och en bulldozer. Vi passade inte ihop.Hade jag slutat älska honom? Slutar jag älska mina barn för att de flyttar hemifrån? För att vi inte har samma åsikter? För att de är en annan "sort" än jag? Nej. Kärleken är inte något som tar slut. Åtrå, passion, förälskelse, det är sådan som tar slut. Inte kärlek. Det kan jag sitta och säga här flera år efteråt när han inte hänger över min axel. Jag kan älska honom som han är och se hans tillkortakommanden och abslolut inte vilja leva med honom. Jag älskar honom inte som en man. Utan på ett annat sätt. Men jag skulle återknyta till Fru Fundersams ord. Rädslan gör oss blinda och döva och stumma. Kärlek kan inte uttryckas genom rädsla. Den kan bara uttryckas genom sig själv. Det är svårt att lita på kärleken helt och fullt när vi råkar ut för allt som livet lägger i vår väg. Men jag tänker att om vi bara har intentionen att göra det så har vi uppnått mycket. Under separationen trodde jag att jag skulle bli galen av vrede. Då åkte jag på en retreat där vi mediterade och satt i tystnad. Och promenerade. Jag satt och grät. Jag hatade. Jag ville döda. Mötte sidor jag verkigen inte ville se hos mig själv. Och bara satt igenom det. Tredje dagen som också var den sista fick jag en glimt av det jag längtade efter. Jag såg exet som han verkligen var, genom allt försvar han lagt upp, genom allt han sagt och gjort och såg en liten rädd pojke. Glimten försvann, men den räckte för att jag inte skulle gå vilse i egots rädda försvar. Jag fullkomligt hängde mig fast i den lilla glimten genom resten av separationen. Den räddade min tro på kärleken.Idag, när jag inte har någon man att älska, kan jag känna så mycket kärlek till livet, barn, vänner, släkt, naturen att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag är alldeles fri i den. Det är min kärlek och jag kan inte ge den till någon utvald person. Jag vill ge den till alla. Det ser ju konstigt ut när jag läser det. Men jag tror att det är grejen med kärleken. Att den är till alla och att ju mer man ger desto mer får man. Nu blir det krångligt. Eftersom vi har så mycket föreställningar om vad som hänger ihop med kärlek.Ikväll har jag blivit utmanad i min tillit till att allt är som det ska. Till att allt är kärlek. Mitt nya jobb kanske inte blir av som jag trodde. Och jag har redan gått ner i tjänst. Det blir min nattmeditation. Att ta mig igenom den rädslan och fortsätta vara full av tillförsikt. Inte kasta skuld på någon, inte ens mig själv. Hmmm, ja, utmanande.Godnatt, vackra människor. Sov i frid.

igår hade jag 57 unika besökare och 7448 sidvisningar. Det måste väl vara något fel?En sak till ... med risk för att verka korkad ... jag får ofta kommentarer från en trevlig kommentator som kallar sig S. Men jag vet inte hur jag ska komma in på hennes sida, "adressen" finns inte med. Så jag undrar, kära S, om du har lust att delge mig din sida?Har jobbat hemma idag. Det är mysigt. Ändå har jag inte kommit igång med min spontanträning. Har inte varit stillasittande och jag har promenerat, men varken hoppat eller dansat. Som jag skrev på en kommentar ... det behövs nog ställtid för att komma igång.Kärlek. Vad är det egentligen? Vad kommer det sig att den är så utmanande? Trots att alla längtar efter den så klarar vi sällan av att leva den. Eller?Jag har ofta tänkt på det egendomliga fenomenet att det vi dagligen läser om i tidningarna, det vi ser på nyheterna, det vi pratar med varandra om handlar om problem. Talar vi om världen så ojar vi oss över hur den ser ut och frågar oss hur det ska gå. Vi ser krig, våldtäkter, misshandel, mord, rån och vi tar in det och blir rädda och vi talar om det. Det vi INTE längtar efter. Medan det vi längtar efter, dvs kärlek, gemenskap, ömhet, förståelse det undviker vi att tala om. Generellt sätt. Kanske inte med nära, sanna vänner. Men med kassörskan, till exempel. Vi byter kanske några ord om vädret. Eller om priset som har gått upp (sällan det går ned). Eller kanske om någon rubrik i kvällstidningarna. Men inte säger jag till henne: Idag var det någon som log så vänligt mot mig att jag blev alldeles varm om hjärtat! Varför inte? Hon skulle antagligen bli lika glad som jag om jag berättade det. Eller skulle hon bli illa berörd?Är det så att kärleken kan beröra illa om den kommer vid "fel" tillfälle? För att den är så laddad. Vi tror så mycket om kärlek. Jag påstår att vi är fulla av illusioner om kärlek. Om vad det är och vad som hör till den. I de relationer jag har haft har det alltid funnits ett stråk av ägande. "Om jag är din så är du min". ???Det måste väl ändå vara alldeles fel. Kärlek kan inte äga eller ägas. Vad handlar kärlek om, då? Varför är vi så ivriga att få uppleva den?Nu ringer telefonen. Sorry. Lämnar biblens beskrivning. Stämmer den?”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

precis en vecka sedan jag cyklade sönder min rygg genom att sitta 45 minuter i en felaktig ställning på en träningscykel. Varför tar jag i så vansinnigt? Känslan av att vara duktig? Göra mycket på en gång så är det gjort? Ryggen är bra nu, mer eller mindre, men jag undrar verkligen vad som driver mig. Ibland. Vid andra tillfällen blir jag bara sittande.Såg ett utskick på min mail som handlade om motion. Köp ett hopprep, stod det. Hoppa 15 minuter och vänta fem, sex timmar och hoppa 15 minuter till. Det gör bättre nytta än att sträckträna en halvtimma. Det har med förbränningen att göra. Tydligen förbränner man mer vid 15 minutersträningen x två än vid en halvtimesträning. Köp en rockring! Hoppa tvist (det stod inte, det kom jag på nu), dansa, rocka loss! Vad i all sin dar är det som får mig att låta bli att göra det där enkla, det som var så roligt när jag var barn ... och som fortfarande är roligt!?Varför tror jag att det måste vara jobbigt och kräva mycket av mig när det kan vara så enkelt? Hädanefter ska jag tänka enkelt. Ska inte cykla mer än 15 minuter på cykeln. Åt gången. Ska gör dom där enkla yogaövningarna som är lite energikrävande lite oftare. Ska faktiskt köpa ett hopprep. (Gäller bara att komma ihåg det.) Och rockring! Jag älskade det som tolv,trettonåring. Hade en specialgjord av pvcrör som var lite större och lite tyngre än de man köpte. Jag kunde rocka från halsen och nedåt. Det var roligt och jag minns att jag tänkte så bra medan jag höll på.Att röra sig har inte bara med kondition och styrka att göra. Att röra sig får kroppen att släppa gamla muskelminnen så att de kan komma upp till ytan och försvinna. Det vet jag ju. Nä, jag ska fortsätta att dansa. Inte bara på frigörande dans i sta´n i grupp. Utan också hemma, jag har ju både tid och plats. Nu ska jag bara komma ihåg det här också ...Och så var det det här med att komma i säng i tid. Godnatt! alla vackra

länge idag. Det går bra. Visserligen var jag trött när jag kom hem, men inte gråtfärdig. Redan efter en halvtimma kunde jag resa mig och fixa till lite mat. Sonen är här; dottern är hos pojkvännen (som förresten ska ta körkort i övermorgon och är helt uppslukad av det), men när barna är här brukar jag se till så att det blir middag. Det är inte lika viktigt när jag är själv, måste jag erkänna.Mat var något av det roligaste och viktigaste jag visste för bara ... tre år sedan? Har varit obstinat köttätare, vegetarian, laktosfri, fiskätare, ja, lite av varje genom åren för att balansera upp min hälsa. Alltid lagt ner mycket möda och omsorg på maten. Alltid sett till att det varit gott. Det tror jag har varit bra. Numera äter jag det mesta (även om jag äter mycket lite kött, nästan aldrig rött om det inte är vilt eller får, och aldrig gris). Men för något år sedan tappade jag intresset. Jag vet fortfarande vad jag tycker är gott, men har mycket sällan något sug efter något speciellt. Går inte längre och suktar en hel dag inför en god middag på kvällen. Det har bara blivit ointressant. Det är märkligt hur det kan ändra sig. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora matintresset. Nåväl, det bevisar bara att allt kan förändras. Det är det enda man kan vara säker på här i världen; att allt förändras.Men tillbaka till tröttheten. När jag flyttade hit, till mig själv för lite mer än ett par år sedan så räknade jag mig som frisk. Visserligen hade jag min svacka första sommaren när jag grät så mycket, men sedan och på det stora hela. Jag var frisk. Men när jag nu jämför så ser jag att jag har återhämtat mig enormt sedan dess. Kan fortfarande tänka med förvåning på hur mycket jag orkar. Och lite undrar jag om jag kommer att orka ännu mer? Kan jag bli ännu "friskare"? Det är helt makalöst svårt att förstå när man är sjuk och på väg tillbaka hur lång tid det verkligen tar. I alla fall har det varit så för mig. Bara att lära sig vad det innebär att vara trött har tagit sin tid. Att värk i kroppen, ledsenhet, svullna fötter, återkommande förkylningar, trötta ögon, högt blodtryck osv osv faktiskt handlar om att leva på ett annat sätt för att inte slita ut sig ... ibland undrar jag hur jag kunde vara så fruktansvärt BLIND?Antagligen för att jag tyckte att jag gjorde så mycket för att må bra, jag tänkte ju på maten, jag gjorde qi gong, mediterade, promenerade. Jag var så jävla duktig. Men jag glömde mig själv, mitt "inuti". Så nu funderar jag till och med att göra sällskap med sonen när han tittar på en serie på tv, fast klockan är över tio! Jag menar, jag fastnar ju ofta framför datorn och är inte helt färdig dagen därpå ändå ... Jag VET att bästa sömnen får man mellan tio och tolv på kvällen. Sover man då kan man sova mindre. Det är bara det att det är tiden då jag piggnar till.godnatt alla vackra! Nu gör jag sonen sällskap!

mitt nya liv. Jag har fått ett nytt jobb och ska gå ner radikalt i tid på skolan. Tre dagar varannan vecka ska jag vara ute på sjön. Allt har klaffat, tider, dagar som bytts, barn som tillfrågats och hundar som ska placeras ut. Ja, om tre veckor börjar det. Undrar vad det kommer att innebära mer i mitt liv ...Här kommer en kort beskrivning av psykosynetesen:Grundaren till psykosyntesen hette Roberto Assagioli (1888-1974) och var hjärnspecialist, psykiatriker och teosof. Han var från början en lärjunge till Freud, liksom många andra från den tiden som påverkat vår syn på den psykologiska sidan av människan. Men Assagioli saknade något i Freuds psykoterapi, som han tyckte utgick alltför mycket från patologi istället för att utgå från människans inneboende möjligheter. Han längtade efter den andliga aspekten och började därför utveckla sin egen terapi.Psykosyntesen handlar om att se hela människan, om att möta både det undermedvetna med alla minnen och trauman som vi tryckt undan, men också det övermedvetna, som innehåller våra möjligheter, vår kreativitet och inspiration, vår intuition och vår känsla för vad som är det bästa för oss själva och för vår omgivning.Assagioli förespråkar många olika sorters verktyg för att nå fram till den inre kärnan i varje människa. Man använder möjligheten att måla eller teckna, rösten, kroppen, meditation, visualisering, gestaltterapi. Men den grundläggande terapin är ändå samtalet. Det finns många böcker i ämnet. Men det finns många närliggande terapier eller filosofier som är lika bra och var och en måste hitta det som passar den bäst. Och något kanske passar bättre en viss tid i livet medan något annat passar vid ett annat tillfälle. Tänker att vi har lätt att låsa oss vi saker och ting. "Det där var bra för mig för tjugo år sedan, varför skulle det inte vara bra nu!?" eller "jag vet vad jag har men inte vad jag får". Men saker och ting ändrar sig. Man kan bara lyssna av sig själv för att verkligen veta vad man behöver just nu. Och bara det (att lyssna efter vad man verkligen behöver) kräver övning.Idag fick jag ett namn av en vän, Astrid Norberg. Jag vet inte vem det är och jag har inte hört henne eller läst något av henne, men det min vän berättade gjorde att jag kände att hon tänker/upplever/känner på ungefär samma sätt som jag. Rent intuitivt kände jag att jag ville vidarebefordra hennes namn. Tänker att hennes böcker kan ge mycket.Nu ska jag inte bli sen idag igen. En vacker film höll mig uppe igår och kanske klarar jag inte en så kort natt till ... godnatt bloggen o dröm mycket

innan frukost och jobb ... ryggen är så mycket bättre! Tänk vad tacksam man känner sig när kroppen börjar fungera igen och det inte gör ont. Fullkomligt överfölls av tacksamhet igår när jag skulle sova. Och inte bara för det, utan för att livet ändå är så välsignat fint och för att barna är här och för att jag har det så bra.

så fruktansvärt intressant att läsa om människors liv och tankar. Jag är mycket glad och tacksam över att få göra det. Att läsa om Maries sätt att hantera smärta till exempel. Man tycker ju i regel inte om smärta så att fjärma sig för man står bara inte ut, är nog det vanliga. Men alla gör på olika sätt. Annars kan man ju inte heller fungera i vardagslivet.Men vad händer om man istället går in i smärtan? Tar sig tid och lägger sig och tittar och känner smärtan så tydligt som möjligt? Det är ett sätt att hantera det som jag lärde mig i psykosyntesen ( som är en form av samtalsterapi). Där använder man sig av inre bilder på många olika sätt. Ett sätt är att visualisera sin smärta. Vad har den för form? För färg? Är den en sak eller ett väsen? Vilken konsistens har den? Alla jag hittills jobbat med har kunnat beskriva något som symboliserar smärtan. Man kan gå vidare med att fråga den här varelsen/saken vad den har för budskap, vad den egentligen VILL. Det är viktigt att man tillåter sig själv att vad som helst får komma upp och att man inte låter intellektet styra. Jag brukar också fråga vad den LÄNGTAR efter. Lättast kan vara att göra detta i sällskap med någon som är van, men det går att göra det själv och kan vara alldeles enormt skönt eftersom det (oftast för mig) leder till att man kommer i kontakt med känslor som bara vill bli bekräftade och förlösta. Det gör ont och känns bra på samma gång.Jag brukar avsluta med att ta varelsen/saken i famn och säga att jag vet att den är en del av mig och att jag älskar den. Men det är inte alltid lätt och man får vara lyhörd för vad man verkligen känner och menar. Det kanske är så att första gången kan man bara bekräfta den, men säga att kommunikationen ska fortsätta.Tid, tålamod och mod. Det tror jag är bra att ha med sig. Lyckas det inte första gången så lyckas det andra. Och även om det kan vara svårt, så är det i slutändan kärleken som förlöser så ta med en skopa kärlek också, så att till slut du och den här figuren tillsammans kan hoppa ner i ett hav av kärlek. På ett eller annat sätt.Vad som helst som smärtar kan mötas så här. Fysisk smärta, sorg, vrede, frustration, spänningar ... och allt sker på ett personligt sätt. Det finns inget rätt eller fel. Är det här intressant? Ska jag berätta mer om det här sättet att jobba? Det är nog bra med frågor som jag kan bygga vidare på om jag ska gå vidare.Nu säger jag redan godnatt, nu kommer mina barn att fylla min tid.Dröm vackert!

massa, men måste fixa färdigt maten som står på spisen. Sedan kommer barnen. Hoppas jag hinner sedan!